Nyligen var det auktion på ägodelar Ingmar Bergman haft. Rena fantasisummorna betalades för demonregissörens papperskorg, sprattelgubbe (!) och annat strunt. Om Ingmar Bergman berättas i en ny bok: "KARIN LANNBY - INGMAR BERGMANS MATA HARI" (Natur och Kultur) av före detta utrikeskorrespondenten, journalisten ANDERS THUNBERG. OS-sommaren 1936 var den unge Ingmar Bergman i Tyskland. Han jublade vid ett nazimöte i Weimar -- något som han i "Laterna magica" påstår ägde rum ett par år tidigare. Men just sommaren 1936 skriver Ingmar Bergman i ett brev till sin mor om händelsen. Brevets början återges i Thunbergs bok. Karin Lannby är en gåtfull person under Andra världskriget, då Stockholm var en häxkittel av storpolitiskt maktspel med diplomater, flyktingar och agenter. Karin Lannby var en av den svenska försvarsstabens stjärnagenter. Hon var ett tag förlovad med Ingmar Bergman. De levde ett stormigt liv på Tavastgatan. Ingmar Bergman var svartsjuk, blev utkastad och flyttade till en "snäll flicka" i operabaletten. Hon fixade mat och husrum och hennes mor tvättade geniets smutsiga underkläder ... Karin Lannby föddes 13 april 1916 och avled 2007 -- 91 år gammal. Hon växte upp i Brommaförorten Ålsten. Fadern Gunnar som var journalist, dog 1919 i spanska sjukan. Modern var marknadsdirektör i Sverige för Metro Goldwyn Mayer. Att läsa om skådespelaren, författaren och agenten Karin Lannbys liv, är som att ta del av en fantasifull rövarroman. Hon gav sig tidigt ut i världen. I Spanien blev mordet på beundrade Fredrico García Lorca en chock för henne. Själv var hon nära att bli avrättad under spanska inbördeskriget. Möjligt är att hon utsatts för sexuella övergrepp av en amerikan, när hon var barn. Efter ett sammanbrott hamnade hon på Långbro sinnessjukhus. Där blev hon sju månader. Hon rymde men återbördades. Det är en läsvärd bok med en fascinerande historia. Fram träder en djärv, begåvad och äventyrslysten ung kvinna som nog också var bortskämd och hade svårt för att något gick henne emot. Mötet med Ingmar Bergman var fyllt av explosivitet och dynamik. Bokens bilder är njutbara. Här ses bl a en ung Ingmar Bergman, när han tog sina första teatersteg på Mäster Olofsgården i Gamla Stan, Karin Lannby med Georg Rydeberg i "Doktor Glas" och Karin Lannby superande med banditen Giuliano i en siciliansk bergsklyfta. Ävenså samma Karin tillsammans med Juliette Gréco och Jean Cocteau. "Hon ä en sfinx, en gåta, ett oförklarligt mysterium", som Ingmar Bergman uttryckte det. När jag i ungdomen gjorde film skrev en recensent, att det var lika uselt som Ingmar Bergman! Jag sände den korkade recensionen till Bergman och undrade om jag kunde få vara med på en inspelning. Jag trodde att han skulle ha en gnutta humor, men han svarade ej alls. Surt och snorkigt har jag alltid tyckt om detta!
I slutet av 50-talet, ungefär samtidigt som jag i Uppsala försökte göra film, hörde jag en vår en av mina största idoler tala i Botaniska trädgården. Harry Martinson var det -- kanske den främste svenske författaren i min tid -- såväl Stagnelius, Almqvist och Strindberg dog ju i god tid innan jag föddes! En som kände Harry Martinson är berömde professor Ingvar Holm som skrivit mycket om honom. Nu är Harry Martinson med i Holms nya "FRÖKEN KARINS VÄRLDSHISTORIA ORD möter TON möter BILD" (Carlssons). "Fröken Karin" är Ingvar Holms hustru konstnärinnan Karin Sverenius-Holm. De bor bägge på fiskeläget Vik i Skåne och där har sjöfarande förfäder till professorn också bott. En dag sommaren 1952 bankade det på Ingvar Holms dörr. Det var just Harry Martinson, vilken kom på besök. Om Harry Martinson och hans märkliga Aniara får vi veta en hel del i boken om Fröken Karin. Sjöingenjören Gabriel de la Landelle ritade 1884 ett "flygplan" eller snarare en helikopter med uppåtriktade propellrar. Med denna bild som grund skapade Harry Martinson 1940 "Vanmaktens skepp" med bl a en desperationens narkotikaspruta inbyggd. Karin Sverenius har gjort ett par målningar inspirerade av Martinsons bild. På den ena far skeppet "Genom kosmos eviga natt". Det är ödsligt, förtvivlat och för min del tycker jag det ger en ytterligare dimension åt rymdeposet Aniara -- kanske det främsta svenska litterära verk som skrivits i min tid. Jag har tillbringat en andlös tid med detta mästerliga och praktfullt illustrerade verk av professor Holm. Här möts en lysande konstnärinnas visioner, en kreativ professors enorma lärdom och en värld av litteratur, musik och bildkonst. Alltihop handlar om den vackra, fria och skapande lek som är människans största gåva och den vidriga andliga grymhet, med vilken maktmänniskor förstör sommarens glädje. Flera gånger har jag betonat min beundran för konstnärinnan Karin Sverenius. Här presenteras hon utförligt. Hon föddes 1950 och familjen flyttade omkring, medan den unga flickan visade en mångsidig begåvning. Hon ville bli cellist men att få tag på en fullgod cello var ekonomiskt oöverkomligt. Klassisk gitarr och fiol blev det istället. Som tennisspelare kom hon dessutom in i den svenska eliten. Men hon var som konstnären Willie Weberg därtill - olydig! Han vände sig bort från smickrare. Det gäller att inte bara följa med strömmen och göra som man blir tillsagd. En lång rad av Karin Sverenius´ spännande målningar finns med bland bokens färgbilder, t ex den djuppsykologiska "Skördarnas natt", den suggestiva "Porträtt av Edgar Allan Poe" eller den suveränt avskalade "Spanien stod för min syn". Berättelsen om Fröken Karin är en underbar, hissnande generös och flödande uppslagsrik bok!
I början på 1970-talet jobbade jag ihop med Svenska röda korset angående en bok om humanitet. "Medmänniskor" hette den och gavs ut av Hermods 1974 -- senare översattes den också till norska. Det var ett fascinerande jobb som kändes allmänbildande och viktigt. Det var en rad olika ämnesområden och vi blandade texter från många författare, t ex Barbro "Bang" Alving, Max Lundgren, Anne Frank, Harry Martinson och Maja Ekelöf. Själv berättade jag bl a om en kvinna som just blivit mor och som hade svårt att leva upp till alla förväntningar om att hon skulle vara så alldeles kolossalt lycklig. Min rubrik var "Det högsta en kvinna kan drömma om!" Många kvinnor känner det svårt att leva upp till att de ska vara så lyckliga över sitt nya barn. Ingrid, i min lilla berättelse, kände sig inte lycklig och trodde det var onormalt och förfärligt. Genom att skriva om saken hoppades jag många kvinnor skulle bli lugna och trygga och inte bara försöka leva upp till tidigare generationers krav. Nu har det äntligen kommit en bok som berättar hur det är att bli mor. Där framgår det att det redan att vara gravid är en omtumlande upplevelse för många kvinnor. Omvärlden kallar det för "ett välsignat tillstånd" men hur välsignat är det egentligen, när humöret åker berg- och dalbana och man vissa dagar får ett oförklarligt behov att slänga ut sin man genom fönstret? Klåda, förstoppning, utslag, gör livet hemskt och inte får den arma kvinnan ta sig en sup, äta färskrökt lax eller grönmögelost. När KARIN ANELL blev gravid sommaren 2003, uttryckte hon sina känslor i en blogg, www.gravid.se från augusti 2003 till mars 2004. Hon är svenska men bodde då i Boston, USA. Bloggen blev populär, många fann tröst i att läsa om de besvär och de glädjeämnen en medsyster råkade ut för. Nu har Strategiförlaget i Malmö (info@strategiforlaget.se) gjort en bok av bloggen. Den heter "DET VÄLSIGNADE TILLSTÅNDET?" och är trevligt illustrerad av författarens syster Ingrid. Boken är humoristiskt skriven och skildrar en tillvaro, som förmodligen är helt okänd för både oss män och för kvinnor som ej varit gravida. Själv är jag far till två barn och gift med en barnmorska men jag måste medge, att jag vid läsningen häpnade över denna verklighet. Läkarundersökning med massor av prover. Man hittar en liten cysta och Karin tror att detta under graviditeten vanliga, betyder cancer. Ultraljud och hon får se första bilden av lille "Trille". Ett stort under håller på att ske, men mamman känner sig som var hon i en mardröm. "Det var ju inte så här det skulle vara. Jag skulle ju gå omkring och stråla, jag skulle ju gå omkring och må bra!" Nu har "Trille" visat sig vara Matteus och hunnit bli fem år. Boken om hans första tid i denna världen är en fantastisk skildring av en för många okänd upplevelse. Som karl känner jag mig för första gången fatta vad min mor, min hustru, min dotter och min svärdotter haft att gå igenom. Boken bör absolut läsas av alla blivande mödrar och helst av deras män också. Den måste vara ett enormt stöd och verklig tröst i havandeskapets mardröm och himmelrike. Jag tar av mig hatten för denna prestation och kan på rak hand inte komma på någon bok som så grundläggande skakat om mig och lärt mig hur det går till i huvudet på en kvinna som ska föda. Det var länge sedan någon kastade ett sådant avslöjande ljus in i mänsklighetens allra innersta och viktigaste vrår!
Att dela med sig av sin erfarenhet är ett sätt att hjälpa sina medmänniskor. Karin Anell som jag just berättat om, har gjort det i blogg och bok. Tack vare henne kan nu gravida kvinnor ta reda på, hur det är att vänta barn. Men hur är det att dö? Det kan ingen berätta om på riktigt. Ändå ska vi alla dö. Det är en skrämmande verklighet att världen ska fortsätta utan oss. Vart kommer vi sedan? Blir det ingenting alls, eller ställs vi inför rätta för att dömas till Himlen eller Helvetet? Har man sett Hieronymus Boschs bilder från det senare stället, kan man förtvivla. Bosch skildrar en vidrig pina som bara fortsätter i evighet! Skådespelaren och författaren PER RAGNAR hade en vän som fick obotlig lungcancer. Vännen, professor Lars Kristiansson frågade Per om han ville följa med honom på den sista resan. Utforska döden. Det blev grunden till den bok som nu ligger klar: "OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden" (Bokförlaget Langenskiöld). Per Ragnars far skulle fylla 98 år och bli kommunens äldste. Men när Per med hustru och fem och ett halvt år gamla dottern Fredrika kom till honom, var han döende. Fredrika såg honom dö och sade sedan: -Nu äter farfar tårta i himlen. Fredrika är bara en av många vittnen i denna bok. Per Ragnar berättar om personer han mött, t ex Ingmar Bergman, Ted Gärdestad, Bo Setterlind, Astrid Lindgren, Sighsten Herrgård ... Den senare som ville att Per Ragnar på hans begravning skulle läsa den dikt av Jonas Love Almqvist som givit boken dess titel: Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening tro dess ögas glans. Döden är ett ämne som kan göra en nedstämd, men detta är en bok som är rolig och intressant att läsa och där man får veta en massa om döden. Alla som ska dö vet det, så det är inget att hyschhyscha om. De gamle menade att den döde inte var fullt död förrän han jordfästs. Själen frigjordes från kroppen på tredje dagen eller natten efter jordfästningen. Så svävade själen fritt i fyrtio dygn innan den kom till ro. -Det har jag redan gjort, sa vännen Lasse Kristiansson. Jag är ute och flyger varje natt. En underbar bok om ett fruktat ämne. Själv har jag haft dödsångest hela livet, en ångest som känts extra berättigad sedan jag genomgick en stor hjärtoperation i våras. Men nu tycker jag att det är mera lätt att förlika sig med att man ska dö en gång. Det är t o m lite spännande -- som att ge sig ut på en äventyrlig resa. "Vi ses i Nangijala! skrev Astrid Lindgren.
Ja, vad ska man tro om döden? Ska vi tro på prästerna? Blir det en Yttersta dagen då vi ska dömas till Himmel eller Helvete? Jag går i kyrkan ungefär varannan söndag för att få en stunds eftertanke och lugn. Men vad tror jag egentligen? Förr sade jag att jag trodde på Gud men inte på kyrkan. Nu funderar jag på vad "tro" egentligen är men har hittat en kyrka att tro på. Petersgården heter den. Ligger i Lund. Jag har min teaterkurs där varje onsdagskväll. Petersgården i Lund (S:t Peters klosters församling) är en väldigt modern och vettig kyrka och det dom säger där känns medmänskligt. Medmänsklighet och humanitet är ju kärnpunkter i kristendomen. Man ska vara mot andra som man vill att de ska vara mot en. Kristendom är kanske på djupet lite praktisk marxism. Man ska ställa upp för sina minsta bröder och systrar. Religionen var ju obligatorisk när vi växte upp och jag tycker att jag har en inre kärna kvar. Att det sedan finns idioter som förbjuder längdhopp på en söndag har jag ju visat min motvilja mot på olika sätt -- t ex romanen "Längdhopp på en söndag". Ett annat ex på dumheter är den där pastorn på Öland som tror att homosexuella kommer till helvetet. Vansinnigt! Men ändå tror jag att det finns mycket som vi bara kan ana. "Mer finns i himmel och på jord, Horatio,/ Än någonsin filosofi har drömt om". Min tro är att det finns ett gott väsen som bryr sig. Jag tror att det lönar sig att be till detta väsen. Men det finns gränser också för detta, när flera sprinters i ett lopp gör korstecken vid starten så blir det väl svårt för den goda makten att hjälpa alla. Men korstecknet kan vara ett sätt att koncentrera sig. Jag tror också att människan dunkelt anar detta goda och att de stora religionerna uttrycker mer eller mindre samma sak, när de vittnar om detta goda väsen. Vidare undrar jag om vi inte när vi föds delvis har vissa förutsättningar utstakade. Kanske har vi med oss något slags uppdrag, något gott vi ska utföra. Ett intressant tecken på de där dolda mönstren eller krafterna kallar man synkronicitet dvs meningsfulla sammanträffanden som vi alla upplever. Termen är hämtad från min store idol C G Jung. Man har förklarat det så att någon okänd makt hjälper till att skriva vår livshistoria. Det uppstår oförklarliga slumphändelser. Enklast kanske att man kommer att tänka på någon man inte hört av på länge och just då ringer den personen. Jag skickade en bild till min gamla barnflicka och den kom precis på hennes 80-årsdag. Själv menade hon att min mamma dirigerat detta från himlen. Låter otroligt men hur pass otroligt är det att man prickar just en tioårsdag? Chansen är ju en på ca 3650 ...
En amerikan i Berkeley, Kalifornien, Robert H. Hopcke har skrivit en bok: "Slump och synkronicitet -- Om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier". På baksidan sägs bl att när vi står inför ett val "så kommer den synkronistiska händelsen som en 'knuff i rätt riktning'." Han har några fascinerande exempel. En kille och en tjej möts på ett party i New York och även om inget händer, blir de fascinerade av varandra. Hon åker till Västkusten och gifter sig. Efter flera år spricker äktenskapet och bestämmer sig för att fara till New York och ta kontakt med den där trevlige killen. Hon tänker övernatta på ett motell i Nevadaöknen. En släkting till killen dör i Los Angeles och han beslutar flyga dit och vara med på begravningen. Planet går sönder, han hyr en bil. Den krånglar och han går in på ett hotell i Nevadaöknen. I vestibulen möts de två ... Så är det en sångkör i en liten amerikansk håla. De är ca 15 som övar varje fredag fem till sju i ett gammalt pumphus. En fredag drabbas än den ene än den andre av förhinder. Halv sex exploderar en ångpanna och pumphuset demoleras helt. Ingen var där. Bakpå boken sägs att något annat, utanför mänsklig kontroll ger sig till känna på detta sätt. Fan tro ´t, sa Relling i Ibsens Vildanden. Men jag tror att du som läser detta har upplevt synkronicitet. Själv har jag gjort det många gånger. En höst inledde vi skolan med att gå ut och spela brännboll med eleverna. En snygg kille berättade att han erbjudits en roll i en tveksam film. Vi lärare avrådde honom. Jag kom att tänka på när jag medarbetade i en veckotidning för tonåringar och hade skojat med redaktören om att jag var en gammal gubbe som hon borde publicera en bild av. -Jag är ganska grann för att vara 87 år, kraxade jag. Skulle nog vara trevligt för tonåringar att titta på! Redaktören som hette Signe hade all möda i världen att avfärda den envisa gubben. Men var tog Signe vägen egentligen? Vad gjorde hon nu? Det var mer än tio år sedan jag såg henne. När jag kom hem från skolan sade min hustru: -Du den där redaktören Signe har ringt. Här är hennes nummer! Det gällde en gemensam vän som dött. Nog var väl det ett konstigt sammanträffande!
I dag är det hustruns och min 49:e förlovningsdag. Jag har låtit göra en t-shirt med en bild av unga fästmön på. Hon är skitsnygg men ännu snyggare nu 2009 när all godheten trängt fram. Jag minns förlovningsdagen 1960. Jag skulle tenta historia för en fruktad docent. Kunde man inte, sades han börja rota bland sina böcker. Efter en stund fräste han: -Är kandidaten kvar! Jag kunde en bok om Linear B -- en skrift som användes på gamla Kreta så tentan började bra. Sedan kunde jag i stort sett inget alls och efter en stund började gubben rota i sin bokhylla. -Jag går nu, sade jag. Jag ska förlova mig i dag och var för nervös. Jag ber om ursäkt för min okunskap. Hoppas att jag kan få komma tillbaka till docenten senare och göra bättre ifrån mig. Han stirrade rasande på mig, ögonen var rödsprängda. Jag hade väl lurat honom på hans lilla nöje kan jag tro. -Här är det jag som bestämmer, röt han. Jag avgör vem som klarar sig och vem som inte gör det! Jag!!! -Ta hit tentamensboken!!! Han fick den och skrev. -Det blir spets, rapporterade han. Det tycker jag!!! Förvirrad och lycklig åkte jag så från Uppsala till Norrköping och fästmöns föräldrahem på sjukhuset. Jag stannade vid en kiosk och kom i samspråk med ett par gubbar. De var ivriga jägare och inbjöd mig på stående fot på jakt. Men jag som hatar jakt tackade artigt nej under hänvisning till att jag skulle förlova mig. Men det var en mycket vänligare och öppnare värld då, 1960, än det är nu. Rena idyllen var det! Nu tycks alla hata varandra -- speciellt i trafiken. Det är för sorgligt. Jag letade i dag i min historiska boksamling upp boken "Mykenes röst" om Linear B. Av John Chadwick. Tryckt 1960. Det var en genial amatör Michael Ventris som 1952 löste skriftens gåta och mot alla vedertagna teorier visade att man talade grekiska på det gamla Kreta flera hundra år innan Homeros. Denne Ventris som var född 1922 hade under kriget varit navigatör i en flygbombdivision. Den 6 sept 1956 krockade han med en lastbil på Great North Road och ljöt en ögonblicklig död. Tänk så mycket roligare att leta upp boken i sitt bibliotek än att gå till Internet. Se vikningar och fläckar från då och kolla vad den kostade (6:75), följa sina förstrykningar. Inte är det lika kul att ta fram det på datorn!
Om förlovningsdagen kan jag också berätta att ett par av mina ouppfostrade spexkompisar for hem till mamma i Enköping för att uppvakta. Mamma passade på att vara högfärdig, bjöd fint med sprit och vin, försökte konversera killarna i sin matsal med skräckinjagande släktporträtt på väggarna. En av killarna gnuggade förnöjt nävarna och sade: -Det smakade inte fy piss det här! Och mamma svarade: -Det var roligt att herr Andersson tycker så! När jag ett dussin år senare läste historia på doktorandnivå tyckte jag att mina kunskaper om antiken var så skrala att jag ägnade ett helt år åt denna historia. På väg till tentamen körde jag som en galning med min sportbil och höll på att meja ner en cyklande gubbe. Han hötte efter mig och jag hötte tillbaka. När tentamen började visade det sig förstås vara professorn som jag nära nog kört ihjäl. Han var sur över trafiken men kände ej igen den drullige bilföraren. -Bilister är inte kloka, höll jag med honom. -Så kandidaten kör inte bil då? -Jag gillar att cykla, svarade jag. Men man håller ju på att bli ihjälkörd stup i ett. Han berättade om den hemske bilist som nära nog kört ihjäl honom. Jag sade att sådan borde hängas i närmsta lyktstolpe. Då blev han på så gott humör att han bara föreläste själv om sina forskningar. Jag fick högsta betyg utan att behöva svara på en fråga! På förlovningsdagen i år var det tänkt att vi skulle äta spindelkrabbe-ben och dricka vit bordeaux. Det var min idé. Och som vanligt när jag har en idé blir det fel. I julas tyckte jag att vi skulle äta hummer istället för lutfisk. Där satt vi sedan på julaftonen med en rutten hummer. Nu på förlovningsdagen var det spindelkrabban som smakade ammoniak. Jag kan inte handla. Hustrun gör det året om och det blir jättegott. Men när jag ska handla tycks dom lura på mig sånt som gått ett par år över "Bäst före". Jag greps av sviktande självförtroende. Tänkte att folk i affärer förmodligen säger "Där kommer den där enfaldige Bolinder -- vad lade vi den ruttna gösen?" när jag kommer. Men så visade det sig att han som sålt spindelkrabban var lika ledsen som jag och skulle ge sig på sin leverantör. Mig och hustrun kompenserade han generöst. Hans inställning gjorde mig glad igen! Heder åt justa affärsmän!
När man är så gammal som jag är det både roligt och intressant att skriva på sina memoarer. Det har jag gjort, men nu håller jag på att skriva en serie romaner som inspirerats av sådant som hänt mig. Jag försöker belysa min utveckling och fundera över mina relationer med andra. Jag gör det i tre böcker om Kim, en författare som bl a möter sina egna romanfigurer. Figurerna är inte alltid så sympatiska. En av dem som Kim möter är Petrus Andersson, som var huvudperson i "I rättan tid ..." från 1972. Petrus är yngre än Kim som hjälper sin unge vän med kontakter, får in honom i en akademi, försvarar honom när han gör bort sig, tolererar fylla och flåsig dumhet. Vännen är ju så ung! Kanske är Kim som jag själv, väl godtrogen. Han uppfostrades i ett slott, inte i en svinstia. Egentligen har han kanske sig själv att skylla. Petrus säger till Kim att Kim borde ha en bättre förläggare än den han har. Kim tycker om sin förläggare, men inser att han börjar bli väl till åren. Det sker mycket i bokbranschen som förläggaren har svårt att hänga med i. Och förlaget är litet och har inga resurser. -På mitt förlag vill de gärna ge ut dig, påstår Petrus. Kim har kommit med en deckare varje år, nu har han en deckare och en roman på gång. Petrus försäkrar att hans förlag vill ge ut båda två. Men de vill träffa Kim. Så far Petrus och Kim till Stockholm och blir storslaget mottagna av det förlag som gett ut en rad böcker av Petrus. Det bjuds överdådigt på krog och förlagsfolket är mycket vänliga mot Kim. Men vad handlar hans nya böcker om? Kim berättar utförligt om de två böckerna och förlagsfolket tycker det låter jättebra. Det är verkligen böcker man vill ge ut! Väl hemma tar Kim kontakt med sitt förlag och sin förläggare som suckar vänligt och säger att han själv börjat inse att han är för gammal. Han önskar Kim lycka till på det nya förlaget. Kim skriver färdigt sina böcker och sänder dem till det nya förlaget. Sedan hörs ingenting. Sedan hörs ingenting. Men sedan ... ... sedan hörs absolut ingenting.
När Kim inget hör från förlaget ringer han slutligen till den vid Stockholmsbesöket ack så vänliga redaktören. -Njaaajooo ... jag har ju läst deckaren ... men ... är den så spännande? Kim säger att det ju är en psykologisk kriminalroman där spänningen ligger under handlingen och inte på ytan. -Njaaajooo ... men kunde du inte lägga in ett mord till? Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Men sedan hittar han en vänlig och hederlig förläggare som med förtjusning ger ut böckerna. De får båda lysande beröm och en av dem ägnas en helsida i Expressen. Men Kim vet än i dag inget om det som skedde i det som syntes ske. Hur pass medvetet lockades han bort från sin förläggare? Och vem är då Petrus? Ingen annan än huvudpersonen i boken "I rättan tid ..." (1975). Petrus är förmodligen den ende av Kims romanfigurer som lurat honom. När Kim skrev boken, hade han gjort ett noggrant synopsis att följa. Petrus Andersson var lundensare och skulle just doktorera, då ett mystiskt mord inträffade. Kim skrev boken som den var tänkt, men kände att något var fel. Plötsligt stod det klart för Kim att inget i boken hade tillgått som han trodde. Den fiktive Petrus hade helt enkelt narrat honom och detta redovisades i en epilog. Kritiker erkände att de blivit lurade och tyckte att greppet var bra. De kunde ju inte veta att romanpersonen lämnat skrivmaskinstext och papper och fått eget liv, psyke och handlingsvilja. Blivit en man som lyckades lura t o m sin författare. I mina romaner om Kim ämnar jag berätta mer om Petrus´ "bravader".