Gammalt folk som jag brukar mest tala om sina sjukdomar. Det är träligt att lyssna på. Men som jag just överlevt en komplicerad hjärtoperation, tänker jag ändå uppehålla mig vid sjukvården. Vi hamnar ju i den allihop om vi lever och har hälsan. Nej, jag menar: Om vi lever och inte har hälsan. Drabbas man av ohälsa, ska man uppsöka närmaste Vårdcentral. Där är de snälla och vänliga, men överbelastade med jobb. Bara för att ta ett enkelt prov kan man få vänta i någon timme. Nu senast var det en man som inte kunde vänta. Han berättade att just hans prov var så oerhört mycket viktigare än alla andras, att han måste få gå före. Det fick han och jag är övertygad om att han hela livet pratat sig till att få gå före i köerna. Men vi som väntar på vår tur vi får vänta länge och väl. Alla bakom kulisserna är duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att ta blodprov på hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Nå, känner man sig duktigt sjuk får man åka till Lasarettet och sätta sig på Akuten. Där är alla också duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att undersöka hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Tidigare i vår var jag inne med en släkting. Vi kom in halv nio på kvällen och fick audiance halv fyra på morgonen! Och inte såg jag någon som latade sig! Svensk sjukvård är hopplös när man vill komma till och underbar när man väl kommit till. Det senare fick jag rikt erfara när jag blev förkyld och hade svårt att andas. Särskilt när jag lade mig på kvällarna tröt syret. Till sist satt jag i en fåtölj och halvsov medan mörkret varade. En tom nattbuss passerade då och då utanför huset. Halvsovande tänkte jag, att den kanske var ute för att samla in döda själar. "Döda själar" har jag för mig att Gogol skrivit om. Han blev 43 år. Själv är jag som sagt 73. En läkare jag konsulterade, sade att alla prover var bra och jag frisk. Hustru Ajan som varit barnmorska och är duktig på medicin och vård, tyckte inte så. Till sist for hon in med mig till Akuten på Lunds Universitetssjukhus. Där tyckte man inte att jag var frisk. Jag slapp dröja. Snart hamnade jag på avdelning. Där lyckades en sköterska veckla till sängen så den blev som en stol. Jag somnade, men väcktes mitt i natten. Och så hämtades jag till en ny avdelning. Alla var snälla och förstående, men visst kände jag mig utlämnad, ensam och illa ute. På den nya avdelningen möttes jag av en sköterska som var som en god fe. Hon talade vänligt till mig och jag fick en plats som var lagom sval. Men vad skulle nu ske?
Om Ernest Hemingway sade man att han berättade detaljerat om vardaglig händelselöshet men när något dramatiskt äntligen hände så skildrade han det superkort. I ett par brännande rader. Bortsett från att de flesta i dagens okonsttid inte vet vem Hemingway var, så är han sätt att skriva verklighetsanpassat. Våra liv sniglar sig fram och då något verkligen sker så går det blixtsnabbt förbi. -Va! Vad var det? Jag minns mina goda kamrater på avdelningen där jag låg. En skulle (kanske) byta hjärta, en låg mest och teg (men uppmuntrade man honom pratade han som en kvarn och hade mycket intressant att berätta om) och en var en trevlig nordisk invandrare med en familj som gärna besökte honom och vilka man snabbt blev vän med. Vi låg där en evighet och bekantade oss. Då och då togs vi på undersökningar. Min aortaklaff såg ut som en dansk tjugofemöring. Så sade man att mitt liv var i fara. Jag hade en tickande bomb i bröstet. Jag som påståtts vara så frisk fick dubbel förtur. Nu efteråt har jag fattat att det är något Stort i svensk sjukvård. DUBBEL FÖRTUR. Då är man sannerligen illa ute! Min snälla fru for som en jojo mellan hem och sjukhus. Jag ringde henne så fort jag vaknade. Kommer du inte snart? Och så ringde jag och önskade God natt. Jag saknar dig. Har svårt sova utan dig. Jag brukar berätta fåniga sagor för henne och så somnar vi bägge. Nu fick jag berätta tyst för mig själv. Hon kunde bli änka när som helst. Själv fattade jag som vanligt inte ett dyft. Jag var också precis som vanligt intresserad av folk jag mötte och så längtade jag hem. Att dö ingick vare sig i mina planer eller mina farhågor. Jag som annars är rädd för allting! Så pang bom blev det som hos Hemingway. Allt gick sekundsnabbt. Jag rullades iväg till operation. Jag minns att jag sade hej då till den trevlige nordiske invandraren. Min fru var med mig men jag minns inte det. Jag minns inte något. Det är bara en mörk fläck alltihop. Sex timmars operation. De sågade upp bröstkorgen. Bytte aortaklaff. Gjorde tre by-pass. Hjärt- lungmaskin. Då är man kliniskt död. Inte såg jag någon tunnel med ljus och mina avlidna föräldrar slapp jag möta. Är det så att dö, är det inte mycket att oroa sig för. Det är nog livet som är skrämmande. Tydligen inte döden.
Innan operationen oroade jag mig för alla möjliga skräckupplevelser jag hört talas om. Men jag vaknade inte under operationen, kände ingenting och drömde inga mardrömmar. När jag var elva år 1946 och opererades med etersövning för ett bråck var det tusen gånger värre. Det här var faktiskt ingenting. Jag minns bara att jag sade hej till min trevige nordiske kompis och så minns jag vagt en förvirrad tid efter operationen. När allt var över. Min älskade Ajan var med när jag rullades iväg. Sedan satt hon och dottern och väntade på sjukhusets cafeteria. Kirurgen skulle ringa på privata mobilen när det var klart. Plötsligt och alldeles för tidigt ringde det. Mobilen har hemligt nummer. Få har tillgång till det. Ajan och dottern blev livrädda. Hade något gått snett? Men det var bara en nära släkting som plötsligt råkade ringa om en helt annan sak. De berättade inte att jag just opererades. Min fru var fantastisk! -Du måste komma hit! Personalen sade att hon var otrolig på att vara hos mig nästan alltid. Jag oroade mig för att hon skulle hamna i en trafikolycka, ramla i hemmet med sitt dåliga knä och bli liggande hjälplös där, drabbas av inbrott och brutala kriminella ... En medpatient hade varit i Ukraina när det blev uppenbart att han måste hem och opereras. Då fick han höra: -Ja i Malmö-Lund är de bäst på hjärtan i hela världen! Själv vill jag gärna berätta att en hjärtoperation på Lunds Universitetssjukhus inte är något att bekymra sig för. Läkarna är enormt skickliga. Personalen underbar. Som sagt var min komplicerade hjärtoperation ingenting mot min hemska bråckoperation 1946. Vad jag själv minns av min operation är tiden efter uppvaknandet. Jag var förvirrad och tyckte första natten att någon av de snälla vaken var elak mot mig. Sedan var jag orättvist rädd för honom. Men han kom inte tillbaka. Min trygge son stöttade mig. Jag var i en främmande miljö och själv en annan person än den jag varit. Jag hade (utan att märka av det) nog gått genom en skärseld. Det behövdes smärtstillande medel för min genomsågade bröstkorg. Lite av att vakna i helvetet och vara omgiven av demoner var det ändå.