Nu är dagen över och det svartnar ute i trädgården. Jag dricker rött italienskt vin och lyssnar på en cd med Billie Holiday. "They Can´t Take That Away From me". Och mästerverkens mästerverk: "Strange Fruit" Ingen kan jämföras med "Lady Day". I dagens AB (30.10.09) bryter Alex Schulman staven över alla amatörerna i TV 4 programmet "Idol". Det är ett "berg av skit" och direkt olustigt att titta på, Schulman mår illa. En av deltagarna "låter kastrerad när han sjunger. Han sjunger alldeles gränslöst dåligt." Riktigt så negativ är inte jag. Men spelar man Billie Holiday, så bleknar nästan allting till noll och inget värde. Några kan väl ändå jämföras, mest amerikanska sångerskor som t ex Bessie Smith och -- kanske Ella Fitzgerald. Mina svenska favoriter har en bit kvar men är njutbara: Den unga Alice Babs, Ulla Billkvist, Monica Zetterlund, Agneta Fältskog, Louise Hofsten. Av de riktigt unga gillar jag Meja. Så har jag ett spår med en sångerska som heter Marit Elfström. Det är från 1996 och är bland det bästa jag hört. Vem är hon? I morgon är det Allhelgona. Då ska jag åka och recensera konst i en ort bra långt borta och i näraliggande Lomma. I den avlägsna orten har de en fantastiskt fin konsthall. Jag har själv ställt ut där och det var en upplevelse ha sina målningar där. Men var finns kulturpubliken i den orten? Det kommer nästan aldrig mer än ett par-tre personer på vernissagerna, trots att man ställer ut en rad lysande konstnärer. När det är Allhelgona brukar jag läsa "Ljugande malm" av Anders Hellén (Carl Greek). Det är nog den bästa svenska deckaren genom tiderna, men uppmärksammades dåligt och fick t ex inte "Sherlock". "Ljugande malm" kom 1973. Den utspelas 1452 i klostret Aquabella på gränsen mellan Skåne och Småland. Boken är en föregångare till "Rosens namn" och borde blivit världsberömd om det varit något med svenska kritiker. Själv skrev jag (i Accent tror jag) att det var "en av de bästa svenska detektivromanerna genom tiderna". Ibland tänker jag på de många svenska deckare som kommit under mina år i denna genre. Författare som klampat fram i stora föregångares fotspår och inte haft något eget att komma med, har höjts till skyarna. Somliga har hänsynslöst armbågat sig fram för att sedan snubbla på sina skosnören och falla platt. Där kan de gott ligga ... Prästen Carl Greek var en försynt och mild man. Han var i sina bästa stunder en lysande författare. Vem bryr sig om en sådan i den svenska, litterära världen?