Litteraturundervisningen i Motala gick ut på att läsa oändliga texter av sådana dönickar som Creutz, Leopold, Lidner, Franzén, Runeberg, Topelius, Strandberg och Sturzen-Becker. Strindberg hann vi vad jag kan minnas, aldrig fram till. Stendöda gubbar tyckte jag om Sturzen-Beckergänget. "Farväl, här gränsestenen står för barndomslivets värld och nu åt skilda vägar går vår mogna ålders färd." Gränsestenen! Det är knappt ens julklappsvers! Själv läste jag Sartre, Camus, Thomas Mann, Karl Marx, Pär Lagerkvist och Ernest Hemingway. Att försöka tala om dem i gymnasiet var som att berätta en handelsresandevits i söndagsskolan. Så kom det 1954 en nyöversatt bok av Hemingway: "Att ha och inte ha". Jag skyndade till bokhandeln att köpa den. Där fanns ett nytt biträde och för att förvirra honom sade jag: -Jag ska ha att ha och inte ha. Men jag lyckades dåligt. Istället för att som förväntat, inte fatta något sade han: -Det tycker jag inte! Man måste veta vad som ligger bakom en författare. Vet man inte bakgrunden fattar man ingenting. Du kan inte läsa Hemingway utan att veta något om de författare som inspirerat honom! Sådan som Gertrude Stein och Sherwood Anderson. Så gav han mig sin adress och bjöd hem mig. Jag minns den underbara kvällen hos killen och hans fru när han introducerade mig i amerikansk litteratur: Norman Mailer, William Faulkner; Gertrude Stein, och Francis Scott Fitzgerald. Jag fick låna så mycket böcker som jag (en tränad tiokampare) kunde släpa till mitt inackorderingsrum. Och jag lovade mig själv att skriva en novellsamling som Sherwood Andersons "Winesburg, Ohio". Anderson skildrar där en stad som summan av innevånarnas porträtt i noveller Bokhandelskillen hör fortfarande till mina bästa vänner. Han heter Uno Hedin, har varit bl a nyhetschef på DN och tipsar nu om trav i radion -- vi skriver flitigt till varandra. Men få ungdomsdrömmar blir verklighet. Jag tänkte mig att vinna stav i OS 1956 men blev inte mer än skolmästare. Nu är det är (troligen) för sent vinna OS i stav men boken jag förutsatt mig kom hösten 2008. Min Winesburg Ohio heter: "Hultvik -- Kristianstads län". Det har varit mycket ståhej om mina deckare men blev trots lysande recensioner föga uppmärksamhet om Hultvik. En kompis förmodade att folk nog vet vem Jean Bolinder är men inte längre minns vem Sherwood Anderson var ... Min livsresa har gått mot en rullande fond av stigande okultur. Hultvik-boken skulle nog ha kommit 1967 när första deckaren låg på bokhandelsdiskarna ...
En dag när jag var ute och recenserade konst blev jag omkörd av en bilist som körde för fort och som tutade för att jag ej gick ut på vägrenen. Strax därpå stoppade en polisbil mig. De gav sig först på min stackars hustru, som bara satt bredvid mig. Varför? Det var ju jag som körde! Jag frågade vad det var fråga om. Jo, det var fråga om rattfylla och narkotikapåverkan! Det hade kommit en anmälan om detta. Jag sade att jag visste vem det var -- bilisten som var arg för att jag körde lagstadgad fart. Och jag bad att få göra ett utandningsprov. Men så lätt ville man inte ge mig chansen visa mig oskyldig. Det kom ännu en polisbil och ett par myndiga poliser stegade mot mig och poliserna omringade bilen. Nu skulle jag äntligen få blåsa. Jag bad att få dra ner fönstret för jag fick solen i ögonen, men det fick jag minsann inte. Polisen placerade sig så att jag blev bländad, där jag tvingades sitta bakåtlutad och blåsa. Jag sade att jag tyckte detta var psykisk tortyr, jag har känsliga ögon och det är hemskt att behöva titta i solen. Då undrade polisen varför jag var så ovänlig. Jag sade det var illa att inte låta mig veva ner rutan, när jag själv begärt få blåsa. Vad hade nu jag för attityder mot poliser?! Alla poliserna slöt sig kring bilen och jag fick en massa ovett. Jag sade att de kanske i alla fall kunde tänka sig att tala om vad provet visade. Mycket motvilligt sade man då, att det inte visat något spår av alkohol. -Narkotikan då? undrade jag. Ska ni inte ta blodprov? En polis sade, han såg på mina ögon, att jag inte var påtänd. Det verkade inte precis göra honom glad. Det är tydligen inte kul för en polis att se en totalt oskyldig människa i ögonen. Men som nu sprit och knark var avförda, började de klaga på att jag kört för fort och på fel sida. Det hade anmälaren sagt. Jag sade jag ville anmäla den där bilisten för falsk tillvitelse. Se det fick jag ju inte! Trodde han jag var full, narkotikapåverkad osv, så var det hans rätt tro det. Hur kan man TRO att en bilist som kör rätt, är på fel sida? Hustrun vittnade att jag inget fel gjort. Hon blev också utskälld. Sedan slängde de argt mitt körkort till mig och fräste: ÅK!! Den bevisat oskyldige bilisten, hade nu blivit ett hatobjekt. De åkte i kortege efter mig med två bilar till närmsta stad för att försöka komma på något fel jag gjorde. Det kunde mycket väl blivit fallet, mina ögon var bländade och värkte och när jag kom hem fick jag ett migränanfall med ljusfenomen i ögat. Det är faktiskt farligt att tvingas titta i solen. Man kan bli blind av det! Ett några veckor senare meddelade Länsstyrelsen att polisen misstänkte att jag var sjuk på något sätt -- jag måste skicka in ett läkarintyg! Så behandlar svensk polis i dag en helt oskyldig människa, som fått en falsk anklagelse på halsen. Mig förvånar det inte att många människor i Sverige tycker hjärtligt illa om poliser! Och händelsen gav mig inspiration till min nya bok: "Poliser i Hultvik"! Den har jag dedicerat till Uno Hedin. Det var ju han som presenterade mig för amerikansk litteratur och fick mig att komma på staden Hultvik -- ett svenskt Winesburg.
I min tidning står "Lös det juridiska först". Det handlar om att "innan hymens band knyts finns juridiska och ekonomiska spörsmål att tänka på". Jag minns ett par amerikanska superkändisar som gifte (om) sig. Det var väl en 30-40 år sedan. Bägge hade var sin stab av slipade advokater och dessa satte ihop ett äktenskapskontrakt, där man tänkte på allt som kunde inträffa med mängder av paragrafer, klausuler och finstilta finesser. Det är sann romantik det! Första gången jag såg kvinnan, som sedan blev min fru, tog det en och en halv sekund innan jag gick fram till henne och friade. Hon betänkte sig längre, men svarade ja efter fjorton dagar. Varken hon eller jag visste ett dyft om varandra. Vi beslöt utan advokathjälp att dela ljuvt och lett och lovade älska varandra i lust och nöd till dess döden skiljer oss åt. Det är nästa år femtio år sedan mitt frieri. Vi är fortfarande lika glada att vakna tillsammans som efter första natten, även om vi nu undrar: "Vem av oss är det som ska opereras i dag?" Två underbara barn har vi och sex lika underbara barnbarn i åldrar från femton till tre år. För ett par år sedan var det en fånig psykolog i ett fånigt radioprogram en söndagsmorgon som sade, att ska man gifta sig så måste man först kolla en massa om varandra, politisk uppfattning, hälsa, religion, intresse för idrott, matvanor, allmänna intressen, inställning till alkohol, tobak och knark, konstsmak ... ja, jag vet inte allt vad det var. Jag ringde radion och sade att det var nys alltihop och jag berättade om mitt och hustruns äktenskap. Man var mycket avmätt i den där radiostudion men till sist kom man på att man kanske kunde skrämma iväg dessa kritiska lyssnare genom att säga: -Vi borde kanske intervjua er. Får vi det? -Visst, svarade vi och gav dem telefonnumret. Självklart hörde de aldrig av sig. På radion ska man alltid ha rätt, hur fel man än har. Har radion anlitat en berömd och förmodligen dyr expert, ska inte det han säger ifrågasättas av vanliga sketna lyssnare som inte har något mera att komma med, än att det de säger fungerat för dem i bortåt ett halvsekel. Det finns något som heter intuition. Enligt Bra Böckers Lexikon är det "förmågan att ha på känn hur något förhåller sig. Ordet används ibland för att beteckna en omedelbar upplevelse av andras själsliv". Intuition är alltså en framstående mänsklig egenskap som man kan ha oändlig nytta av. Denna förmåga försöker alltså vännerna av juridik och småaktighet förkväva -- istället ska man kolla i bankboken och se till att man inte förlorar sina småslantar på någon som man felaktigt gått och gift sig med! Det är så själviskt, snålt och småaktigt att jag blir illamående. Och jag fattar att radion inte låter någon som går emot få komma fram, för då skulle man ju märka vilken omänsklig attityd som framförs! Och det säger sig självt: förbjuder man all opposition så beror det på att man vet med sig att man har grundligt fel själv!
Nils Ferlin skrev att "När skönheten kom till byn då var klokheten där/ då hade de bara törne och galla". Det är som att inte våga tro på sin kärlek, att inte våga satsa på skönheten utan bara bakslugt och "klokt" kolla om man gör någon vinst på en förbindelse eller åtminstone inte förlorar på den. Folk vågar inte lita på sin intuition, på sin brinnande kärlek, de kalkylerar snålt över vinst eller förlust, när de hoppar i säng med någon. Gör vackra kvinnor, som ligger sig till en motbjudande miljonär att gifta sig med, i grund och botten något annat än de medsystrar som tar betalt direkt för sexuella tjänster? Vi kan gå till det andra könet: Det finns äkta män som med en lojal hustruns stöd arbetat sig upp till en chefspost och som sedan skiljer sig och gifter om sig med en söt sekreterare på kontoret. Den söta flickan är så imponerad över att bli chefens fru. Skönt att han slipper den gamla haggan han var gift med! När jag var liten fanns det ett slags medicin som gavs i sockerhöljda tabletter. Sög man på det goda sockret kom den hemskt beska medicinen fram. Tvi! Att bli gift med gamle chefen är att slicka på det goda sockerhöljet. Men han visar sig snart vara på väg bli impotent, har hemorrojder och är mer alkoholberoende än flickstackarn fattade. Det smakar mer och mer beskt. Tvi! Och blir det trots allt barn så orkar han ej med det, gamla karln! Små barn är ju så intensiva ... Moderna äktenskap breder ut sig som hudcancer. Det är mina barn, dina barn och våra barn. Många berättar stolt om "bonusbarn". Vad menas då med "bonusbarn"? Enlig SAOL är bonus: "premierabatt vid försäkring, återbäring, tillägg". Meningen tycks vara att barnen är något extra man får på köpet, då man inhandlar mamman eller pappan. Just en konstig syn på de stackars ungarna som inte bett få bli rabatt på en skilsmässa som slår deras liv i bitar! Och barnen är sedan inte hemma någonstans utan bor på flera ställen och när de kommer i mogen ålder har det ingen känsla för att leta efter den "rätta/rätte". De letar efter "den förste/första". Sexdebuten sker i början av tonåren. Då köpte flickorna i min folkskoleklass under mycket fniss sitt första läppstift. Och fick man en puss efter skoldansen var det stort. Kanske var vi i moderna ögon barnsliga, men flickorna slapp ligga vakna på nätterna i skräck för att vara med barn och varken tjejerna eller killarna behövde sluta skolan i förtid för att ta hand om en hastigt påkommen familj. Hustrun och jag har de senaste dagarna spanat in en kråkunge som nog kom väl snabbt ur boet. Mamman har noga vaktat på den, medan den övat sig att flyga. Hon visade verkligen omtanke om sin avkomma och det var en stor dag för både henne och oss när den unga kråkan flaxade sig upp på grannens tak och kunde betrakta världen från det perspektivet. Kråkmor har rätt: Det är barnen som är det viktiga! Min syn på äktenskapet dikteras inte av larvig moral eller önskan att allt ska vara som förr. Det väsentliga är barnen mår bra -- inte att de vuxna får sexuell variation. Jag tycker nämligen det är viktigt att människor får forma sina liv som de vill och även om något gått fel, börja på ny kula. Men har man satt barn till världen har man ansvar för dem och ska om möjligt se till att de får en bra barndom och en trygg uppväxt. Får dagens skilsmässobarn verkligen det?
Jag menar att det betydelsefulla hela tiden är barnen. De mår förmodligen bra i ett hem med två föräldrar av samma kön, om dessa föräldrar tycker om sina barn. Men det är vanligt att sådana ungar mobbas av kamrater med fördomsfulla föräldrar. Jag hoppas att de primitiva attityder som visas mot homosexuella kommer att försvinna. Så att människor får ha sitt privatliv ifred. Men barn behandlas över huvud taget ofta nedlåtande i vårt land. Värst ute bland våra unga är invandrarbarnen. De har ofta ett språk, en brytning och ett sätt att uttrycka sig som retar gallan på Svensson-svenskarna och särskilt på maktfullkomliga lärare. När den välartade svenska läkardottern blir arg på sin pedagog säger hon kanske: "Jag håller inte med magistern för att magistern har helt fel". I samma situation uttrycker måhända pojken från stadsdelen med invandrare: "Jag ska mörda dig din jävel". I den svenska skolan polisanmäls uttryck i stil med det senare som "hot". Det är ett fördolt sätt att förfölja invandrare. När jag som lärare utsattes för detta omogna och okunniga prat, talade jag lugnt med den unge och berättade att ett sådant uttalande kunde tolkas bokstavligt och att det då var den som sagt det, som råkade illa ut. Ett sådant avstressat samtal har alltid och utan undantag lett till, att jag och min elev blivit överens efter längre eller kortare tid. Man ska tala med unga människor, inte predika för dem. Men många fega och kanske främlingsfientliga lärare polisanmäler att de blivit "hotade till livet". Och så blir invandrarelevens redan usla situation ännu ett snäpp hemskare. När jag i lärartidningen Skolvärlden i min spalt försvarade invandrarungdomen, rasade lärarna mot mig och såg till att jag fick sparken. Man struntade t o m i att publicera en kolumn som var kontrakterad. Lärarna kunde inte argumentera mot mig, utan valde alltså istället att se till att jag tystades. Man förstår hur omöjlig situationen för eleverna är när lektor Bolinder behandlades på det sättet. Och hur ska vi få eleverna att fatta vad demokrati är, när skolans folk själva inte tillämpar den mot meningsmotståndare? Vad är då en invandrare? En gång låg det is över det som är Sverige nu. Då bodde inte en kotte här. Alla "svenskar" måste alltså ha invandrat hit sedan dess. Under medeltiden kom exempelvis många tyskar, under 1600-talet åtskilliga valloner, dvs fransktalande belgier. På 1800-talet blev en miljon svenskar själva invandrare i USA. I mina ådror flyter t ex uppländskt bondeblod, min farmor var engelska, hennes far dansk konsul i London, på mammas sida var det starkt inslag av valloner och holländare. En liten släkttavla jag fick från mor visar en linje upp till drottning Maria Stuart av Skottland -- hon som de högg huvudet av i nådens år 1587. Jag har alltid känt mig som "svensk", men i mina ådror flyter alltså även engelskt, danskt, belgiskt, holländskt samt en droppe skotskt kunga-blod. Inavlad är jag inte, snarare av blandras, och invandrare! Och det lär jag inte vara ensam om bland "svenskar". Rasismen borde fått dö med Hitler. Det vore bättre om vi inte funderade så mycket över varifrån folk kommer utan vågade snacka med varandra och bedömde var och en efter hur han eller hon beter sig.