Jag har i 20-talet år recenserat konst. Senaste konstrecensionsrundan, där min hustru som vanligt följde med, började i för mig närbelägna Lomma där Berit Tungsten och hennes kompisar ordnar spännande utställningar. Nu var det en ung kvinna vilken heter Johanna Rehn som ställde ut. Hon använder sig av gamla tapeter och ritar och målar utifrån dem. Jag blev väldigt förtjust och skrev som slutkläm: Försöker jag hänföra bilden till mitt kollektiva omedvetna (som ju är samma som Johannas och alla andras), så får jag en vision av en instängd drivhusvärld där insekter surrar desperat och döende fjärilar fladdrar i en sista intensiv dans. Långt bort har man korsfäst insekter och högt mot solljuset svävar en flock svarta fåglar. Fjärilarna är fångna människosjälar som ska dö, men hoppas bli räddade av ett gäng korsfästa rövare. Verkligheten döljs av blommiga tapeter -- barnen ska akta sig för vad deras föräldrar säger: Det är ändå bara dikt och lögn! Det är med andra ord arketypiskt storartat. Framtiden får utvisa om Johanna Rehn är en duktig konstnär som drog en vinstlott den här gången eller ett verkligt geni. Jag tror visserligen det första, men säker kan man aldrig vara! Det ska bli spännande att se vad det blir av Johanna Rehn. Blir hon berömd? Jag minns första gången jag såg bilder av Marie Louise Kold. Så imponerad jag blev! Och nu är hon berömd både här hemma och långt bort i USA ... Efter Lomma for vi den långa vägen till orten i norr. Årets Allahelgonadag var vacker och solig. Trädens brinnande gula och orange var som på en målning av Helmer Osslund. Men nog var de vackrare i Bjärred än i orten dit vi for! Mitt konstskrivande bygger på att jag får bilder på de olika gallerierna. Att själv fotografera tar för lång tid. Materialet ska postas på söndag förmiddag. Och då ska jag ha analyserat färdigt. Hela mitt konstrecenserande är en följd av rent intresse, jag tjänar knappt ett öre på det. Av tekniska skäl behöver jag rasterfria pappersbilder. Förra gången jag var i den aktuella konsthallen hade de schablat och hade inga bilder. Jag fick använda tryckta bilder och de blev inte bra i tidningen -- alldeles för bleka och trista. Nu hade man också struntat i bilderna. Alla skyllde på varandra. Och jag fick en massa "goda" råd. Människor som missat göra det de borde brukar ursäkta sig med att tala om för andra hur de ska göra. Inte blir man glad inte!
Mitt konstrecenserande, som började när jag skrev för KvP, har inte varit helt problemfritt: Hustru Ajan och jag har farit runt i landskapet och besökt mängder med utställningar. Det har varit mycket åkande och jag har aldrig fått ett öre till bensin. En gång angav någon störd person att jag var full, narkotikapåverkad och körde fel. Polisen slog till och när man inte fann några belägg för beskyllningarna inkrävde man sjukintyg (!). På vissa sträckor har det varit fartkameror. Lördagskvällar och söndagsmorgnar har jag skrivit -- recensionen skulle vara postad innan 12.00 på söndagen. Somliga gallerier/konsthallar har som jag nyss berättade inte velat förstå att jag behövt rasterfria bilder för att konstverken ska bli skapligt återgivna. Någon konstnär skrev och skällde ut mig, ytterligare en som inte hade bemödat sig om att ha några foton med sig, ansåg att det skulle se så illa ut i tidningen, att jag fick avtåga med oförrättat ärende. Ett par grannar till en utställningslokal kom in och okvädade mig, för att de tyckte att min bil stod fel. En gallerist sade att hon inte sett recensionen. Hon hade en annan tidning minsann! En konstnär sprang ifatt mig på gatan och ville ha fotot tillbaka ... Konstintresset började redan i hemmet. Anders Zorn hade målat ett porträtt av farfar och det hängde på hedersplats. Jag funderade mycket över hur trollkarlen med penseln gjort för att få fram alla effekter. Pappa sade att när Zorn skulle måla farfars skjortbröst så doppade han en målarlapp i vitt och bara drog av den på duken. Nu ser man hur det stärkta skjortbröstet buktar och glänser och hur det tränger i halsen på den fete mannen ... Otroligt! Så målade jag själv. Konstnärerna Ingrid Hillar och Ervind Andersson blev mina läromästare. Jag har läst konstvetenskap med bl a konstpsykologi, konstsociologi, konstpedagogik, miljö, arkitektur, bildkonst, brukskonst, kritik och konstteori vid Lunds universitet. Akademiska studier är viktiga, men jag är som kritiker väl så glad för att jag lärt hantverket och själv blivit mycket utställd på olika platser, bl a på Prins Eugens Waldemarsudde. En kritiker bör enligt min mening kunna hantverket så han/hon vet vad som är fuskverk även om det ser bra ut och vad som är svårt göra fast det verkar enkelt osv. Det har varit enormt roligt att möta alla entusiastiska konstmänniskor, att se all utmärkt konst, glädjas åt galleristernas fina val och storartade hängningar. Och underbart har det varit att färdas genom det vänliga skånska landskapet i alla olika slags väder. Ibland ser jag konsten i landskapet. Titta så vackert! Har inte mästaren Gerhard Nordström målat detta?