Då och då sätter man sig ner och funderar över brottslingar och deras beteende. Hurdan uppfostran fick de? Mina föräldrar försökte på allt sätt att inpränta vad som var rätt och fel. Bar jag mig illa åt var det en skam också för dem. Jag är övertygad om att uppfostran och föräldrar har den största betydelse för hur barn blir som vuxna. Skolan och lärarna kan också göra en del i positiv riktning men mina erfarenheter av egna och mina barns pedagoger är dålig, liksom vad jag upplevt ifråga om kolleger. Lönen är viktigare än ungarna! Samhället har också del i eländet. Juristerna månar mera om förövare än om deras offer. Det ger usla vinkar om hur de unga ska bete sig! I Sverige lägger våra domstolar all omsorg och all förmåga till medkännande på förövarna. Den som driven av onormala lustar jagar ifatt en stackars liten flicka, våldtar henne och brutalt mördar henne, tycks väcka djup sympati hos juristerna. Den mördades föräldrar anses inte värda mycket till medkänsla. Skulle den som fött, uppfostrat och älskat ett barn vilja tala med den människa som mördat detta barn, nekas han eller hon. Den stackars, stackars mördaren kan ju bli ledsen av att höra sådant. När en klok anhörig i Malexanderrättegången sade sitt hjärtas mening till polismördarna, bad man sedan dessa känsliga, själsfina gossar om ursäkt ... Är det möjligt har man rättegång bakom stängda dörrar så att ingen ska kunna ha synpunkter på hur man rannsakar och dömer. Det är kanske på det viset att mördaren anses vara för ung och alltför känslig. Hur känslig den är som med berått mod mördar en oskyldig människa, kan man undra. Men den frågan skulle det aldrig falla en jurist in att ställa sig. För en jurist verkar mördare vara ett slags heliga personer som bör dyrkas och skyddas. Till sist fattar ju mördarna själva vilka fantastiskt privilegierade människor de är. Ett slags adel i det moderna, annars jämställda Sverige. Lastbilschauffören som gav sig på den lilla flickan Engla och dödade henne, beklagade sig från fängelset över att maten där var så usel. Han tyckte enligt Expressen 25 nov 2008 att "Regeringen måste få veta hur vi behandlas". Den mycket välfödde internen fick inte så mycket mat att han kunde äta sig mätt. Katastrof! Vem vet om den stackarn inte magrar och faller ur på kuppen! Och inte nog med detta -- maten var illa kryddad också!!! "Vi är väl inte grisar som ska äta ändå?" Denne finsmakare tycker att regeringen borde göra oanmälda besök och smaka på maten i fängelserna! Nog är det väl hemskt att någon som inte gjort annat ont än att mörda ett par tjejer, ska få ett så orimligt hårt straff. För lite mat och därtill dåligt kryddad! Bättrar sig regeringen inte och ger sig ut och kollar fångmaten och sedan ger fängelsekockarna näpst, så kan Sverige råka ut för både FN och Europadomstolen.
När det gäller de stackars fångarnas urusla mat, som regeringen borde ingripa mot är det konstigt att inte Thomas Östros som brukar fara upp som gubben i lådan och klaga på allt regeringen gör eller inte gör, ej har tagit bladet från munnen i frågan. Jag antar dock att vanliga människor, i likhet med undertecknad, inte blir så upprörda på herr Mördarens vägnar -- en och annan jurist blir det kanske. En bekant till mig var inbjuden till ett fängelse för att läsa dikter där. Man kan i och för sig tycka att detta var ett extrastraff för fångarna, men efter uppläsningen bjöds han på mat. Då han fick veta, att detta lyxkäk var det vanliga som serverades, frågade han vad han skulle göra för att åka in. Sådan mat hade inte serverats i diktarlyan på år och dag! Det kulturella klimatet i Sverige är nu på den nivån att en poet inte har mer värde än en mördads anhörig ... Jag hör inte till dem som ropar på strängare straff. Det är bra att myndigheterna försöker göra tillvaron något så när dräglig för fångar. Men att man inte visa de anhöriga minsta empati tycker jag är upprörande. I en demokrati ska alla rättegångar vara öppna. Domstolsdörrar som är stängda hör diktaturer och militärskenrättegångar till. Hur ska medborgarna, bland dem de anhöriga, veta att rättegången är juste och riktig om den är hemlig? De kanske värsta skurkar historien känner är nog de ledande nazisterna under Andra Världskriget. En god vän skrev och berättade om ett besök i Auschwitz, bl a hade han sett den galge man 1947 hängde kommendanten i Rudolf Höss i. Jag slog upp Höss i en uppslagsbok och fick reda på att han 1947 i väntan på att avrättas, skrev en självbiografi. Det lät intressant och jag bad mitt bibliotek skaffa boken. Biblioteket plockade kvickt fram självbiografin. Men det var en konstig sak med mitt ex. Det utlovades bilder både i ett företal och på baksidan. Det ska vara foton tagna i Auschwitz "i den vetenskapliga rasforskningens intresse" av en SS-man, med stor säkerhet 1944. Men i mitt biblioteksex finns inga foton alls och inga omnämns i registret! Mystiskt! Höss föddes 1900 och var son till en köpman, som var en fanatisk katolik. Uppfostran var sträng och föräldrarnas högsta önskan var att sonen skulle bli präst. Pojken älskade att vandra kring och var oerhört fästad vid djur, särskilt sin häst. När en biktfader förde ett förtroende vidare till föräldrarna, tappade sonen sin religiösa övertygelse. Flera förfäder hade varit officerare och Rudolf blev soldat och skickades till fronten i Första Världskriget. Efter fredsslutet kom han till en frikår. Han anklagades för att ha varit ledare när en misstänkt förrädare mördades. Höss dömdes till tio års fängelse och släpptes efter sex år. Han hade en dröm om att bli jordbrukare men hamnade i SS och uttogs av Heinrich Himmler till tjänst i koncentrationslägren. 1940 blev han kommendant i Auschwitz. Han blev där till slutet av 1943, då han flyttades till Lägerinspektionen.
Efter Tredje Rikets sammanbrott flydde Höss norrut. Han häktades 11 mars 1946 nära Flensburg och skrev sin självbiografi (översatt av D M Winter) i rannsakningsfängelset i Krakow mellan oktober 1946 och januari 1947. Den 2 april 1947 fälldes dödsdomen och den 16 april hängdes han i det Auschwitz, där han var ansvarig för flera miljoner judars död. Det märkliga med hans självbiografi är att han vidgår sina brott, i stort sett utan att skylla på andra. Han framstår som en lydig skolgosse som så noga som möjligt gjort vad man sagt åt honom och som sedan skriver en exakt och prudentlig uppsats om saken. På så sätt blir han ett intressant vittne inifrån den nazistiska helvetesindustrin. Hans psyke känns helt obegripligt. De förtroendefulla zigenarbarnen kallar han sina "käraste fångar"!!! Rudolf Höss kan nog låta förtroendeingivande (!), men faktum är att han ljuger och förtiger när det passar. Så avstår han från att berätta att han hade ett intimt förhållande med en judinna i lägret -- förbindelsen stred mot de nazistiska raslagarna. Höss skriver att ingen f d fånge kan säga han blev illa behandlad hemma hos familjen Höss. Men en f d fånge berättade inför domstolen i Krakow att familjen hade fester för goda vänner och att han då måste skaffa fram livsmedel ur de gemensamma förråden, som bl a ditförts av sedan gasade judar. Fru Höss skaffade på detta sätt mat även åt släktingar och när Höss förflyttades hade han samlat så mycket varor att de transporterades med fyra järnvägsvagnar! Det är lätt att komma och tänka på bilder från lägret med mängder av utmärglade benrangel till fångar ... Höss berättar t ex om en kvinna som med sina fyra barn är på väg in i gaskammaren. Barnen har fattat varandras händer så att den minsta inte ska snava och modern viskar: "Hur kan ni bara, hur kan ni ta livet av dessa vackra snälla barn? Har ni då inget hjärta i kroppen?". Men Höss slutar sin biografi med ett beklagande om att allmänheten aldrig kommer att kunna förstå "att också han hade ett hjärta, att han inte var en dålig människa". Till det mest groteska i hans vidriga bok hör skildringen av hur idylliskt hans egen familj levde i den hemska mordfabriken: "Barnen höll sig också jämt med olika slags djur som fångarna kom med ... eller också plaskade de om sommaren i plaskdammen i trädgården ... Det roligaste de visste var dock när 'Vati' var med och badade." Visserligen påstår Höss han var plågad av sitt uppdrag, men det var inte värre än, att han när han fick annan tjänst, fann det "smärtsamt att behöva slita /sig/ från Auschwitz" eftersom han "liksom vuxit ihop med Auschwitz". När man läser denna hemska bok måste man undra hur något sådant som Auschwitz har varit möjligt i modern tid och i ett kulturland. Man kan naturligtvis spekulera i att Höss och hans kolleger var känslokalla psykopater som helt saknade empati. I min roman "Du Janne" skrev jag om en sådan människa, fylld av ädla känslor -- när det gällde honom själv. Jag nämnde att en hatad svensk småflicksmördare som klagade på fängelsematen och på fullt allvar trodde att allmänheten skulle bli upprörd över att hans dyrbara person behandlades så illa! Det är ett psyke som liknar det Höss hade -- strunta i andra och bara bry sig om sig själv. Men vilka som är psykopater vet jag inte -- jag är inte utbildad psykiater.
Det märkliga är att så många av nazisterna visar samma beteende. Kan alla människor under vissa förutsättningar utvecklas till psykopater? Det senare är en viktig fråga om vi vill försöka hindra att det uppstår nya Auschwitz. Benny Grünfeld hamnade i maj 1944 i Auschwitz. Professor Magnus Henreksson och Olle Häger har givit ut "Tonåring i Hitlers dödsläger" (1995) som Benny Grünfeldt både skrivit och ritat. En fantastisk bok!!! Där skriver Häger något tänkvärt: "Hur var Förintelsen möjlig? /.../ Några av SS-vakterna var sadistiska galningar och samvetslösa råskinn. Men de flesta var rätt 'vanliga' soldater. Ändå deltog de, utan att ha dåligt samvete, i historiens vidrigaste illdåd. Det här hade med den effektiva planläggningen av Förintelsen att göra. Allt var organiserat in i minsta detalj. Allt genomfördes ett steg i taget. /---/ Taggtråd levererades, galler beställdes till en krematorieugn, en tågtidtabell korrigerades /---/ En låda giftgas hämtades och placerades på utpekad plats i en barack." Det är en lysande text som verkligen förklarar det oförklarliga. Jag är glad att jag alltid varit rebell och satt mig på tvären mot all överhet. Jag har visserligen fått många emot mig men jag har inte (så vitt jag har mig bekant) medverkat i något omänskligt. Sommar är för mig två särskilda miljöer. Dels är det Nordkoster där jag varit 21 somrar, målat och lärt mig älska Bohusläns natur och människor. Dels är det barndomens somrar vid sjön Sommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Mina föräldrar hade en stuga på en otillgänglig udde där herrgården Aspenäs ligger. Där lär Den heliga Birgitta fått sina första uppenbarelser. "Birgittastugan" är nu flyttad över isen till närmsta byn, fagra Malexander där den vita kyrkan syntes långt ut på sjön. När jag nu på operationsbordet just räddats från döden, men gammal och sliten skriver mina författarmemoarer griper olika minnesbilder in i varandra. I en central scen vandrar jag och pappa en dag på fyrtiotalet genom ett sommarfagert Malexander. Vinden från sjön Sommen susar i björkarna och handelsboden har som vanligt ny ägare. Från affären minns jag kryddiga dofter och blanka färger på träsaker, kastpilar, leksaksbilar, krocketspel ... Inget känns ljusare än detta. Men minnet är våldtaget av de vidriga mord som skedde femtio år senare. Mördarna ingick i ett skådespel "Sju tre" av Lars Norén. Samme Norén som skrivit ett par pjäser som jag tog med mina barn på. De tog illa vid sig och en av dem var länge arg på mig för den hemska upplevelsen. Nu kommer TV-producenten Elisabeth Åsbrink med boken "Smärtpunkten Lars Norén, Pjäsen Sju tre och morden i Malexander" (Natur & Kultur). Grunden är en teatercirkel på Tidaholmsanstalten. Som skådespelare användes bl a särskilt farliga fångar, "sju treor". Arbetet med pjäsen och en under permissionerna utförd rånarturné pågick parallellt! Här får man skakande detaljer som t ex en mordkomplott där Tony Olsson och hans mamma (!) var inblandade. Alla tre Malexandermördarna var nazister. 27 maj gavs den sista av 23 föreställningar. Publikintresset var enormt. Dagen efter avrättade Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson i Malexander polismännen Olov Borén och Robert Karlström! Tala om dramatik!
Den mördade polisen Borén hade en elvaårig dotter Sara, som var med en orkester till Danmark. Resan var rolig, till dess ledaren tog henne in i ett klassrum, där hon med en kudde i famnen fick veta att hennes pappa mördats. På färjan hade en löpsedel en bild på hennes pappa bredvid ordet MÖRDAD. Mamman har berättat att hon var en glad, öppen och sprallig tjej, men att hon nu tio år senare inte pratar mycket och aldrig är glad. Jag anser att det säger mer om detta vidriga dåd än allt kvasilitterärt spekulerande! Vid en omröstning i Dagens Nyheter tyckte 55 % att Lars Norén hade skuld i polismorden i Malexander. Jag kan ej påstå att denna pratiga, okoncentrerade bok ger mycket ledning om förhållandet pjäs/ mord. Jag har för mig att den lysande och inte på något sätt kriminelle skådespelaren Reine Brynolfsson hade en roll i pjäsen och jag har undrat vad han tycker. Han verkar dock egendomligt utsuddad. Rotar man bland källorna får man till sist veta, att han "vänligen" avböjt att medverka! Inte att förvåna sig över att boken känns så intetsägande! Men Malexandermorden för med sig så mycket som mördarna förmodligen varken vill eller kan fatta. De anhöriga kan få sina liv förstörda. Här har vi en glad liten tjej som beundrar sin far och spelar flöjt som han. Hon åker med orkestern till Danmark och är jättelycklig. Då slår de här nazisterna till! I ett slag förstör de all livsglädje, all tro på en rättvis värld. Mamman säger: "En förälder vill ju kunna trösta, men jag har inte, en enda gång under de tio år som det gått sedan Olle dog, kunnat trösta Sara." Att mitt barndomsminne våldtagits är en struntsak i sammanhanget, men det hör ändå till den skuldbörda mördarna måste ta på sig. Sverige håller på att avkristnas. Jag tror att det är en grund till att människor i vårt land begår allt flera och allt råare brott. När jag var liten skulle man gå i kyrkan om inte varje söndag så dock ganska ofta. Mina föräldrar var inte direkt religiösa, men de hade respekt för den kristna religionen. En gång blev t ex min far förargad på mig för att jag tränade längdhopp under gudstjänsttid. Det har f ö fått en efterklang i titeln till min roman: "Längdhopp på en söndag" som kom härom året. Gud vilade sig enligt Bibeln den sjunde dagen, och man borde visa respekt för vilodagen och särskilt den heliga timmen från kl 11 på söndagsförmiddagen! När jag var liten fanns inte Europadomstolen, men det fanns en instans som var ännu högre: "Yttersta dagen"! Då skulle vi alla dömas och de av oss som inte skött oss skickades till ett gräsligt straff. Vi skulle brinna i Helvetet i evig tid. Hur kom man då dit? Genom att vara en dålig människa och inte bry sig om den minste av bröder.
Tänker man på det där med Helvetet är det ganska skrämmande. Man lever en sjuttio år på jorden och sköter man sig inte då straffas man i all evighet! När jag var ung grubblade jag mycket på det eviga straffet. Min realskoleklass i Mjölby åkte på skolresa till Danmark och i Roskilde domkyrka tappade jag en dansk peng i ett golvgaller. När detta skedde svor jag till. Sedan började jag undra om inte detta var så förfärligt gjort att jag nog skulle hamna i Helvetet. Svära i kyrkan! Därtill i en domkyrka! Jag låg vaken på nätterna och våndades över min förfärliga synd. I dag tycker jag att alltihop var löjligt. Nu håller jag på att lära unga människor spela teater. Vi gör det i en kyrka och jag svär en hel del. Men inte får jag samvetskval för det, även om jag emellanåt försöker skärpa mig. Inte för min salighets skull utan för mina elevers trevnad. Värre synder har det blivit under livets gång. Men jag tror att den som är kristen tänker sig för innan han bryter mot Tio Guds bud. Man vet aldrig vart det barkar efter döden! Jag brukar gå i kyrkan ungefär varannan söndag. Det är festligt. Man träffar bekanta och så går man tillsammans in i kyrkan. Ser människor som man inte vet vilka de är, men som kommer till just denna kyrka på söndagarna. Man tycker att man känner dem en smula. Där är mamman som inte får någon ordning på sin livliga dotter och pappan som ser så betryckt ut -- kanske är frun död eller har hittat en annan och så får pappan hålla rätt på barnen. Det är inte utan att man gillar de där okända figurerna. Att de går i kyrkan visar -- tycker jag -- att de försöker få lite ordning på sina liv. De är seriösa och flamsar inte bara med den stora världsliga strömmen. Ingen bingo, ingen köpfest och ingen söndagsfylla. Prästerna på Petersgården brukar ofta ha något tänkvärt att säga. Något man kan tillämpa på sitt eget liv. Det är slut i min kyrka klockan elva och då jag åker hem över den vackra Lundaslätten, hör jag på ett underbart program i radion. En man med något namn som låter grekiskt spelar Johan Sebastian Bach. Långt från den banala svensktoppen med alla pretentiösa "artister" som gör reklam för sin skräpmusik. Vi lever inte bara i kristendomsföraktets tid, vi lever även i okonstens tidevarv. Jag är inte religiös och jag en massa fel. Men för mig innebär den där lilla kyrkostunden på söndagen eftertanke, gemenskap och glädje. Det är inte så mitt liv i allmänhet är, men den där söndagstimmen är en viktig pusselbit i livets läggspel. Lite av varje behövs om tillvaron ska bli bra, även en stunds allvar. Men brottsligheten bara stiger. I en När Var Hur från 1947 finns en sida med "Under ett år dömda". Då -- när folk ännu gick i kyrkan och hörde Guds ord på söndagarna -- begicks 18 våldtäkter om året i Sverige. Siffran för "Mord och dråp" var 7. Sju! På ett år!!! Motsvarande siffror var 2000: 8 734 sexualbrott och 175 mord, dråp. Allt är väl inte direkt jämförbart, men 18 våldtäkter klarar man väl av i Stockholm en "festlig" lördagskväll och 7 mord är väl ungefär lika många som nu för tiden går åt, om "profilerna" blir osams i en krogkö på Stureplan och skjuter sig in. '
För oss som lever (någorlunda) hederligt, leder all kriminalitet till att vår vardag blir jobbigare även om vi inte direkt drabbas av brott. I affärerna vågar man knappt använda pengar, för att de kan bli rån när som helst. Min mack har en skylt om att man inte hanterar pengar. Man kan visserligen betala med pengar, men allt blir genast inlåst i kassapparaten så det inte går att få ut några summor med hjälp av en pistol. Helst vill affärer att man ska betala med kort. Dessa kort kan bovarna stjäla och kopiera så att kortägaren får stora skulder. På Internet är bedrägerierna legio och den som är "dum" nog att låta sig luras på sina konton kan bli av med jättesummor. Det går inte längre att köpa biljetter på stationen eller på tåg, de måste inhandlas på Internet! Detta och liknande innebär att äldre som har svårt för Internet utestängs från en hel del av sina medborgerliga rättigheter. Samtidigt blottläggs vårt privatliv med hjälp av diverse terroristlagstiftning. Går vi ut på sta´n är vi genast misstänkta. Kameror filmar våra fredliga motionspromenader. Tryck- och press- friheten hotas, eftersom kriminella människor missbrukat dessa rättigheter. På sikt kan sådant urholka demokratin. Begår någon något allvarligt brott och blir dömd betala ett stort skadestånd är det inte dessa personer som sedan ska betala. Nej, det slipper han göra för det allra mesta! Vem ska då se till att pengarna erläggs? Jo, jag får betala och du får hosta upp pengarna! En onaturlig far som sexuellt utnyttjat sin stackars minderåriga dotter döms till ett så kallat kännbart skadestånd. Kännbart? Ja, inte för honom eftersom det nog hör till undantagen att den skyldige betalar. Det kan han i allmänhet inte. Har inte ett rött öre! Istället är det skattemedel som täcker skadeståndet. Vem betalar alltså? Jo, laglydiga människor som arbetar och sedan inte skattefuskar! Sådan som jag och, antar jag, du! Förr sade man att "Ditt hem är din borg!". Nu besöks hemmen gärna nattetid av folk som vill ha det som finns där. Om en sådan besökare i mörkret snubblar i trädgården och skadar sig kan villaägaren dömas till skadestånd! Över huvud taget är det naturligtvis inte den som är ute för att stjäla som ska straffas, ansvaret vilar som så ofta i övrigt i vårt samhälle på den som utsätts för brott. Grundregeln tycks vara att skyldiga ska slippa undan, oskyldiga sättas dit!
Det var torsdagskväll. Klockan hade passerat åtta och det hade hunnit blivit mörkt. Hustrun diskade och jag torkade. Så skulle jag gå ut med soppåsen. Nästa morgon var det dags för sopbilen att komma och hämta. När jag kom ut på uppfarten dök det upp en mörk gestalt runt husknuten. En ung kvinna kom farande från trädgården och skrämde mig. Grinden var inte låst, eftersom vi skulle rulla ut soptunnan på vägen. På grinden har vi dock en skylt som det står "PRIVAT" på. Personen som passat på tillfället och slunkit in hade tydligen helt struntat i detta anslag -- man kunde undra vad hon hade för skumma avsikter. Jag kallade på hustrun och frågade tjejen, vad hon hade i vår trädgård att göra. Hon påstod att hon representerade ett telebolag. -Du är förstås ute efter att sälja något, sade jag. -Neej då inte alls. Jag vill sänka era kostnader. Det är typiskt för det slaget av oseriösa försäljare, att de säger sig inte avse sälja något. Jag pekade på grinden, bad henne gå ut genom den och aldrig mera visa sig på vårt privata område. Hon försvann, men slank in genom grannens grind. Försöka duger -- går det inte på ena stället blir det kanske bättre napp på nästa. Det blev det nu inte denna gång. -Tänk om våra hundar slunkit ut, sade grannfrun sedan. Då kunde dom blivit överkörda på vägen! Dagen därpå ringde min hustru telebolaget där en chef sade, att man "körde" med en sådan marknadsföring. Så det så! En gång tyckte jag att de påstridiga försäljarna i serien Blondie var överdrivna. Nu är våra svenska försäljare lika hänsynslösa som de amerikanska tydligen var då. Sätter man en skylt med "Ej reklam" på brevlådan, proppas den ändå full med allsköns försäljningsdynga, till vilken åtgått en massa skog som kunde användas bättre. Ringer man till folk som annonserar på det sättet och frågar om de är analfabeter som ej kan läsa, blir svaret att erbjudande om pizzor, trädgårdshjälp och catering är "samhällsinformation". Några särskilt förargelseväckande typer erbjuder sig att sälja ens villa. De hoppas antagligen att gubben är så gammal att han ska in på hem och så gaggig att kåken kan slumpas bort mot extra stort mäklararvode. Ett par karlar som lagt reklam i min brevlåda sade att det minsann inte var reklam, eftersom det inte stod vad deras tjänster kostade! Tror verkligen folk man är så urbota dum, att man går på vad som helst? Fattar inte dylika "affärsmän" att man aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att anlita dem? Vid en undersökning som en tidning gjorde om vilket som var vårt lands mest avskydda yrke, kom skattmasar och lapplisor tämligen långt ner. Telefonförsäljare toppade överlägset. Snälla regeringen! Förbjud snarast oseriösa försäljare att ringa och tjata, knacka dörr och försöka luras, smyga omkring i folks trädgårdar i mörkret och fylla brevlådan med skräp! En sådan lag skulle ge alliansen många röster -- i varje fall min!
Här om dagen kom jag in i en affär, för att jag skulle handla grönsaker. Det första som mötte mig var en skylt, där det stod att man polisanmälde alla butikstölder. Just ett trevligt välkommen till affären! Jag misstänktes som kund endast och allenast för att jag gått till deras affär. De antog att jag tänkte stjäla av deras varor och nu ville de man redan från början försöka få mig på en bättre väg. Det är självklart, att man ska anmäla stölder. Det behöver man inte påpeka. Men hur gör man då, om den som kriminell tydligen betraktade Bolinder, slår ihjäl något av biträdena? Eller om jag våldtar någon annan kund där inne? Då polisanmäler man väl? Hur vore det att ha en större skylt där flera brott förtecknas: . STÖLD, VÅLDTÄKT, MORD,. KIDNAPPNING, SÖNDERSLAGNING AV AFFÄREN samt ALLT ANNAT BROTTSLIGT NI KUNDER FÖRMODLIGEN TÄNKER HITTA PÅ HÄR INNE, POLISANMÄLES! Jag försökte diskutera saken med biträdena, men de verkade föga intresserade av mina synpunkter. Jag är en 73 års man, som aldrig tagit så mycket som en kola i någon affär i hela mitt liv, varför misstänkte de mig? Biträdena var ivrigt sysselsatta med att plocka med cigaretter de skulle exponera, så att de människor som vågade sig in i butiken skulle frestas förstöra sina lungor och kanske om några år hosta sig till döds. När jag var ung sade man att "Kunden har alltid rätt". Då ansåg affärsmännen, att det var en ära att folk kom och handlade hos dem och man bemödade sig om en trevlig relation till sina kunder. Nu struntar man i dem, förolämpar dem gärna. Passar inte galoscherna är det inget som bekymrar affärsmännen. Nu är säkert butiksstölderna ett problem, även om jag har läst, att en del av svinnet åstadkoms av de anställda själva. Och sedan är det kanske bekvämt att skylla på kunderna -- särskilt gamla pensionärer med yvigt vitt hår och ickedirektörsklädsel som jag. Förr var det mycket ovanligt med stölder. Sedan kom affärsmännen i sin girighet på att varorna skulle läggas ut, så kunderna själva kunde förse sig. Man lade också godis nära kassan, så att små barn kunde sätta igång en tjatorgie där och köpstressa föräldrarna, som skämdes för att ungarna verkade ouppfostrade. Vad hände? Jo, en och annan kund stoppade på sig någon tvål och en och annan unge smög ner en kola i lomman. Illa, men orsaken var ju att affärsmännen frestat dessa individer utöver vad deras moral klarade av. Dessutom kunde man klämma till en och annan virrig pensionär som glömt att han stoppat på sig en dosa snus och tänkt betala i kassan. När man blir gammal blir närminnet dåligt på många. Detta är tragiskt nog i sig själv och bör ej straffas ytterligare. Nu tyckte man i affärerna, att det här med stölder och glömska pensionärer var illa. Och då drog man alla över en kam och satte upp skyltar. Fattar då inte affärsmännen att vi hederliga kunder är lika förbaskade på stölder som de? Svinnet gör, att vi får betala mer för våra varor. Vi straffas alltså dubbelt för andras synder. Dels blir vi i förväg misstänkta/anklagade för stöld, dels får vi betala för vad ohederliga människor bland kunder och anställda ställt till med. I dagens affärer har kunden alltid fel!
Man kan undra över vad polisen sysslar med, när bovarna bara kan flyga till en värdedepå i Västberga i södra Stockholm och stjäla en massa miljoner. Polisen kan inte flyga efter, för deras helikoptrar har stått uppställda oskyddade på Värmdö utan staket och minsta bevakning. En "misstänkt bomb" placerades utanför hangaren och sedan vågade ingen tydligen gå dit. Hur blåögd får man vara om man är polis? Polisen fick heller inte skjuta på helikoptern. Tänk om de trevliga pojkarna i den hade tagit skada! Vilken tragedi för landet! Annars skjuter polisen en hel del på förvirrade personer och andra ickekriminella -- men här har vi en intelligent elit, som vi ska vara rädd om. Som vanligt är man mest rädd om brottslingarna. Låt oss hoppas att man inte får tag på praktgossarna och sätter dem i fängelse, där det enligt Englas mördare är så usel mat! Dåligt kryddad därtill! En TV-kanal visade att vem som helst kan få ut kompletta ritningar över värdedepån. Lätt som en plätt! Jönssonligans kupper är jämförelsevis mycket krångligare att utföra! Vill myndigheterna att sådant här ska ske? Förmodligen inte men man verkar heller inte överdrivet oroliga för att någon ska göra ett sådant här inbrott. Varför? Ja, tänker man efter är ju detta inget som drabbar vare sig polis, myndigheter, kungen eller annan överhet. De som får betala är de gamla vanliga. Du och jag! Vi som är så korkade att vi tar itu med jobbet varje vardag och som följer lagarna och betalar skatterna. När pengarna saknas kan diverse elände drabba allmänheten. Man trodde att pengarna kommer att ta slut i uttagsautomaterna. I så fall skulle ingen ha några pengar efter ett tag. Utom rånarna förstås! Det där med uttagsautomaterna dementeras nu. Ett är emellertid säkert. Handeln får ökade omkostnader. Hur betalas dessa? Jo, man lägger på varorna extra och vi som är så urbota osmarta att vi följer lagarna, för lägga ut extra på smör, ost och korv. Vem vet! Kanhända får vi bara råd med usel fängelsemat ...