I sin "Vetandets arkeologi" menar Michel Foucault att historisk forskning ska ske genom ett slags djupborrningar genom en rad, sins emellan olika, "skikt av avlagringar". Ett dokument ska bearbetas inifrån -- en arkeologisk metod således. Det har slagit mig att det är så man minns. Mycket av det jag nu på äldre dar får uppleva filtreras genom tidigare minnen. När jag är ute och promenerar går jag t ex genom landskap jag vandrat genom förr, hör längesedan fällda träd susa från barndomens dar, samtalar med människor som är längesedan döda. Mina föräldrars gods Laggarps Säteri finns kvar i mig, jag rider på stora ardennerhästar genom snötyngda skogar, jag ligger på ett plåttak med Erik, Kurt och Axel och äter körsbär, jag vilar i höet och vänslas med söta flickor som nu är gamla eller kanske inte finns mer. Sådant som hänt har evigt liv och uppstår som Fågel Fenix eller Galten Särimner då man blir äldre. Mamma berättade på gamla dar om och om igen om vad personer i den lokala societeten sagt på olika fester hemma i slottet. Där var disponentsfrun som var så urbota dum att hon trodde att mamma, godsägarens fru!, steg upp om morgnarna och mjölkade korna! Till sist hade jag hört historierna så många gånger att jag elakt sufflerade när hon kom av sig, men mamma malde ändå vidare. -Å då trodde veterinärens fru att vi hade djupfryst spenat till den rökta laxen! Djupfryst!!! Snart är jag väl där själv. Den siste förvaltaren av en verklighet som ingen annan längre kan vittna om. Min gamla barnjungfru lever och hon ringer ibland och berättar. Löser gåtor åt mig. Jag minns vagt att man fick gå över vatten när man skulle till kossorna. Mamma förstod inte alls det minnet, men Moa som fyllt 90 vet: -Det gick mul- och klövsjuka. För att smittan inte skulle spridas fick man gå in i ladugården genom ett grunt fat med vatten. Det var 1940 någon gång ... Vi gick genom det du och jag. Ännu bättre än Laggarp minns jag sjön Sommen där vi tillbringade somrarna. Guldglittret i sandviken där vi badade. Flotten Erik och jag byggde. Det hemska åskvädret pappa filmade. Ångbåten Boxholm II. Lukten av fisk när syrran och jag rensade nät, stanken av ruttet vatten när vi öste båtarna. Doften av veden vi bar, skvimpet av vattnet vi pumpade upp och dignade fram med till köket. Iglarna, huggormarna, fästingarna... Tidningsplanet från Stockholm till Göteborg som flög över varje eftermiddag. Till dess att det inte kom en dag. Då hade det störtat ... Ofta på mina promenader runt i Bjärred går jag med pappa under susande träd i Malexander. Sjön brusar på avstånd. Vi är på väg till affären där allt spännande finns och där det blir ny ägare varje år. Vänligare kunde inget minne vara. Fram till dess tre desperata män för alltid kraschade Malexanders trygghet och ro. Mitt minne gråter ...
Nu har jag haft årsavslutning med min teatergrupp. Några ska ta studenten, min assistent avser att åka till USA och gå på filmskola där. En av de duktigaste eleverna sade: "Jag vill gärna fortsätta. Men som jag tänker läsa arkitektur i Umeå blir det nog svårt ..." Halva gruppen återstår, nya har anmält sig och Daniel som är superduktig ska bli min assistent. "The show must go on" gäller, och så vill jag ha det om jag blir sjuk eller kanske gör slutsorti under pågående teaterkurs. Teater är mycket större än en enskild individ. Mitt teaterintresse grundades i Uppsala. Jag blev "Teaterföreståndare" på Östgöta Nation. De sade att jag var duktig men att min företrädare varit duktigare. -Vad hette då han, ville jag sårat veta. -Tage Danielsson! 1958 (mer än ett halvt århundrade sedan!), satte jag igång en filminspelning utan att riktigt veta vad filmen skulle handla om. Småningom blev det berättelsen om gangstern "Hjernan" som intog Uppsala, rånade cafégäster på deras bullar, sålde Domkyrkan till en korkad bonde och ändade sitt liv i fyra alternativa slut. Publiken fick välja vilken ändalykt de föredrog. Vi gjorde parodi på presskonferens och bjöd på mängder av sprit och hade ytterst lättklädda studentskor som servitriser. Till vår häpnad slog detta an över alla gränser. Vi fick en enorm press med världskrigsrubriker. Faktiskt blev vi berömda lokala kändisar. Premiären 1959 gick i knäpp-upp-stil. I taket visades en ihopklippt filmslinga där Gustav VI Adolf steg ur sin bil om och om igen. En kille satt på golvet och klippte den tydligen inte färdiga filmen. En annan kom in med unikabox och åt ur den sin lunch. Han slängde matrester på publiken. Som förspel på vår film körde vi "Slaget vid Lützen" som påstods vara världens första dokumentära film. En munk hade använt en sarkofag som kamera och suttit inne i den och filmat. Som hans lösa stifttand legat mot filmen fanns det också ljud ... Filmen genomgick censur och visades offentligt. Succén var enorm och den sommaren gav vi oss ut i Östergötland och gjorde en ny, denna gång seriös film: "flykt". Den vann pris och representerade Sverige vid en utländsk filmfestival. Jag fortsatte med teater, blev assistent under den berömde dynamiske österrikiske regissören Paul Patera, och satte på hans Kammarteatern upp urpremiären av Vilhelm Mobergs "Jungfru Maria på fattiggårn". Sedan blev det Studentteatern och Tennessee Williams innan jag fick regissera August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" åt Uppsala stad 1964. Mitt teaterintresse var väckt. Som lärare i Båstad startade jag en skolteater. Jag arbetade så på Hermods/Liber och blev chef för deras teaterböcker. Bl a förlade jag tre pjäser åt Astrid Lindgren. Som författare skrev jag dramaserier som spelades i Sveriges Radio men också i finsk, norsk, tysk och italiensk radio. Så kände jag lust att sprida det jag kunde vidare och blev lektor i scenisk gestaltning på Katedralskolan och Polhemskolan i Lund. Vad drev mig och mina kamrater, hur gick det för mina elever? Det berättar jag något om i nästa avsnitt. Som också visar, att det var klart bättre förr!
När "Hjernans storhet och fall" hade sin premiär i Uppsala uppmärksammades den stort i massmedia, främst i Upsala Nya Tidning. På samma sätt var det med alla de följande filmerna och teateruppsättningarna. Man skrev och skrev och sände gärna ut stora journalistnamn. Den legendariske Hugo Wortzelius (mannen bakom "Filmboken") intervjuade mig kunnigt och roligt när jag regisserade en masscen på en avspärrad Uppsalagata. Och Gösta Knutsson bjöd in mig till sin radiostudio i Universitetshuset. Detta intresse för vad unga människor gjorde, ledde till att vi som blev uppmärksammade blev ännu mera intresserade av det vi gjorde. Och så var det åren igenom. Även när jag satte upp skolteater i Lund. Då skrev Sydsvenska Dagbladet - nu Sydsvenskan - flitigt om våra pjäser och uppsättningar. Intresserade var också Arbetet, Skånskan och Lunds Lokaltidning. Radio Malmöhus inbjöd till sin studio. Det fanns en liten tevekanal som sände reportage om oss och även en timslång film som eleverna gjorde. När jag letar i mina teaterpärmar möter jag många unga elever som nu fortsätter med teater, film eller andra uppträdanden sedan de blivit uppmuntrade i massmedia. Jag slog slumpvis upp 1992 och hittade där mängder med klipp. I en uppsättning av Kent Anderssons "Flotten" medverkade bl a Fredrik Önnevall. Han är i dag känd som teves skicklige och populäre Kinakorrespondent. I Arrabals "Picknick på slagfältet" spelade Olle Palm som ofta syns i teves Malmöredaktion, Jonas Sykfont som gjort tevesuccé i Varanteatern, samt Sanna Persson nu känd som Jolanta i Hipp Hipp. Sanna Persson spelade också en stor roll i Jan Troells "Vit som en snö". En elev med ett snarlikt namn, Anna Persson kom till skolan året därpå. Hon är idag etablerad skådespelerska med flera teveroller och väldiga framgångar i Göteborg. Hon ska gästspela i Malmö i höst. Dramautbildningen kan användas till mycket. En av de mest begåvade av mina elever Albin Davidsson är nu skolpräst i Malmö. Att vi fått alla dessa framstående personer på scener, teveskärmar och filmdukar beror delvis på att journalisterna i det begynnande nittiotalet intresserade sig för dem. Tyvärr var det därvidlag - som jag varit inne på -- mycket bättre förr. Sydsvenskan slutade skriva om oss efter det att Bonniers köpt dem. Övriga tidningar visar ljumt intresse. Idag ägnar man mycket spaltutrymme åt unga som misskött sig med t ex narkotika och kriminalitet. Skötsamma och ambitiösa teaterelever saknar man allt intresse för. Det är Svenska kyrkan och Petersgården som står bakom min teatersatsning. Men kyrkan ska bara synas i massmedia i diverse negativa sammanhang. Skulle någon förvirrad präst tafsa på en konfirmand blir det världskrigsrubriker i kvällstidningarna. Samt hinkvis med arga insändare om hur usel kyrkan är. Det är i och för sig ej fel, men varför kan man inte ägna en spalt åt det bra som kyrkan gör? -Ni övar ju på kvällarna, sade en redaktör. Vi har ingen ersättning för obekväm arbetstid. Så vi kan inte komma! Obekväm arbetstid! Gamla tiders journalister visste inte vad sådant var. Nog var det åtskilligt mycket bättre förr!
När det gäller pressen, var som sagt allt mycket bättre förr. Hela bokmarknaden var också beskedligare tidigare. Då fanns det t ex ett normalkontrakt som både Författarförbundet och Förläggarföreningen godkänt. Nu varnar Sveriges Författarförbund för bl a några stora förlags e-boksavtal där det bland annat elände är så, att förlagens rättigheter blir eviga då e-boken kommit ut! Orsak till både pressens och förlagens försämrade vinster är detsamma som urholkar Posten: Internet och datoriseringen. För en historiker som jag är det ej överraskande. Det har alltid varit så att stora uppfinningar lett till att några missgynnats och att de försökt kompensera sig. James Hargreaves uppfann i mitten av 1700-talet "Spinning Jenny" - den första mekaniska spinnmaskinen. Många drabbades, värst bandvävarna som envist värnade sitt yrke men som för att citera ett historieverk "obarmhärtigt kom att malas sönder i den nya industrins grottekvarn". Hargreaves råkade illa ut, man förstörde hans maskiner och han avled utfattig. Utvecklingen gick dock vidare, utan att någon kunde stoppa den. Det gör Internet också -- frågan är bara vem som drabbas. Det påstås att den uppseendeväckande hårda domen mot skaparna av Pirate Bay är ett försvar för olika slags konstnärers upphovsrätt. Är det verkligen så? I "Replikerna" samlade av Gits Olsson (Bra Böcker 1976) berättas om en känd förläggare, att han för vännen Stig Ahlgren beklagade sig över gatflickornas situation i Stockholm. "Är det sant att hallickarna tar vartenda öre så att flickorna blir utan?" Ahlgren svarade, att det inte var riktigt sant. "Flickorna får behålla 16 2/3 %." 16 2/3 % var vad författarna fick för sina böcker. Anekdoten hävdar alltså att förläggarna bar sig åt mot författarna som hallickarna gjorde mot de prostituerade flickorna! Och nog har olika slags konstnärer haft det kärvt mot sina exploatörer. Många målare har sprattlat i galleristernas garn, musikgrupper har behandlats otillständigt av skivproducenter och över hela världen beundrade Hollywoodskådespelare har varit förslavade av mäktiga bolag. Marknadskrafterna har ägt dem som skapat kultur och konst. Upphovsrätt har bara varit ett honnörsord, som dolt det verkliga slavförhållandet. Med Internetrevolutionen har följt ett nytt läge för upphovsmän. Tryckta dagstidningar är kanske på väg att försvinna. Den ärevördiga bokvärlden med livsviktiga recensioner i de stora drakarna och försäljning genom boklådor landet runt, håller på att vittra sönder. Både böcker och målningar köps enkelt och utan bokhandlar- eller galleristpåslag på nätet. Google håller på att skapa ett nätbibliotek, där till sist kanske alla betydande böcker kan ingå. Fildelning och Pirate Bay sägs hota upphovsmän. Det är inte sant -- det är inte flickorna i parken som förlorar sina ynka % utan det är hallickarna i bakgrunden som hotas. De har kapital och möjligheter att slå tillbaka. Den drakoniska domen mot Pirate Bay-männen känns som rent maktspråk från dem som ser sin makt vackla. Nu har talats om domarjäv i sammanhanget. Inte förvånade det mig! Visst gick det att slå sönder de nya maskinerna på 1700-talet, men utvecklingen kunde man inte stoppa. Så är det också med IT och Internet. Leve den konstnärliga friheten!
Att vara gammal i Sverige är att vara mobbad. Det är med många som med den unga kvinnan i Alfredshällsparken i Bjärred. De tycker att gamla -- särskilt handikappade gamla -- ska gå hem och inte visa sig ute bland unga och friska och deras hundar. När det gäller trafik menar många att folk att alla över de 70 är åderförkalkade, dementa, blinda och döva. Skrev man så om någon annan grupp skulle man åka dit för diskriminering och hets mot folkgrupp: "Judar vet inte var växelspaken sitter!" "Kvinnor är inte i stånd att fatta en trafiksituation!" "Invandrare struntar i vägmärken!" Böter eller fängelse får man med all rätt för sådant, men en gammal person ligge ogill i allmänna tyckarlagen. Ett exempel på att det som är diskriminerande även skrivs av ansvarslösa journalister fann jag i KvP. Den 26.6.07 kräkte där Lars Klint under rubriken "Tassa inte med åldringarna" ur sig förakt för människor vars enda brott består i att ha blivit födda tidigare än redaktör Klint. Han utgår från en dödsolycka där en 77-åring och en 18-åring var inblandade. Polisutredningen var ej klar, men det struntade Klint i. Han medger att det kan vara så att den unge kört alldeles för fort, men drar ändå en slutsats som ej bara gällde den ännu inte dömda 77-åring utan alla vi äldre: "Så länge det är fullt lagligt för svårt dementa människor med giltiga körkort att sätta sig bakom ratten och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot äldre bilister som grupp". Men om nu trafiken blir allt hetsigare så beror det väl på att människor kör för fort. En var som i likhet med mig försöker hålla hastighetsgränserna något så när, vet att det innebär att man körs om av arga bilister som ger fingret. Klints slutsats är väl den att kör gamle Bolinder 91 km där det är 90 och blir omkörd av folk som kör 95-110 så är Bolinder en gammal senil propp som hindrar unga häftiga bilister som har bråttom och inte kan förväntas hålla lagen! Jag är förstås vad Lars Klint kallar "en senildement människa utan sjukdomsinsikt". Mot sådana beskyllningar är det svårt att försvara sig. Men låt oss nu anta att redaktören Klint har rätt, jag är senildement och vet inte om det. Visserligen skriver jag mina böcker och får ut dem, regisserar teater, har konstutställningar och bevakar kultur i SkD, men säkert kan jag göra allt detta i mitt senildementa tillstånd. I vart fall tror nog Klint det. Visst finns det senildementa gubbar och gummor som inte ska köra bil. Men det gör inte alla äldre olämpliga. Visst finns det dumma unga som låter humöret koka i trafiken. Det gör inte alla unga olämpliga. Nog har jag sett mc-förare som burit sig mycket olämpligt åt i trafiken. Det gör inte alla mc-förare olämpliga. Men visst finns det konstigheter med körkort. Jag har t ex fullt giltigt körkort för motorcykel utan att ens veta hur man sitter på en sådan och får igång den. Med Lars Klints ord något utbytta skulle man kunna skriva: "Så länge det är fullt lagligt för människor som aldrig kört en motorcykel att med giltigt körkort sätta sig på en sådan och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot mc-förare som grupp! Låter det ologiskt? Ja, men det är Klints ologiska formulering. Och hets mot en grupp människor är alltid motbjudande och orättvis!
Att vara gammal i Sverige, är att vara mobbad. Ännu värre är det att vara både gammal och handikappad. I SkD av den 17 juni 08 skriver Stefan Olofsson om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättar en Lionsmedarbetare i artikeln. Lions brukar slå sig för bröstet och berätta om hur mycket gott man minsann utför. Men nu vet vi sanningen. För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions! Det verkar som om det är något slags olympiatrupp som Lions mönstrar. De som inte hoppar 2.30 i höjd eller springer 1500 under 3.40 får inte var med i OS. De som inte utan stöd kan gå ska jäklar i min själ inte med till Hovdala slott! Hur skulle det förresten se ut i en fin och förnäm slottsmiljö om gamlingar i rullstolar och med rollatorer vistades där? Om Lions inhämtar jag i uppslagsboken att de är en "välgörenhetsorganisation" från USA. Att de kommer från landet där man hyllar framgång och föraktar olycka, antes mig redan innan jag läste detta. Men organisationen har funnits i Sverige sedan 1948 och man kunde ju tycka, att den på sextio år skulle ha lärt något om svenska, humana värderingar ... Själv har jag inte haft mycket med Lions att göra -- jag har inte känt någon sympati för deras pretentiösa framtoning. Utflykten till Hovdala slott kommer mig att tänka på hur det var när jag var barn. I realskolan fick de fysiska praktexemplaren välja lag och det var för hopen klena och undernärda ungar en utdragen plåga att stå där och vänta till sist. Ingen ville ha dem och de lyckade, som fick vara med tidigt, fnissade en hel del åt detta. På ett lika grymt sätt bjöd vissa barn till julgransplundring. De inviterade högljutt de populära och välbesuttna, men hade stor glädje av att inte bjuda vissa mobbade och fattiga ungar, som ju ändå aldrig skulle kunna bjuda tillbaka. För egen del har jag alltid tyckt illa om högljudd och skrytsam välgörenhet. I den kyrka jag besöker stoppar folk diskret ner sitt kollektbidrag i håven. Ingen kan se om det är 50 öre eller tusen kronor. Och bidragen går ofta till fattiga, utslagna och -- hör och häpna -- handikappade medmänniskor. I Lund där kyrkan ligger, finns det många, många olyckliga och på olika sätt sjuka och handikappade medmänniskor som varken har tak över huvudet eller mat att äta. En som hatade fisförnäm välgörenhet var August Strindberg. I Röda rummet låter han överklassdamer besöka de fattiga i Vita bergen. En snickare säger dem ett sanningens ord: "Det kommer en dag ... då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar stå som trumskinn ..." Men när de gäller de handikappade och Lions är det svårt att tro, att de stackars handikappade kan komma dånande som ett vattenfall och låta "välgörarna" sitta i rullstolar som de har fått göra, låter dem stanna hemma från festen som de har gjort ... Nej, sanningen i Lund 2008 är ännu grymmare och utsiktslösare än den i Vita Bergen 1879!
Häromdagen gick jag och hustrun på ishockey i Lund. Vi skulle se ett par av barnbarnen spela och det var första gången vi besökte den nya, påkostade anläggningen. Efter alla år vi har stått och frusit i den gamla nötta ishallen, så kändes det extra spännande att få besöka något nytt och förhoppningvis bekvämt och välordnat. Parkeringsplatsen är den gamla och bra betalt tar man av alla dem som intresserar sig för att hjälpa sina barn till en nyttig och sportig fritid. Man får trava en bra bit till Nya hallen. Dock finns det där P-platser för handikappade och det är en bra sak liksom att skyltarna inne i hallen har texten också på blindskrift. Men sedan har man glömt de handikappade! Min fru har efter sina många arbetsår på stumma sjukhusgolv problem med ett artrosknä. Väl inne i hallen visade det sig att endast en brant trappa, modell stege, ledde upp! Trappan var ytterst besvärlig för hustrun att ta sig uppför och även jag som ej har några skavanker att tala om, kände av mina sjuttiotre år. Att gå där var sannerligen osäkert! Man måste undra hur de handikappade som har parkeringsplatser utanför, sedan ska göra. Några ramper eller hissar för rullstolar såg jag inte till -- det verkar som om Lunds stad tror att ishockey enbart är till för en publik som är lika pigg och fysisk kapabel som spelarna på isen! Handikappade kommer helt enkelt inte upp på läktaren! Jag kom att tänka på vad jag skrivit om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättade en Lionsmedarbetare i en Stefan Olofssonartikel. "För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions!" skrev jag i SkD men Lions bevärdigade mig inte med minsta svar. Vad Lions gör kan man tydligen inte påverka. Men att Lunds Kommun visar handikappade människor denna nonchalans är inte bara rent hjärtlöst utan därtill så vitt jag förstår kriminellt, eftersom det faktiskt finns en lagstiftning som tar de handikappades rätt till vara. Kommunen borde anmälas för sin nonchalans mot handikappade! Varför gjorde inte arkitekten en låg, handikappvänlig läktare intill rinken -- gärna med ett café från vars platser man kan se vad som sker på isen? Då hade han höjt nöjet för åskådarna betydligt och dessutom behandlat handikappade på ett juste och lagligt sätt! Men kanske är det så att man i Lund, Lionsmedarbetare eller inte, föraktar de handikappade och inte vill ha dem med i gemenskapen?