I hela mitt liv har jag intresserat mig för ungars situation. Kanske beror det på att min egen barndom var så egendomlig. Det är svårt att växa upp i fattigdom men jag undrar om det inte ibland är ännu värre att vara ett "privilegierat" barn som hamnar i något slags växthus, när de andra ungarna får frodas friare i naturen. Barn och ungdomar har jag mött som lärare i snart sagt alla skolformer från lågstadium och realskola till universitet. Jag har undervisat i en uppsjö av ämnen och varit lektor i historia, svenska och scenisk gestaltning (teater). Så har jag och hustrun två egna barn vars kamrater i hög grad höll till i vårt öppna hus. Många föräldrar stänger sina vackra hem för ungarna och deras kompisar -- vi tyckte att det var jättekul att ha alla barnen och ungdomarna hemma. De gav liv och entusiasm åt tillvaron. Nu är våra barn vuxna, men vi har sex jättehärliga barnbarn, var och en med sin speciella personlighet. Det är spännande att höra vad de tycker om det ena och det andra. Ofta säger små barn mycket kloka saker -- men man måste lyssna, inte försöka briljera själv och absolut aldrig vara ironisk eller hånfull. Min pappa tyckte om att "skoja" med sin lille son. Han menade säkert inget elakt med det, men ett barn vars far vrider på orden och ironiserar, blir osäkert. När jag sedan kom i tonåren och kunde ge igen blev min far förbannad. Reglerna för att "skoja" var nu andra. Och så var det nog för många barn och ungdomar. Det lämnade en besk eftersmak i sinnet. En som tog barnens parti var den judiske läkaren Janusz Korczak (1878-1942). Hans underbara lilla bok "Barnens rätt till respekt" (1929) har kommit i flera upplagor på Natur och Kultur, senast 2002. I augusti 1942 gav nazisterna order om att alla vid det judiska barnhem han förestod skulle till förintelselägret Treblinka. Korczak erbjöds fri lejd, men följde modigt sina barn in i döden. Korczak menade att den vuxnes roll inte är bestraffarens utan han/hon i kraft av sin större erfarenhet skall samverka med barnen. Barn har rätt bli hörda och komma till tals -- troligen har Korczak påverkat också FN:s barnkonvention på den punkten. Under mina år som lärare i olika svenska skolor slog det mig hur illa och orättvist barn och ungdomar behandlas där. För min del tillämpade jag demokrati och lät eleverna tala fritt, även när det gällde kritik av min person. Även när jag utsattes för hot om att bli dödad, knivstyckad eller kallades t ex "bögarsle", tog jag det lugnt och svarade vänligt. Resultatet blev att jag aldrig hade verkliga ordningsproblem -- även de argaste elever blev efter ett tag goda vänner med mig. Jag antar att en sådan som den gamle knekten Jan Björklund inte tror på detta -- han vill tydligen förvandla sossarnas usla flumskola till ett militärt helvete i stil med vad "lumpen" var när jag gjorde den. Stackars ungar! Särskilt: "Stackars invandrarbarn!" Läs Korczak Jan Björklund!
För min hälsas skull går jag varje (eller nästan varje) dag en snabb (enligt mina mått) promenad på ca en halv timma. Jag tar tid försöker slå mitt "rekord", det gör det hela lite roligare för en gammal tiokampare. Efter min hjärtoperation har jag tangerat rekordet åt bägge håll på sträckan, men inte lyckats slå det. En dag var jag nära men då gick ett skosnöre upp och sabbade alltihop. Promenaderna är bra för att jag då kan tänka på böcker och annat jag ska skriva. Det är lugna kvarter jag går genom och vänner jag möter har lärt sig att jag inte har tid stanna och småprata. Bara på en plats blir jag störd, men det sker nästan alltid. På ett ställe jag passerar bodde länge en snäll och konstnärlig man och hans vänliga fru. Mannen kretade gärna leksaker åt ungarna -- min son fick t ex ett gevär som blev en kär ägodel. Nu har paret flyttat till kyrkogården och idag tycks en arg hund härska på tomten. När jag i djupa tankar passerar får hunden ett raseriutbrott. Den skäller så mitt opererade hjärta hoppar till i bröstet på mig. Alla boktankar flyger sin väg. Hunden följer mig, morrande och skällande längs hela tomtgränsen. Den låter som den ville slita mig i stycken. När detta skett tillräckligt många gånger tog jag mod till mig och gick dit för att prata om saken. Jag sade att jag vuxit upp med bortåt tjugu hundar, ej var rädd för dem, men tyckte att en hund borde uppfostras, så den inte betedde sig på det här sättet. Jag fick veta att hunden var så snäll så snäll och att den var en vakthund som bara gjorde sin plikt. Jag undrade om vår kommun verkligen hade avdelat denne hund att vakta gatan mot passerande fotgängare. Det föreföll absurt! Man sade då åt mig att lösa problemet genom att gå en annan väg! Jag tycker det är fantastiskt. Det flyttar in en familj med en arg hund och det är inget problem, bara folk lär sig att inte gå på den gatan! Det är väl en variant på den hundägande damen som sade: "Gå hem med dig!" när jag hade rollator alldeles efter operationen. Det är märkligt att människor skaffar sig hund och sedan inte ids uppfostra den och aldrig tar konsekvenserna av hundens beteende. När jag var ung hade jag en boxer som verkligen var väluppfostrad. Men en gång när jag som tiokampare träningslöpte på Enköpingsåsen fick min jycke spatt, rusade in på en tennisbana som just iordningställdes och sprang runt. Folket där blev ursinniga och skällde värre än hundar brukar göra. Då gjorde jag som en hundägare bör göra (hör nu här alla hundägare): Jag bad om ursäkt, hjälpte till att göra iordning banan och blev riktigt god vän med personerna där. Och jag insåg att hunden måste vara kopplad, när jag sprang hur väluppfostrad den i allmänhet än var. Vad hade en "modern" hundägare sagt i samma situation: "Lös problemet genom att anlägga tennisbanan någon annanstans!"???
Det finns ett slags människor som anser att de vet mer än andra. De berättar gärna att "folk" inte ens vet vad de gör och talar om. På trettiotalet rådde t ex debatt om den förment usla filmsmak, som folket hade. Man såg inte de "fina" och konstnärliga filmer som "eliten" förespråkade. Istället gick man man ur huse och lade sina biokronor på "pilsnerfilmer" med den övermåttan gräsliga "Pensionat Paradiset" i spetsen. I min bok "30-tal" tar ja upp några röster i tidsvimlet. Författarinnan Marika Stiernstedt föraktade "de breda lager, där den usla filmen är gouterad" och tyckte att tidningarna "borde kunna lära människor som flabbskratta åt vad som helst att det kanske inte är så förtvivlat roligt det där som de skratta åt." Dryga sjuttio år har gått sedan detta uttalande och vi har ett facit. De "fina" filmer Sverige producerade på trettiotalet är sedan länge bortglömda med sitt uppstyltade tal, förakt för vanligt folk och teatraliskt "djupsinne". Marika Stiernstedt själv var minsann ingen vanlig, simpel svensk. Hon var fallen efter en general och en grevinna. Marika skrev urtrista borgliga äktenskapsromaner. Dem läser numera ingen som inte är tvungen. Själv tvingades jag då jag studerade litteraturvetenskap, men det var inget jag fann någon som helst lust i. Men hemska "Pensionat Paradiset" räknas till våra stora filmer, Thor Modén har fått genistatus och filmen sänds om och om igen i TV. Tänk så fel man kan ha! Dagens Marika Stiernstedt heter Göran Greider, är chefredaktör för Dala-Demokraten och vet alltid bäst i alla tevesoffor och diverse kolumner. Precis som en gång generalsdottern nöjer han sig inte med att tycka -- han berättar också gärna hur obota okunniga, korkade och ovetande alla andra är. Nu vet inte vi som röstade på Piratpartiet vad vi gör. "Piraterna fattar inte att de är vänster", lyder rubriken på en Greider-kolumn (Metro 22.6). Jag har om och om diskuterat Piratpartiet och fildelningens problematik i olika media, bl a Författarförbundets "Författaren". Där slogs det upp stort och förbundets jurist använde tre gånger så stort utrymme som jag, till att bemöta mina åsikter. Vad jag i grunden sade var att förläggarna liknats vid hallickar som utnyttjar författarna och att det är dessa utsugare som mest drabbas av det nya. Nu tycker alltså Greider att jag inte vet vad jag säger när jag vill åt utsugarna! Det är så oförskämt, nedlåtande och befängt att man häpnar! Låt mig försäkra att jag noga sätter mig in i det jag röstar på och väl vet vad som är höger och vänster i politiken! Och precis som människor vilka gillar humorn i "Pensionat Paradiset" har jag i ett demokratiskt samhälle rätt till min upplevelse och åsikt utan att någon grevedotter eller chefredaktör ska påstå att jag inte vet vad jag tycker!
Ofta när man är ute i trafiken ser man unga förare komma farande med otillåtet hög hastighet. De trängs, ger fingret och är allmänt aggressiva. Man inser att sådant måste leda till olyckor. I nyheterna berättas till och från hur fulla ungdomar voltat och kört mot träd eller hamnat i diket. För ett tag var det några som stod uppe på ett biltak medan bilen for fram på en smal och slingig väg. Givetvis gick det ej att hålla sig fast på taket, de djärva som försökte omkom. Allt detta är ytterst tragiskt. När man är ung saknar man erfarenhet och vana och det mesta känns kul och häftigt. Jag körde själv för fort, slarvigt och djärvt när jag var ung och det var rena turen att jag inte skadades svårt eller körde ihjäl mig. Det konstiga är att ju fler unga som omkommer och som massmedia rapporterar om, desto vanligare blir det att tyckare i tidningar gnäller på gamla och erfarna förare! Nu senast var det Lars J Eriksson som under rubriken "Initierat" i SkD ansåg att återkommande körkortsprov borde införas för alla som hade det stora felet att vara äldre. Det är väl ändå inte vi som nått pensionsåldern som står på biltaken i hundra knutar! Eriksson motiverar sitt tyckande med att han sett att en man som hade käpp och en som hade en gnatig partner, körde bil! När jag och mina kompisar tog studenten ingick det att vi fick en käpp i examensgåva -- jag har kanske kvar den i något skåp. Ingen kom på att vi av käppskäl skulle hindras köra. Även om man fått ont i någon tå och behöver en käpp gör det en väl inte till en usel bilförare? Tycker Lars J Eriksson att alla handikappade som har tillstånd köra, inte ska få det? Det är absurt och grymt! En god vän jag har klagar alltid på den som kör den bil han åker i. Han vet bäst om allting fastän han inte har och aldrig har haft körkort. Han vet vilken P-plats som är bäst, föreslår att det ska åkas mot enkelriktningsskyltar och emot alla omkörning. Jag och alla som upplevt honom tycker han är en pest, men Lars J Eriksson menar tydligen, att de han klagar på ska läkarundersökas! Hoppas gnällspiken någon gång åker med herr Eriksson! Det verkar som om äldre kan få diskrimineras hur som helst. Om man påstår att zigenare, judar, eller invandrare har något gemensamt fel, åker man med all rätt dit för detta. Men folk som har gråa hår och erfarenhet av livet får man dra över samma kam. Dåliga bilförare ska bort från vägarna, detta antingen de är senila gamla, hetsiga unga eller berusade medelålders. Allt generaliserande är mindervärdigt och känns särskilt trist när det är så illa underbyggt som hos Lars J Eriksson!
När jag var ung kunde man köpa press på Pressbyrån. Nu har man bytt namn och det är väl lika bra eftersom man de senaste åren sällan fick tag på annat än riks- och ortens egna lokala tidningar där. Istället för att ha det som namnet "Pressbyrån" påstod att man hade, hade man tusenfalt annat. Usla pocketböcker, sanitetsartiklar, kondomer, choklad, glass och Gud vet ej allt. Bara inte press!!! Press det är tidningar det. Ordet "tidning" kommer från fornsvenska "tidhing" och "tidhning" som enligt den etymologiska ordbok som Nämnden för svensk språkvård givit ut, betyder "underrättelse, nyhet" Många tidningar tycks numera ha slutat intressera sig för både underrättelser och nyheter. Kvällstidningarna publicerar visserligen ibland "nyheter". Det gäller att folk som varit med i TV råkat osams när kameran inte var på, att någon "Emma" eller "Bobby" som man aldrig hört talas om ska skiljas eller att en "världsberömd" kändis, legend, eller superstjärna vars namn ingen i bekantskapskretsen känner till, har stukat en tumme eller spillt tevatten på en av sina världsberömda fossingar. Själv läser jag (och medarbetar något i) Skånska Dagbladet. Denna i mitt tycke utmärkta tidning har om söndagarna slagit sig samman med Sydsvenskan. Det står Skånska Dagbladet på översta delen, sedan är det Sydsvenskan. Kulturen och lite till skiljer sig åt, annars är det i stort Sydsvenskan som regerar. Det innebär att man om söndagarna får en kökkenmödding av delar. Där finns nästan allt -- utom de senaste nyheterna. Är det en sen ishockeymatch i ett VM en lördag och man inte hunnit se den, får man inte resultatet i tidningen! Sak samma med Eurovisionsfinalen som man kanske somnat ifrån. Det har man inte hunnit få in -- gamla tiders journalister vänder sig nog i sin grav! Nyligen hörde jag på radio att Christian Ohlsson hoppat långt i tresteg. Som han varit skadad länge, ville jag veta mer om saken -- men Sydsvenskan hade så vitt jag kunde finna inte ord om detta! Vad tror man att tidningen är till för? Kultur är Sydsvenskan i vart fall inte till för. Jag skriver om konst i SkD och besöker varje vecka en rad gallerier och konsthallar. Nästan överallt klagar man på att Sydsvenskan inte bryr sig. Och själv vet jag ju, att när jag i Lund gjort ett tioårigt experiment med att lära unga spela professionell teater, så struntar Sydsvenskan oftast helt i det. Där utgör Lokaltidningen Lund en motvikt -- de har genom åren verkligen stöttat mina elever ungefär på det sätt Sydsvenskan (med Jan Mårtensson i spetsen) gjorde innan Bonniers köpte upp dem. Och Lokaltidningen har därtill en rad utmärkta journalister som skriver väl. Det talas om tidningskris i Sverige. Och en mängd påstått lärda och kunniga människor uttalar sig om grunderna till krisen. Självklart är Internet en bidragande orsak. Men jag undrar om ej vissa tidningar själva gräver sin grav genom att vara nonchalanta, dumdryga och självgoda. Folk tröttnar på fejkade nyheter, inga nyheter och ointresse för en ung generation! Och de gamla "murvlarna" blev kvar på redaktionerna till sent på lördagskvällarna. Det kunde ju komma en jättenyhet -- och den skulle läsekretsen ha!