För min hälsas skull går jag varje (eller nästan varje) dag en snabb (enligt mina mått) promenad på ca en halv timma. Jag tar tid försöker slå mitt "rekord", det gör det hela lite roligare för en gammal tiokampare. Efter min hjärtoperation har jag tangerat rekordet åt bägge håll på sträckan, men inte lyckats slå det. En dag var jag nära men då gick ett skosnöre upp och sabbade alltihop. Promenaderna är bra för att jag då kan tänka på böcker och annat jag ska skriva. Det är lugna kvarter jag går genom och vänner jag möter har lärt sig att jag inte har tid stanna och småprata. Bara på en plats blir jag störd, men det sker nästan alltid. På ett ställe jag passerar bodde länge en snäll och konstnärlig man och hans vänliga fru. Mannen kretade gärna leksaker åt ungarna -- min son fick t ex ett gevär som blev en kär ägodel. Nu har paret flyttat till kyrkogården och idag tycks en arg hund härska på tomten. När jag i djupa tankar passerar får hunden ett raseriutbrott. Den skäller så mitt opererade hjärta hoppar till i bröstet på mig. Alla boktankar flyger sin väg. Hunden följer mig, morrande och skällande längs hela tomtgränsen. Den låter som den ville slita mig i stycken. När detta skett tillräckligt många gånger tog jag mod till mig och gick dit för att prata om saken. Jag sade att jag vuxit upp med bortåt tjugu hundar, ej var rädd för dem, men tyckte att en hund borde uppfostras, så den inte betedde sig på det här sättet. Jag fick veta att hunden var så snäll så snäll och att den var en vakthund som bara gjorde sin plikt. Jag undrade om vår kommun verkligen hade avdelat denne hund att vakta gatan mot passerande fotgängare. Det föreföll absurt! Man sade då åt mig att lösa problemet genom att gå en annan väg! Jag tycker det är fantastiskt. Det flyttar in en familj med en arg hund och det är inget problem, bara folk lär sig att inte gå på den gatan! Det är väl en variant på den hundägande damen som sade: "Gå hem med dig!" när jag hade rollator alldeles efter operationen. Det är märkligt att människor skaffar sig hund och sedan inte ids uppfostra den och aldrig tar konsekvenserna av hundens beteende. När jag var ung hade jag en boxer som verkligen var väluppfostrad. Men en gång när jag som tiokampare träningslöpte på Enköpingsåsen fick min jycke spatt, rusade in på en tennisbana som just iordningställdes och sprang runt. Folket där blev ursinniga och skällde värre än hundar brukar göra. Då gjorde jag som en hundägare bör göra (hör nu här alla hundägare): Jag bad om ursäkt, hjälpte till att göra iordning banan och blev riktigt god vän med personerna där. Och jag insåg att hunden måste vara kopplad, när jag sprang hur väluppfostrad den i allmänhet än var. Vad hade en "modern" hundägare sagt i samma situation: "Lös problemet genom att anlägga tennisbanan någon annanstans!"???