Det talas nu mycket om att människor som nått pensionsåldern ska jobba. När jag blev 65 var jag lektor i scenisk gestaltning på Polhemskolan i Lund. Där fick jag inte fortsätta, trots att både jag och eleverna ville det. Nej, jag var skyldig att avgå! Som jag trivdes med att lära unga människor agera, tog jag tacksamt emot ett erbjudande från en kyrka i Lund, Petersgården, att ha dramaundervisning där. Och mera uttjänt har jag inte varit än att jag nu drivit denna verksamhet i tio år. När jag var på sjukhuset ville jag iväg till en repetition. En trevlig och humoristisk läkare sade att om han släppte ut mig kunde något tragisk ske. Jag trodde att det gällde att jag kunde dö men han sade: -Dör du så drar dom min legitimation. Det är väl tragiskt? Jag stannade. Inte ville jag skada honom som var så snäll! Intresset från massmedia har varit skralt -- Sydsvenskan och Radio Malmöhus är sämst. Minst dålig på att visa de unga aktörerna uppmärksamhet har Lunds Lokaltidning varit. Lund har planer på att bli Kulturhuvudstad men intresset för kultur är där under all kritik. Mina elever spelar nära nog professionell teater men det ids ingen titta på. Förra året satte vi upp August Strindbergs Spöksonaten och det struntade massmedia nästan helt i. Ynkligt! Kyrkans Tidning kom verkligen. Där skrev man att vissa av elevernas namn "kommer att lysa starkt på Sveriges teaterhimmel längre fram". Kunde inte Sydsvenskan och övriga tittat på dem? Flera av mina gamla elever lyser nu på teaterscener, film och i TV och får stort utrymme i pressen. När de började skrev lundapressen om dem. Men de nya får ingen uppmärksamhet. Dåligt! När jag var ung och började med film och teater skedde detta i Uppsala. Där var det en helt annan entusiasm än det nu är i kulturöknen Lund. Upsala Nya Tidning sände ut reportrar titt som tätt under våra repetitioner och när det var premiär kom någon kvalificerad teaterkritiker och bedömde. En gång fanns det i Lund en redaktör som verkligen intresserade sig för vad ungdomar kan. Han hette Jan Mårtensson och kom så gott som alltid på min ungdomsteater. Tyvärr gick han bort för några år sedan. Ingen tog upp hans fallna mantel. Det är nu mycket tomt efter honom. När jag klagar på bevakningen talar man om obekväm arbetstid och jag vet inte allt. Själv har jag aldrig i mitt liv tänkt på vilken arbetstid som är obekväm. Antingen är ett jobb roligt och angeläget eller också inte. Jag får t ex inte ett öre betalt för min teaterundervisning. I rådande kristider har jag och hustrun fått dra in på en del. Men livet blir lyckligare av att umgås med ungdomar. Räknas inte sådant?