Det finns ett slags människor som anser att de vet mer än andra. De berättar gärna att "folk" inte ens vet vad de gör och talar om. På trettiotalet rådde t ex debatt om den förment usla filmsmak, som folket hade. Man såg inte de "fina" och konstnärliga filmer som "eliten" förespråkade. Istället gick man man ur huse och lade sina biokronor på "pilsnerfilmer" med den övermåttan gräsliga "Pensionat Paradiset" i spetsen. I min bok "30-tal" tar ja upp några röster i tidsvimlet. Författarinnan Marika Stiernstedt föraktade "de breda lager, där den usla filmen är gouterad" och tyckte att tidningarna "borde kunna lära människor som flabbskratta åt vad som helst att det kanske inte är så förtvivlat roligt det där som de skratta åt." Dryga sjuttio år har gått sedan detta uttalande och vi har ett facit. De "fina" filmer Sverige producerade på trettiotalet är sedan länge bortglömda med sitt uppstyltade tal, förakt för vanligt folk och teatraliskt "djupsinne". Marika Stiernstedt själv var minsann ingen vanlig, simpel svensk. Hon var fallen efter en general och en grevinna. Marika skrev urtrista borgliga äktenskapsromaner. Dem läser numera ingen som inte är tvungen. Själv tvingades jag då jag studerade litteraturvetenskap, men det var inget jag fann någon som helst lust i. Men hemska "Pensionat Paradiset" räknas till våra stora filmer, Thor Modén har fått genistatus och filmen sänds om och om igen i TV. Tänk så fel man kan ha! Dagens Marika Stiernstedt heter Göran Greider, är chefredaktör för Dala-Demokraten och vet alltid bäst i alla tevesoffor och diverse kolumner. Precis som en gång generalsdottern nöjer han sig inte med att tycka -- han berättar också gärna hur obota okunniga, korkade och ovetande alla andra är. Nu vet inte vi som röstade på Piratpartiet vad vi gör. "Piraterna fattar inte att de är vänster", lyder rubriken på en Greider-kolumn (Metro 22.6). Jag har om och om diskuterat Piratpartiet och fildelningens problematik i olika media, bl a Författarförbundets "Författaren". Där slogs det upp stort och förbundets jurist använde tre gånger så stort utrymme som jag, till att bemöta mina åsikter. Vad jag i grunden sade var att förläggarna liknats vid hallickar som utnyttjar författarna och att det är dessa utsugare som mest drabbas av det nya. Nu tycker alltså Greider att jag inte vet vad jag säger när jag vill åt utsugarna! Det är så oförskämt, nedlåtande och befängt att man häpnar! Låt mig försäkra att jag noga sätter mig in i det jag röstar på och väl vet vad som är höger och vänster i politiken! Och precis som människor vilka gillar humorn i "Pensionat Paradiset" har jag i ett demokratiskt samhälle rätt till min upplevelse och åsikt utan att någon grevedotter eller chefredaktör ska påstå att jag inte vet vad jag tycker!