-Var får du allt ifrån? brukar intervjuare fråga mig med tanke på den aldrig sinande ström av romaner jag åstadkommit -- 107 är det visst nu. Det är en fråga jag inte har något svar på, möjligen kan jag tänka att min fantasi får näring av den ångest min konstiga barndom skapat. Folk som växt upp under fattiga förhållanden brukar förakta en barndom som min. Inget bark i brödet där, inget statarlass mellan gårdarna och inget hårt slit på fabrik från tolv års ålder. Jag växte upp i ett slott, på ett vackert gods mina föräldrar ägde och med många tjänare som serverade god mat, plockade upp och fanns till pass för unge herrn. Vad har jag att klaga över? Nej, jag klagar inte, jag bara vaknar varje morgon med ångest och konstiga skuldkänslor. Som liten skulle jag vara "en fin pojke" vilket satte mig i en särskild fålla där jag var ensam och oförstådd. Jag fick inte göra det andra gjorde, jag kände mig varje natt livrädd i det knakande slottet, jag kunde aldrig lita på att någon gillade mig för min egen skull och när jag blev kär i en rar tjej satte mamma stopp för det -- flickan var inte fin nog för hon stod i parfymaffär! En annan tjej som var jättesnygg blev visserligen på nåder hembjuden, men hon har senare berättat att mamma fick en hemsk migrän av att se henne och att hennes far gillade mig för han tänkte att det var bra kräftvatten han kunde få fiska i på godset. Bägge tjejerna är ännu vänner, en av dem gifte sig med en utländsk TV-stjärna och skriver ibland långa och trevliga brev om sitt liv i ett europeiskt kulturland. Ingen av dessa kvinnor skulle jag vilja byta mot min hustru. Men jag är mycket för att behålla vänner livet igenom. Min lekkamrat Solveig bor med sin man kvar på godset och brukar ringa och berätta när snön lagt sig i Åsbodalen. Då längtar jag dit! Men barndomen var ensam på grund av föräldrarnas rikedom. Min barnsköterska som jag nog betraktade som min mor, gifte sig och flyttade. Jag kände mig moderlös och skyldig, kanske hade hon försvunnit för att jag varit elak? Hon lever än och vi har tät kontakt. Som "fin pojke" fick jag en rätt hård uppfostran och när jag inte klarade skolan bra sändes jag till en dyr internatskola med "kamratuppfostran" dvs mobbing som princip. Det var om den skolan Jan Guillou skrev "Ondskan" och inte överdriver han inte! Att växa upp som jag gjorde var långt ifrån så avundsvärt som mina kamrater trodde. Jag mådde rejält illa åt alltihop och min ångest gjorde mig till författare. Jag har skrivit bok efter bok för att bli av med min ångest men inte lyckats. Efter den där hemska internatskolan kom jag till Motala läroverk där jag retade gallan på lärarna genom att betrakta mig själv som en jämlik människa och säga precis vad jag tyckte om saker och ting. Lärarna mobbade mig och mina så kallade "kamrater" flinade inställsamt. Några vänner fick jag ändå i Motala. De var annorlunda. Några var världsberömda, andra har sedan visat att de långtifrån var vanliga nollor. Alla var originella och passade inte in i det vanliga samhällsmönstret. I nästa avsnitt berättar jag lite om dem.
I Motala ansågs jag ovanligt korkad. En geografilärare sade att han oroade sig för vad det skulle bli av stackars Bolinder som var så dum i huvudet. Jag svarade att saken bekymrade mig med: -Kan jag inte bli något annat får jag väl bli geografilärare ... I den ring jag gick i var det en rad mycket begåvade och ytterst lovande elever. De skulle nog komma i Svenska Akademien och få Nobelpriset. Jag som var så urbota korkad borde hålla mig väl med dem, kanske kunde de ge mig något jobb som kontorsvaktmästare eller så ... När jag kollade härom året hade ingen i klassen ens hamnat i Nationalencyklopedin -- ingen utom korkhuvudet Bolinder. På eftermiddagarna brukade jag dela min tid mellan fiket "Annas" vid Busstorget och MAIF:s idrottsplats där jag tränade tiokamp. Där blev jag kompis med Gunder Hägg, vår genom tiderna störste löpare med tretton världsrekord. När vi badade bastu tillsammans tyckte uppkäftige och vältränade tiokamparen Bolinder att Hägg var väl fet. "Du är så tjock att du sitter i knäet på dig själv", utlät jag mig. "Vänta du tjugu år så gör du det också", sa Hägg. Jag gapskrattade men han fick tyvärr rätt. Skrattar bäst som skrattar sist. Hägg var jättebussig, aldrig högfärdig, ett riktigt föredöme för en ung kille. På Annas träffade jag ibland cirkusartister från passerande Cirkusar. De berättade från cirkuslivet sådant som annars inte kommer ut. Jag använde det i en roman. Den lär ha väckt ont blod i cirkuskretsar .... En av lärarna gillade mig och stöttade mig. Det var lektor Ivar Alm, själv personlig elev till själve C G Jung. Han var en underbar mentor och i år har jag fått glädjen skriva om honom i Coniunctio -- Årsbok för analytisk psykologi och kultur. Jag bad att få läsa filosofi för Ivar Alm. Man frågade varför och jag sade att jag ämnade bli författare. Detta fann kollegiet så befängt att de skrattade så det hördes ända ut i korridoren. När jag sedan verkligen blivit författare sände jag mina första böcker till min svensklärare. Jag fick inte ett ord till svar. Jazzvibrafonisten Ulf Linde gästade skolan och pratade konst. Genierna stod längst fram, idiot Bolinder längst bak. Linde frågade om sådant som ej stod i boken och då blev eliten svarslös. Han pekade på mig och jag gav korrekt svar. Saken berördes aldrig i klassen, den var ju fel på något sätt ... Till bokhandeln kom ett nytt biträde. Det är han som -- ett halvsekel senare -- inspirerat mina två senaste böcker så jag får väl berätta om vårt möte i nästa avsnitt.