Ett av min sex barnbarn fick en inflammerad böld som gjorde superont. Barnet som just lärt sig tala, sade till sin mor: "Sjukhus mamma!" Hon är van vid att får man ont så är det sjukhuset som kan hjälpa. Och det åktes också in till barnsjukhuset i Lund där alla var supersnälla, omtänksamma och skickliga. Barnets föräldrar turades om att vara hos det och efter ett par dagar friskskrevs mitt barnbarn och fick komma hem. Barnet var ganska oberört men föräldrar, mor- och farföräldrar hade oroat sig mycket. När jag var ett litet barn var sjukhus något ohyggligt skrämmande. Och inte fick föräldrarna vara med. I folkskolan blev det första året scharlakansfeberepidemi och det upplevdes av alla som om Digerdöden hade gjort come back och hotade socknens befolkning med utplånande. Flera av mina klasskamrater insjuknade. Jag minns särskilt en flicka som blev dödssjuk under en lektion och tillsades cykla hem. När vi andra sedan trampade samma väg låg det spyor efter vägen. Flickan fraktades iväg med ambulans och hennes familj fick leva isolerad. Min far tog med hela sin familj till sommarstugan som låg i nära nog ödemark vid sjön Sommen. Penicillin var ännu inte i allmänt bruk och scharlakansfeber ansågs jättefarlig. Barn som insjuknat spärrades in i månader på sjukhuset. Det var som om de var mordiska psykopater som inte fick träffa andra människor. Kom föräldrarna på besök fick de betrakta sina ungar genom en glasruta. Och skrev barnen brev stektes dessa i ugn för att bacilluskerna skulle dö. Över huvud taget var sjukvården mindre medmänsklig förr, särskilt när det gäller barn. Man lär ha trott att barn inte hade några känslor, precis som man menade att djur var känslolösa. Barn på sjukhus behandlades lite som metmaskar man trär på en krok och inbillar sig att de ej känner något. Själv låg jag på sjukhus två gånger under barnaåren och inte var det tal om att mina föräldrar skulle få stanna hos mig. Nej, de stack åt mig några böcker, lite choklad och vindruvor och tvingades sedan fara fyra mil över Östgötaslätten. Att bli kvar på sjukhuset var extra jobbigt för ungar på den tiden, vi gick inte på dagis och hade ingen vana vara hemifrån. En med tiden världsberömd och som stentuff ansedd kvinna, berättade för mig att hon som flicka fick ont i magen. Modern, även hon kändis, gav då dottern 25 öre till spårvagn och sa: -Du har blindtarmen. Åk ner till Södersjukhuset och säg åt dem att operera dig! Så skedde. När flickan blivit utskriven åkte hon lugnt hem igen. Den lysande Malmöförfattarinnan Mary Andersson har i sin "Kära MAS!" givit en god bild av andan på gamla tiders sjukhus. Även om det är en kärleksförklaring till MAS känner man att det inte var en sinekur att hamna där förr i tiden. Speciellt om man var fattig -- sånt spelade ju en viktig roll för någon generation sedan. Inte var då sjukvården bättre förr!
Det sjukhusvårdade barnbarnets mamma har berättat för mig hur otroligt snälla alla på Lunds lasarett var mot den lilla dottern. På min tid var sjuksköterskorna visserligen inte elaka men de var kärva, bestämmande och lade inte fingrarna emellan. När jag opererades för bråck låg jag på ett "halvenskilt" rum där de andra var vuxna och t o m gamla. Alla var snälla men de tillhörde en annan värld med andra normer än barnets. Och det var en chockartad upplevelse att bli etersövd! Frågan är om det inte var än värre att gå till tandläkaren. Deras långsamma borrar malde långt in i nervsystemet, tyckte man. Folktandvården fann jag extra förskräcklig. Där var det en tandläkare som vrålade GAPA!!! om och om igen och som bröt två borrar i munnen på mig. Hela den vuxna attityden till barn var förfärande. Jag läser ibland om mina gamla barnböcker och det är en delvis chockartad läsning. Det anses där helt naturligt att barn ska få örfilar och mer "rejäla" kok stryk. Stå i skamvrån. Få sina ägodelar konfiskerade. I skolan har jag stått i skamvrån -- ett förnedringsstraff. Misskötte jag mig hemma var det till att knäppa ner byxorna, lägga sig över pappas knä och få dask i baken. Mycket har sannerligen blivit bättre sedan jag var barn men som gammal pedagog, har jag svårt uppskatta hur barn behandlas i skolan. Och inte lär det bli bättre när den f d knekt som nu är minister och bestämmer, får hålla på att beordra eleverna hit och dit. När jag var lärare satte jag aldrig min prestige mot elevernas utan respekterade dem. Jag började samarbetet med en ny klass med att diskutera fram regler för arbetet och när de accepterat dem var det bara att jobba på med glatt humör. Jag kan säga att jag haft ca 10 000 elever och inte skiljts som ovän från mer än en eller två. Undantagen var å andra sidan så okamratliga att jag inte kunde acceptera dem. Min första lärartjänst var i Båstad 1964-66 och jag har fortfarande kontakt med elever från de åren. De är ca 60 år nu. En kom häromdagen och presenterade sig i Saluhallen i Lund -- han var rektor på en stor skola. Bodil Stefansson som var så duktig i skolteatern skrev härom året en kritikerrosad bok om sitt roende vid Torekov och Hallands Väderö: "Roddkraft" och nu har hon kommit med ett slags underbara memoarer "Tantafällan" med mycket man känner igen när man börjar bli lite till åren. En annan av Båstadseleverna mötte jag också i Saluhallen, Lund. Han var professor och mycket omskriven. Tyvärr är han död nu. Och när jag var arbetslös och läste vidare på Universitetet undervisades jag av en docent som varit bäste elev i min egen klass i Båstad då för mer än fyrtio år sedan ... Det var bara Båstadseleverna det. Sedan har jag alla de andra ... I stort sett får jag brev, kort eller annan påstötning från någon elev varje vecka. Det gör mitt liv mycket rikare. Varför ska man inte passa på att skaffa vänner när man har elever?