1 Säkerligen är jag vid 73 en ganska konservativ gubbe i mycket. Länge tyckte jag att datorer var fåniga prylar som bara ställde till det. Ett japanskt flygplan dök rakt ner i marken för att datorn visade fel. -Se där, sade jag. Datorerna gör människor till idioter. En flygare kan inte längre titta ut genom fönstret och se att där är jorden och där har vi fri himmel. Nej han tittar på sin dator och flyger rakt ner i marken! Så var det en god vän som gav mig en begagnad dator och försökte lära mig använda den. -Jag vet ju inte ens hur man doppar den i bläck! protesterade jag. Men så sakta började jag komma underfund med min dator och märkte att den var utmärkt att skriva romaner på. Mycket bättre än skrivmaskinen. Jag skrev en tio-tjugo romaner på min dator. Och tog man sedan en diskett eller CD på alltihop blev det enklare för förlaget att sätta boken. Lätt som en plätt! Sedan var det det här med Internet. Nej, jag ville inte ha min dator uppkopplad! Inte är jag intresserad av porr och läste man kvällstidningarna verkade det vara detta folk hade sin dator till. Därtill blev deras modem kidnappade och plundrade långt bort i världen. Nej, det är inget för mig! För att nu inte tala om de stackare som råkade komma in i Pentagons datorer och fick sitta inne en massa år för detta! -Jag håller mig från Internet, deklarerade jag. Jag är 73 år och alldeles för gammal. Jag har inte på Internet att göra! Ett av mina barn slog då på mitt namn och fann att det gav bortåt 7000 träffar. En hel del står visserligen om mig i diverse svenska och utländska uppslagsböcker, men det tycks bara vara en andeviskning mot vad som finns på Internet! Att hålla sig borta från Internet tycks vara omöjligt. Barnet (som nått mogen ålder) ordnade nu en hemsida om mig och mina olika aktiviteter. Och så tyckte mina barn och barnbarn att jag borde ha en spalt att göra min stämma hörd på. Jag har visserligen haft och har kolumner i en rad tidningar, men i min internetspalt kunde jag vara mera personlig menade ättlingarna. Vi kom överens om att det inte skulle vara någon blogg. Alla har bloggar. Jag har istället ett Notat .... OK! Jag gör ett försök! Är du intresserad kan du ju se efter vad det blir.
Ansvarig utgivare: Jean Bolinder
Gammalt folk som jag brukar mest tala om sina sjukdomar. Det är träligt att lyssna på. Men som jag just överlevt en komplicerad hjärtoperation, tänker jag ändå uppehålla mig vid sjukvården. Vi hamnar ju i den allihop om vi lever och har hälsan. Nej, jag menar: Om vi lever och inte har hälsan. Drabbas man av ohälsa, ska man uppsöka närmaste Vårdcentral. Där är de snälla och vänliga, men överbelastade med jobb. Bara för att ta ett enkelt prov kan man få vänta i någon timme. Nu senast var det en man som inte kunde vänta. Han berättade att just hans prov var så oerhört mycket viktigare än alla andras, att han måste få gå före. Det fick han och jag är övertygad om att han hela livet pratat sig till att få gå före i köerna. Men vi som väntar på vår tur vi får vänta länge och väl. Alla bakom kulisserna är duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att ta blodprov på hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Nå, känner man sig duktigt sjuk får man åka till Lasarettet och sätta sig på Akuten. Där är alla också duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att undersöka hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Tidigare i vår var jag inne med en släkting. Vi kom in halv nio på kvällen och fick audiance halv fyra på morgonen! Och inte såg jag någon som latade sig! Svensk sjukvård är hopplös när man vill komma till och underbar när man väl kommit till. Det senare fick jag rikt erfara när jag blev förkyld och hade svårt att andas. Särskilt när jag lade mig på kvällarna tröt syret. Till sist satt jag i en fåtölj och halvsov medan mörkret varade. En tom nattbuss passerade då och då utanför huset. Halvsovande tänkte jag, att den kanske var ute för att samla in döda själar. "Döda själar" har jag för mig att Gogol skrivit om. Han blev 43 år. Själv är jag som sagt 73. En läkare jag konsulterade, sade att alla prover var bra och jag frisk. Hustru Ajan som varit barnmorska och är duktig på medicin och vård, tyckte inte så. Till sist for hon in med mig till Akuten på Lunds Universitetssjukhus. Där tyckte man inte att jag var frisk. Jag slapp dröja. Snart hamnade jag på avdelning. Där lyckades en sköterska veckla till sängen så den blev som en stol. Jag somnade, men väcktes mitt i natten. Och så hämtades jag till en ny avdelning. Alla var snälla och förstående, men visst kände jag mig utlämnad, ensam och illa ute. På den nya avdelningen möttes jag av en sköterska som var som en god fe. Hon talade vänligt till mig och jag fick en plats som var lagom sval. Men vad skulle nu ske?
Om Ernest Hemingway sade man att han berättade detaljerat om vardaglig händelselöshet men när något dramatiskt äntligen hände så skildrade han det superkort. I ett par brännande rader. Bortsett från att de flesta i dagens okonsttid inte vet vem Hemingway var, så är han sätt att skriva verklighetsanpassat. Våra liv sniglar sig fram och då något verkligen sker så går det blixtsnabbt förbi. -Va! Vad var det? Jag minns mina goda kamrater på avdelningen där jag låg. En skulle (kanske) byta hjärta, en låg mest och teg (men uppmuntrade man honom pratade han som en kvarn och hade mycket intressant att berätta om) och en var en trevlig nordisk invandrare med en familj som gärna besökte honom och vilka man snabbt blev vän med. Vi låg där en evighet och bekantade oss. Då och då togs vi på undersökningar. Min aortaklaff såg ut som en dansk tjugofemöring. Så sade man att mitt liv var i fara. Jag hade en tickande bomb i bröstet. Jag som påståtts vara så frisk fick dubbel förtur. Nu efteråt har jag fattat att det är något Stort i svensk sjukvård. DUBBEL FÖRTUR. Då är man sannerligen illa ute! Min snälla fru for som en jojo mellan hem och sjukhus. Jag ringde henne så fort jag vaknade. Kommer du inte snart? Och så ringde jag och önskade God natt. Jag saknar dig. Har svårt sova utan dig. Jag brukar berätta fåniga sagor för henne och så somnar vi bägge. Nu fick jag berätta tyst för mig själv. Hon kunde bli änka när som helst. Själv fattade jag som vanligt inte ett dyft. Jag var också precis som vanligt intresserad av folk jag mötte och så längtade jag hem. Att dö ingick vare sig i mina planer eller mina farhågor. Jag som annars är rädd för allting! Så pang bom blev det som hos Hemingway. Allt gick sekundsnabbt. Jag rullades iväg till operation. Jag minns att jag sade hej då till den trevlige nordiske invandraren. Min fru var med mig men jag minns inte det. Jag minns inte något. Det är bara en mörk fläck alltihop. Sex timmars operation. De sågade upp bröstkorgen. Bytte aortaklaff. Gjorde tre by-pass. Hjärt- lungmaskin. Då är man kliniskt död. Inte såg jag någon tunnel med ljus och mina avlidna föräldrar slapp jag möta. Är det så att dö, är det inte mycket att oroa sig för. Det är nog livet som är skrämmande. Tydligen inte döden.
Innan operationen oroade jag mig för alla möjliga skräckupplevelser jag hört talas om. Men jag vaknade inte under operationen, kände ingenting och drömde inga mardrömmar. När jag var elva år 1946 och opererades med etersövning för ett bråck var det tusen gånger värre. Det här var faktiskt ingenting. Jag minns bara att jag sade hej till min trevige nordiske kompis och så minns jag vagt en förvirrad tid efter operationen. När allt var över. Min älskade Ajan var med när jag rullades iväg. Sedan satt hon och dottern och väntade på sjukhusets cafeteria. Kirurgen skulle ringa på privata mobilen när det var klart. Plötsligt och alldeles för tidigt ringde det. Mobilen har hemligt nummer. Få har tillgång till det. Ajan och dottern blev livrädda. Hade något gått snett? Men det var bara en nära släkting som plötsligt råkade ringa om en helt annan sak. De berättade inte att jag just opererades. Min fru var fantastisk! -Du måste komma hit! Personalen sade att hon var otrolig på att vara hos mig nästan alltid. Jag oroade mig för att hon skulle hamna i en trafikolycka, ramla i hemmet med sitt dåliga knä och bli liggande hjälplös där, drabbas av inbrott och brutala kriminella ... En medpatient hade varit i Ukraina när det blev uppenbart att han måste hem och opereras. Då fick han höra: -Ja i Malmö-Lund är de bäst på hjärtan i hela världen! Själv vill jag gärna berätta att en hjärtoperation på Lunds Universitetssjukhus inte är något att bekymra sig för. Läkarna är enormt skickliga. Personalen underbar. Som sagt var min komplicerade hjärtoperation ingenting mot min hemska bråckoperation 1946. Vad jag själv minns av min operation är tiden efter uppvaknandet. Jag var förvirrad och tyckte första natten att någon av de snälla vaken var elak mot mig. Sedan var jag orättvist rädd för honom. Men han kom inte tillbaka. Min trygge son stöttade mig. Jag var i en främmande miljö och själv en annan person än den jag varit. Jag hade (utan att märka av det) nog gått genom en skärseld. Det behövdes smärtstillande medel för min genomsågade bröstkorg. Lite av att vakna i helvetet och vara omgiven av demoner var det ändå.
Det talas nu mycket om att människor som nått pensionsåldern ska jobba. När jag blev 65 var jag lektor i scenisk gestaltning på Polhemskolan i Lund. Där fick jag inte fortsätta, trots att både jag och eleverna ville det. Nej, jag var skyldig att avgå! Som jag trivdes med att lära unga människor agera, tog jag tacksamt emot ett erbjudande från en kyrka i Lund, Petersgården, att ha dramaundervisning där. Och mera uttjänt har jag inte varit än att jag nu drivit denna verksamhet i tio år. När jag var på sjukhuset ville jag iväg till en repetition. En trevlig och humoristisk läkare sade att om han släppte ut mig kunde något tragisk ske. Jag trodde att det gällde att jag kunde dö men han sade: -Dör du så drar dom min legitimation. Det är väl tragiskt? Jag stannade. Inte ville jag skada honom som var så snäll! Intresset från massmedia har varit skralt -- Sydsvenskan och Radio Malmöhus är sämst. Minst dålig på att visa de unga aktörerna uppmärksamhet har Lunds Lokaltidning varit. Lund har planer på att bli Kulturhuvudstad men intresset för kultur är där under all kritik. Mina elever spelar nära nog professionell teater men det ids ingen titta på. Förra året satte vi upp August Strindbergs Spöksonaten och det struntade massmedia nästan helt i. Ynkligt! Kyrkans Tidning kom verkligen. Där skrev man att vissa av elevernas namn "kommer att lysa starkt på Sveriges teaterhimmel längre fram". Kunde inte Sydsvenskan och övriga tittat på dem? Flera av mina gamla elever lyser nu på teaterscener, film och i TV och får stort utrymme i pressen. När de började skrev lundapressen om dem. Men de nya får ingen uppmärksamhet. Dåligt! När jag var ung och började med film och teater skedde detta i Uppsala. Där var det en helt annan entusiasm än det nu är i kulturöknen Lund. Upsala Nya Tidning sände ut reportrar titt som tätt under våra repetitioner och när det var premiär kom någon kvalificerad teaterkritiker och bedömde. En gång fanns det i Lund en redaktör som verkligen intresserade sig för vad ungdomar kan. Han hette Jan Mårtensson och kom så gott som alltid på min ungdomsteater. Tyvärr gick han bort för några år sedan. Ingen tog upp hans fallna mantel. Det är nu mycket tomt efter honom. När jag klagar på bevakningen talar man om obekväm arbetstid och jag vet inte allt. Själv har jag aldrig i mitt liv tänkt på vilken arbetstid som är obekväm. Antingen är ett jobb roligt och angeläget eller också inte. Jag får t ex inte ett öre betalt för min teaterundervisning. I rådande kristider har jag och hustrun fått dra in på en del. Men livet blir lyckligare av att umgås med ungdomar. Räknas inte sådant?
Under mitt återhämtande från krankheten har kommunen vänligen lånat mig en rollator. I och för sig går jag bra den förutan men den har sina fördelar. Man kan sitta på den när man blir trött under en långpromenad. Det går att frakta med mat eller målargrejor i rollatorns korg. Blir man varm kan man också lägga ner sin jacka där. Rollatorn är en utmärkt uppfinning. Handikappade och gamla kan med dess hjälp själva förflytta sig till affärer, bekanta, vårdinrättningar och de kan även, som jag, ta stärkande promenader. Nu ska ingen tro att den stora allmänheten tar emot den utmärkta uppfinningen med någon som helst entusiasm. Nej unga och medelålders människor verkar tycka att rollatorer och deras innehavare är pest och pina. Gamla människor är ivägen överallt med sina rullstolar och rollatorer. Det var bättre förr då de satt på en stol på hemmet och dystert bligade i närmaste vägg. Oftast döljer dessa personer vad de tycker under en sockrad yta. -Läget? frågar man och flinar och då förväntas kräket med rollator meddela att allt bara är bra. -Jo tack, dom tror att jag dör i eftermiddag, svarade jag en gång. -Bra, bra, bra, svarade han som intresserade sig för "läget". Folk med rollatorer är som de i rullstol, idioter som inget kan. Jag kände en nu sedan länge bortgången professor i Lund som var superintelligent men hamnade i rullstol. En halvt imbecill liten tjej med hamburgersvullen kropp, delade ett tag sin tid mellan att idissla tuggummi och skjuta professorn staden runt. En gång när jag och professorn stod och diskuterade Foucaults idéer kom en "dam" och sträckte sig över profeten och frågade flickan: -Hur är det med honom? Den sockrade behandlingen av handikappade tar abrupt slut om kräket säger emot. När jag var ute och gick i Alfredshällsparken i Bjärred hoppade en hund upp på mig. Jag sade ifrån att hundar ska vara kopplade och om de inte är det ska ägaren ha absolut kontroll över dem. Självklart fick jag en skur av oförskämdheter över mig men när jag visade mig bäst på att argumentera fräste hundens matte åt den jäkla gubben: -GÅ HEM MED DIG! Tydligare kan det inte sägas. Parkerna är till för unga och friska och deras mer eller mindre ouppfostrade hundar. Gamla och sjuka ska sitta på hemmet där de inte är ivägen. Att det är så syns f ö på vägskyltarna. Hurtigt gående av bägge könen, barn och cyklister har markerade körbanor. Någon rollator avbildas över huvud taget inte!