Det är en demokratisk rättighet att rösta på det parti man gillar bäst men när man väl gjort det tycks det vara fritt fram för diverse "experter" att kategorisera fritt. Har man röstat på ett parti utanför riksdagen är man i statistiknördarnas ögon en suspekt individ, invandrarfientlig och kanske rasistisk. Det påstås saker som är så grymt felaktiga att man häpnar. Jag har läst statistik vid universitetet och trodde tills nu att det var en vetenskap -- nu börjar jag undra om det inte är lika ovetenskapligt och suspekt som astrologi. Vid EU-valet röstade jag på Piratpartiet, för att jag tycker att Internet är bra för demokratin. Jag gillar att detta parti värnar om privatlivet och den fria kommunikationen och är för en balanserad upphovsrätt. "Marknadskrafterna har ägt dem som skapat kultur och konst. Upphovsrätt har bara varit ett honnörsord, som dolt det verkliga förhållandet/.../Det är inte /.../ flickorna i parken som förlorar sina ynka % utan det är hallickarna i bakgrunden som hotas. De har kapital och möjligheter att slå tillbaka. Den drakoniska domen mot Pirate Bay-männen känns som rent maktspråk från dem som ser sin makt vackla". Utifrån detta resonemang fann jag att Piratpartiet var mitt alternativ. Men sedan har jag i teve och radio får veta att jag 1) annars skulle röstat med Sverigedemokraterna, 2) är fientlig mot politiker och -- hör och häpna! -- 3) är en ung man! Inget påminner om Sverigedemokraterna i Piraternas program, själv har jag alltid tagit starkt avstånd från de främlingsfientliga SD. Lögn rätt igenom alltså! Lögn är det också att jag är politikerfientlig! Politikerna kämpar ju för demokratin. Det tycker jag är bra! Varför skulle jag vara fientlig mot dem? Och vad ska man säga om att få en drygt 73 år gammal gubbe till "ung man"? Urlöjligt! Bakom detta ligger antagligen att statistikerna tänker sig att den som nått mogen ålder är för dum och omodern för att rösta på något som värnar om en ny företeelse som Internet. Ingen har frågat mig vad jag röstat på och ingen har frågat många av mina jämnåriga som också röstade på Piratpartiet. Gubbar och Käringar kan man väl inte intervjua! Och man vet ju att de röstar som de alltid gjort! Gamla sossar röstar på socialdemokraterna och gamla borgare kan på sin höjd tycka att Nya Moderaterna är väl kommunistiska ... Självuppfyllande profetia kallas sådant! Piratpartiet är inte något missnöjesparti. Det är tvärt emot det enda parti som tar den nya verkligheten Internet på allvar. Detta är inte populärt bland de som tjänar pengar på att förslava författare, musiker och konstnärer. Följaktligen finns det mycket starka krafter som nu söker misstänkliggöra Piratpartiet med alla medel. Själv stärks jag i min övertygelse -- tvärt emot alla missunnsamma profetior tror jag att Piratpartiet kommit för att stanna! Inte minst för att många av oss äldre stöttar dem.
Ett av min sex barnbarn fick en inflammerad böld som gjorde superont. Barnet som just lärt sig tala, sade till sin mor: "Sjukhus mamma!" Hon är van vid att får man ont så är det sjukhuset som kan hjälpa. Och det åktes också in till barnsjukhuset i Lund där alla var supersnälla, omtänksamma och skickliga. Barnets föräldrar turades om att vara hos det och efter ett par dagar friskskrevs mitt barnbarn och fick komma hem. Barnet var ganska oberört men föräldrar, mor- och farföräldrar hade oroat sig mycket. När jag var ett litet barn var sjukhus något ohyggligt skrämmande. Och inte fick föräldrarna vara med. I folkskolan blev det första året scharlakansfeberepidemi och det upplevdes av alla som om Digerdöden hade gjort come back och hotade socknens befolkning med utplånande. Flera av mina klasskamrater insjuknade. Jag minns särskilt en flicka som blev dödssjuk under en lektion och tillsades cykla hem. När vi andra sedan trampade samma väg låg det spyor efter vägen. Flickan fraktades iväg med ambulans och hennes familj fick leva isolerad. Min far tog med hela sin familj till sommarstugan som låg i nära nog ödemark vid sjön Sommen. Penicillin var ännu inte i allmänt bruk och scharlakansfeber ansågs jättefarlig. Barn som insjuknat spärrades in i månader på sjukhuset. Det var som om de var mordiska psykopater som inte fick träffa andra människor. Kom föräldrarna på besök fick de betrakta sina ungar genom en glasruta. Och skrev barnen brev stektes dessa i ugn för att bacilluskerna skulle dö. Över huvud taget var sjukvården mindre medmänsklig förr, särskilt när det gäller barn. Man lär ha trott att barn inte hade några känslor, precis som man menade att djur var känslolösa. Barn på sjukhus behandlades lite som metmaskar man trär på en krok och inbillar sig att de ej känner något. Själv låg jag på sjukhus två gånger under barnaåren och inte var det tal om att mina föräldrar skulle få stanna hos mig. Nej, de stack åt mig några böcker, lite choklad och vindruvor och tvingades sedan fara fyra mil över Östgötaslätten. Att bli kvar på sjukhuset var extra jobbigt för ungar på den tiden, vi gick inte på dagis och hade ingen vana vara hemifrån. En med tiden världsberömd och som stentuff ansedd kvinna, berättade för mig att hon som flicka fick ont i magen. Modern, även hon kändis, gav då dottern 25 öre till spårvagn och sa: -Du har blindtarmen. Åk ner till Södersjukhuset och säg åt dem att operera dig! Så skedde. När flickan blivit utskriven åkte hon lugnt hem igen. Den lysande Malmöförfattarinnan Mary Andersson har i sin "Kära MAS!" givit en god bild av andan på gamla tiders sjukhus. Även om det är en kärleksförklaring till MAS känner man att det inte var en sinekur att hamna där förr i tiden. Speciellt om man var fattig -- sånt spelade ju en viktig roll för någon generation sedan. Inte var då sjukvården bättre förr!
Det sjukhusvårdade barnbarnets mamma har berättat för mig hur otroligt snälla alla på Lunds lasarett var mot den lilla dottern. På min tid var sjuksköterskorna visserligen inte elaka men de var kärva, bestämmande och lade inte fingrarna emellan. När jag opererades för bråck låg jag på ett "halvenskilt" rum där de andra var vuxna och t o m gamla. Alla var snälla men de tillhörde en annan värld med andra normer än barnets. Och det var en chockartad upplevelse att bli etersövd! Frågan är om det inte var än värre att gå till tandläkaren. Deras långsamma borrar malde långt in i nervsystemet, tyckte man. Folktandvården fann jag extra förskräcklig. Där var det en tandläkare som vrålade GAPA!!! om och om igen och som bröt två borrar i munnen på mig. Hela den vuxna attityden till barn var förfärande. Jag läser ibland om mina gamla barnböcker och det är en delvis chockartad läsning. Det anses där helt naturligt att barn ska få örfilar och mer "rejäla" kok stryk. Stå i skamvrån. Få sina ägodelar konfiskerade. I skolan har jag stått i skamvrån -- ett förnedringsstraff. Misskötte jag mig hemma var det till att knäppa ner byxorna, lägga sig över pappas knä och få dask i baken. Mycket har sannerligen blivit bättre sedan jag var barn men som gammal pedagog, har jag svårt uppskatta hur barn behandlas i skolan. Och inte lär det bli bättre när den f d knekt som nu är minister och bestämmer, får hålla på att beordra eleverna hit och dit. När jag var lärare satte jag aldrig min prestige mot elevernas utan respekterade dem. Jag började samarbetet med en ny klass med att diskutera fram regler för arbetet och när de accepterat dem var det bara att jobba på med glatt humör. Jag kan säga att jag haft ca 10 000 elever och inte skiljts som ovän från mer än en eller två. Undantagen var å andra sidan så okamratliga att jag inte kunde acceptera dem. Min första lärartjänst var i Båstad 1964-66 och jag har fortfarande kontakt med elever från de åren. De är ca 60 år nu. En kom häromdagen och presenterade sig i Saluhallen i Lund -- han var rektor på en stor skola. Bodil Stefansson som var så duktig i skolteatern skrev härom året en kritikerrosad bok om sitt roende vid Torekov och Hallands Väderö: "Roddkraft" och nu har hon kommit med ett slags underbara memoarer "Tantafällan" med mycket man känner igen när man börjar bli lite till åren. En annan av Båstadseleverna mötte jag också i Saluhallen, Lund. Han var professor och mycket omskriven. Tyvärr är han död nu. Och när jag var arbetslös och läste vidare på Universitetet undervisades jag av en docent som varit bäste elev i min egen klass i Båstad då för mer än fyrtio år sedan ... Det var bara Båstadseleverna det. Sedan har jag alla de andra ... I stort sett får jag brev, kort eller annan påstötning från någon elev varje vecka. Det gör mitt liv mycket rikare. Varför ska man inte passa på att skaffa vänner när man har elever?
Genom en god vän har jag följt en idrottsflickas karriär. Vännen, som är en äldre släkting till den unga löperskan, har varit ganska stolt över prestationerna. Utan tvekan var det en mycket lovande tös, som det var högst troligt man skulle få se representera Sverige vid stora TV-sända evenemang. Min vän sände drivor med klipp där man kunde läsa om framgångarna och jag som i ungdomen (utan större framgång) var en ivrig tiokampare, visste tillräckligt för att kunna bedöma att talangen var långt över medelmåttan. Så blev det hårt tränande flickebarnet skadad. Det verkade vara ungefär samma sorts skada som drabbat systrarna Kallur, Christian Olsson och andra etablerade storstjärnor. Hon är djupt olycklig och har besökt en lång rad specialister men tycks inte bli bra. Precis som stjärnorna. Nog blev jag själv skadad ibland när jag idrottade, men det gick att bota med vila, värme och liniment. När jag förberedde mig för 110 meter häck i ett tiokamps-DM trillade jag över en häck på näsan rakt ner i kolstybben. Öm och omtumlad blev jag men kunde trots allt fullfölja. Jag hade "nackvres" vid ett skolmästerskap i stav men hoppade med huvudet på sned och blev faktiskt till sist skolmästare. En ung kropp ska kunna klara lite påfrestningar. Dagens stresskador är av ett annat slag än de vi fick. Man försöker ta ut så mycket som möjligt av kroppen och till sist klarar den inte det. Dagens toppidrott bygger inte upp en ung kropp utan plundrar (med eller utan doping) den på alla tillgångar. Tränare och manegers vill bli rika och omskrivna. Den unge och naive som var på väg bli stjärna blir istället invalid och får en kropp som är sämre än andras! 1981 skrev jag en roman om en löpare som sig själv ovetande dopades till världsrekord. Då fick jag mothugg -- man hävdade att löpare inte kan dopas! De nära trettio år som gått sedan dess har givit många exempel på dopade eller för hårt drivna idrottsmän av alla slag. Min ungdoms sportstjärnor var av ett annat slag. Folkskolläraren Arne Åhman togs ut att hoppa tresteg i London-OS 1948. Man skulle starta i bokstavsordning, men som man i England saknade "Å" blev den siste den förste: Ahman! I tävlingens första hopp klämde folkskolläraren från Nordingrå till med nytt svenskt rekord: 15.40. Det räckte till guld! Och det var 5 cm längre än vad Sveriges representant vid Lag-EM hoppade nu 2009 -- mer än sextio år senare! På den tiden fick idrottarna få chanser att lyckas i stora sammanhang. Det fanns inget VM och inga TV-sända storgalor. När det blev OS vart fjärde år gavs i stort enda chansen. Det gör prestationer som Arne Åhmans desto större. Vid OS svors en amatöred -- sporten var lek som ingen skulle bli rik på. Vare sig utövaren själv eller folk runt omkring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om detta. Men man slapp att arma unga människor fick sina liv förstörda av doping och hänsynslös matchning för att diverse utsugare runt de tilltänkta stjärnorna skulle bli rika!
-Var får du allt ifrån? brukar intervjuare fråga mig med tanke på den aldrig sinande ström av romaner jag åstadkommit -- 107 är det visst nu. Det är en fråga jag inte har något svar på, möjligen kan jag tänka att min fantasi får näring av den ångest min konstiga barndom skapat. Folk som växt upp under fattiga förhållanden brukar förakta en barndom som min. Inget bark i brödet där, inget statarlass mellan gårdarna och inget hårt slit på fabrik från tolv års ålder. Jag växte upp i ett slott, på ett vackert gods mina föräldrar ägde och med många tjänare som serverade god mat, plockade upp och fanns till pass för unge herrn. Vad har jag att klaga över? Nej, jag klagar inte, jag bara vaknar varje morgon med ångest och konstiga skuldkänslor. Som liten skulle jag vara "en fin pojke" vilket satte mig i en särskild fålla där jag var ensam och oförstådd. Jag fick inte göra det andra gjorde, jag kände mig varje natt livrädd i det knakande slottet, jag kunde aldrig lita på att någon gillade mig för min egen skull och när jag blev kär i en rar tjej satte mamma stopp för det -- flickan var inte fin nog för hon stod i parfymaffär! En annan tjej som var jättesnygg blev visserligen på nåder hembjuden, men hon har senare berättat att mamma fick en hemsk migrän av att se henne och att hennes far gillade mig för han tänkte att det var bra kräftvatten han kunde få fiska i på godset. Bägge tjejerna är ännu vänner, en av dem gifte sig med en utländsk TV-stjärna och skriver ibland långa och trevliga brev om sitt liv i ett europeiskt kulturland. Ingen av dessa kvinnor skulle jag vilja byta mot min hustru. Men jag är mycket för att behålla vänner livet igenom. Min lekkamrat Solveig bor med sin man kvar på godset och brukar ringa och berätta när snön lagt sig i Åsbodalen. Då längtar jag dit! Men barndomen var ensam på grund av föräldrarnas rikedom. Min barnsköterska som jag nog betraktade som min mor, gifte sig och flyttade. Jag kände mig moderlös och skyldig, kanske hade hon försvunnit för att jag varit elak? Hon lever än och vi har tät kontakt. Som "fin pojke" fick jag en rätt hård uppfostran och när jag inte klarade skolan bra sändes jag till en dyr internatskola med "kamratuppfostran" dvs mobbing som princip. Det var om den skolan Jan Guillou skrev "Ondskan" och inte överdriver han inte! Att växa upp som jag gjorde var långt ifrån så avundsvärt som mina kamrater trodde. Jag mådde rejält illa åt alltihop och min ångest gjorde mig till författare. Jag har skrivit bok efter bok för att bli av med min ångest men inte lyckats. Efter den där hemska internatskolan kom jag till Motala läroverk där jag retade gallan på lärarna genom att betrakta mig själv som en jämlik människa och säga precis vad jag tyckte om saker och ting. Lärarna mobbade mig och mina så kallade "kamrater" flinade inställsamt. Några vänner fick jag ändå i Motala. De var annorlunda. Några var världsberömda, andra har sedan visat att de långtifrån var vanliga nollor. Alla var originella och passade inte in i det vanliga samhällsmönstret. I nästa avsnitt berättar jag lite om dem.
I Motala ansågs jag ovanligt korkad. En geografilärare sade att han oroade sig för vad det skulle bli av stackars Bolinder som var så dum i huvudet. Jag svarade att saken bekymrade mig med: -Kan jag inte bli något annat får jag väl bli geografilärare ... I den ring jag gick i var det en rad mycket begåvade och ytterst lovande elever. De skulle nog komma i Svenska Akademien och få Nobelpriset. Jag som var så urbota korkad borde hålla mig väl med dem, kanske kunde de ge mig något jobb som kontorsvaktmästare eller så ... När jag kollade härom året hade ingen i klassen ens hamnat i Nationalencyklopedin -- ingen utom korkhuvudet Bolinder. På eftermiddagarna brukade jag dela min tid mellan fiket "Annas" vid Busstorget och MAIF:s idrottsplats där jag tränade tiokamp. Där blev jag kompis med Gunder Hägg, vår genom tiderna störste löpare med tretton världsrekord. När vi badade bastu tillsammans tyckte uppkäftige och vältränade tiokamparen Bolinder att Hägg var väl fet. "Du är så tjock att du sitter i knäet på dig själv", utlät jag mig. "Vänta du tjugu år så gör du det också", sa Hägg. Jag gapskrattade men han fick tyvärr rätt. Skrattar bäst som skrattar sist. Hägg var jättebussig, aldrig högfärdig, ett riktigt föredöme för en ung kille. På Annas träffade jag ibland cirkusartister från passerande Cirkusar. De berättade från cirkuslivet sådant som annars inte kommer ut. Jag använde det i en roman. Den lär ha väckt ont blod i cirkuskretsar .... En av lärarna gillade mig och stöttade mig. Det var lektor Ivar Alm, själv personlig elev till själve C G Jung. Han var en underbar mentor och i år har jag fått glädjen skriva om honom i Coniunctio -- Årsbok för analytisk psykologi och kultur. Jag bad att få läsa filosofi för Ivar Alm. Man frågade varför och jag sade att jag ämnade bli författare. Detta fann kollegiet så befängt att de skrattade så det hördes ända ut i korridoren. När jag sedan verkligen blivit författare sände jag mina första böcker till min svensklärare. Jag fick inte ett ord till svar. Jazzvibrafonisten Ulf Linde gästade skolan och pratade konst. Genierna stod längst fram, idiot Bolinder längst bak. Linde frågade om sådant som ej stod i boken och då blev eliten svarslös. Han pekade på mig och jag gav korrekt svar. Saken berördes aldrig i klassen, den var ju fel på något sätt ... Till bokhandeln kom ett nytt biträde. Det är han som -- ett halvsekel senare -- inspirerat mina två senaste böcker så jag får väl berätta om vårt möte i nästa avsnitt.