Genom en god vän har jag följt en idrottsflickas karriär. Vännen, som är en äldre släkting till den unga löperskan, har varit ganska stolt över prestationerna. Utan tvekan var det en mycket lovande tös, som det var högst troligt man skulle få se representera Sverige vid stora TV-sända evenemang. Min vän sände drivor med klipp där man kunde läsa om framgångarna och jag som i ungdomen (utan större framgång) var en ivrig tiokampare, visste tillräckligt för att kunna bedöma att talangen var långt över medelmåttan. Så blev det hårt tränande flickebarnet skadad. Det verkade vara ungefär samma sorts skada som drabbat systrarna Kallur, Christian Olsson och andra etablerade storstjärnor. Hon är djupt olycklig och har besökt en lång rad specialister men tycks inte bli bra. Precis som stjärnorna. Nog blev jag själv skadad ibland när jag idrottade, men det gick att bota med vila, värme och liniment. När jag förberedde mig för 110 meter häck i ett tiokamps-DM trillade jag över en häck på näsan rakt ner i kolstybben. Öm och omtumlad blev jag men kunde trots allt fullfölja. Jag hade "nackvres" vid ett skolmästerskap i stav men hoppade med huvudet på sned och blev faktiskt till sist skolmästare. En ung kropp ska kunna klara lite påfrestningar. Dagens stresskador är av ett annat slag än de vi fick. Man försöker ta ut så mycket som möjligt av kroppen och till sist klarar den inte det. Dagens toppidrott bygger inte upp en ung kropp utan plundrar (med eller utan doping) den på alla tillgångar. Tränare och manegers vill bli rika och omskrivna. Den unge och naive som var på väg bli stjärna blir istället invalid och får en kropp som är sämre än andras! 1981 skrev jag en roman om en löpare som sig själv ovetande dopades till världsrekord. Då fick jag mothugg -- man hävdade att löpare inte kan dopas! De nära trettio år som gått sedan dess har givit många exempel på dopade eller för hårt drivna idrottsmän av alla slag. Min ungdoms sportstjärnor var av ett annat slag. Folkskolläraren Arne Åhman togs ut att hoppa tresteg i London-OS 1948. Man skulle starta i bokstavsordning, men som man i England saknade "Å" blev den siste den förste: Ahman! I tävlingens första hopp klämde folkskolläraren från Nordingrå till med nytt svenskt rekord: 15.40. Det räckte till guld! Och det var 5 cm längre än vad Sveriges representant vid Lag-EM hoppade nu 2009 -- mer än sextio år senare! På den tiden fick idrottarna få chanser att lyckas i stora sammanhang. Det fanns inget VM och inga TV-sända storgalor. När det blev OS vart fjärde år gavs i stort enda chansen. Det gör prestationer som Arne Åhmans desto större. Vid OS svors en amatöred -- sporten var lek som ingen skulle bli rik på. Vare sig utövaren själv eller folk runt omkring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om detta. Men man slapp att arma unga människor fick sina liv förstörda av doping och hänsynslös matchning för att diverse utsugare runt de tilltänkta stjärnorna skulle bli rika!