Jag hörde ett P4-program som nominerats till en internationell tävling. UR: Barnaministeriet hade gjort en dokumentär om en mobbad kille, som omkom när han var 14 år. Man hade då hunnit spelat in material för dokumentären. Det var ett skakande program om hur grymma unga människor kan vara mot "kamrater" om inga vuxna lägger sig i. Och de gör sällan vuxna! Det är då deras fel att elever mobbas! Vad jag saknade var intervjuer med lärare och rektor. Hade de månne inte vågat ställa upp? Det är ju så att lärare ofta mobbar eleverna själva och försöker någon lärare hjälpa unga som behandlas illa, blir han/hon motarbetad. Jag tyckte att det verkade som om killen var överviktig och detta var orsaken till mobbandet. Det är en vanlig orsak till att någon hånas. Förr när landet var fattigt, var det fint att vara fet. Det visade att man var så förmögen att man kunde äta i överflöd. I dag kan i stort sett alla svenskar äta sig mätta. Då är det simpelt att äta för mycket, feta hånas. Kan de inte hålla måttan vid matbordet eller hur? Det kan finnas många orsaker till fetma. Själv drabbades jag av hjärtsvikt och då samlades vatten i kroppen. När man gav mig vattendrivande tabletter gick jag raskt ner tio kilo! Nu är jag fet nog ändå men i alla fall mindre tung ... Får man urindrivande medel uppstår andra problem. Man måste ju kissa stup i ett. Kissar man så en polis ser det kan man få böta 800 kronor. Stannar man vid vägkanten och kissar tycker folk att det är roligt att råma med signalhornet när de far förbi. Bussiga medmänniskor! Mobbning sker jämt i vårt samhälle. Drabbas barn är det vidrigt. I min senaste bok "Poliser i Hultvik" går jag till hårt angrepp mot mobbning och vuxna som ser mellan fingrarna med det. Detta tycks vissa kritiker inte ha velat fatta ett dyft av! Ändå är det tydligt nog. Ungdomarna sliter av honom kläderna och när han är naken springer de efter honom och skriker: -Du är fet! Du är pattig! Fan va äcklig du är! Föräldrarna skrattar så att de får hålla sig för magarna medan adjunkten vänder på huvudet och inte låtsas se. -Vilken liten pitt du har! Unge Kurt gråter, snorar och springer. Lisbeths hånande flickskratt klingar. -Den pitten kan du inte göra nån tjej gla med!
De vuxna är skyldiga till att Kurt Petersson i min roman mobbats till dess han blivit en omänniska. Det uppdagas i min bok i en spökseans på kyrkogården: "Kyrkogården ligger vackert intill Blastaåns utlopp i den skogkantade Skärsjön med dess skär och holmar. Det är en solig och vacker dag, kyrkan lyser vit och grann. Det är inte så olikt kyrkan i Stjärnsund där TV sände en liten mördad flickas begravning i början av maj. Här finns inte några människor med undantag för mig. Några levande människor ska jag säga, gravstenar minner om dem som levt och verkat i denna bygd i flydda tider. - - - Jag tänker mig tillbaka en tio-tjugo år, kanske mer. Uppe på kyrktornet snurrar klockans visare snabbt baklänges. Nere på kyrkogården spricker gravarna upp och ett efter ett av liken tränger upp genom jordytan och återvänder på så sätt till livet." De döda människor som är skyldiga till att Kurt Petersson blivit mobbad kommer upp ur jorden: "Adjunkten Åmål som dog 2006 är den förste. Han skakar jorden av sig och ser sig myndigt om. 'Tyst i klassen!' Sedan kommer fler och fler upp. Som på en scen framför dessa spöken agerar unge Kurt och hans 'kamrater¨'. En av dem är en ännu fräsch och osupen Olle Sme´ och en annan är Lisbeth Carlsson. Olles föräldrar växer småningom upp ur jorden och betraktar småleende hur sonen och ICA-handlarens jänta plågar den fete Kurt Pettersson. /--- / -Allt är föräldrarnas fel. Som inte håller ordning på sina omogna barn. -Och lärarnas. De föredrar att se bort istället för att stötta svaga elever och hjälpa dem. Lärare har inget civilkurage alls. Fy fan för lärare! -Och fy fan för myndigheter som inte bryr sig, poliser som smusslar undan anmälningar, kuratorer som inte är tillgängliga. Fy fan för vuxna som tillåter att små oskyldiga barn utvecklas till människoätande monster! Det är ert fel alla ni som inte brydde er, som inte tordes, som inte ville! Ni har fostrat omänniskor som saknar känslor, som till och med kan döda i sin galenskap. Kanske brinner ni nu i Helvetet för det ..."
Jag vet vad jag talar om, för jag har själv fått känna på mobbning. På gymnasiet Solbacka, dit man skickade mig 1953, praktiserades "kamratuppfostran", dvs just mobbning. Där såg jag hur en ung judepojke fick krypa på alla fyra på en gräsmatta och äta gräs. Några elever gick bakom, sparkade honom därbak och sade "judedjävel!". Detta alldeles efter kriget och avslöjade utrotningsläger! I gymnasiet i Motala mobbade lärare mig för att jag vågade hävda min mening. Ibland kunde jag mer än lärarna och det straffades hårt. Min fysiklärare hatade mig och satte underkänt. Jag sade uppkäftigt att jag faktiskt kunde bäst i klassen. -Visa det på skrivningen då, uppmanade han. Jag ägnade en hel söndag åt att läsa på. Så blev det skrivning. När han delade ut de rättade skrivningarna sade han att den eleven hade haft 19 p och det var bra. En annan hade haft 20 och klassen A-geni 22. Minsann! -Och vad hade jag då? skrek jag argt. -32, muttrade han surt och utan kommentar. Sedan fick A-geniet behålla sitt A och jag belönades med ... Ba ... Mina klasskamrater gick ej på mig, jag var för stark, men man flinade inställsamt när lärare hånade mig. När mina klasskamrater i Motala skulle fira jubileum av studenten, kom inte jag. Det förargade dem stort och när jag uppträdde på Bokmässan i Göteborg dök en tjej upp och klagade över mitt uteblivande. Varför hade jag understått mig att inte vara med? Jag sade att jag känt mig mobbad i gymnasiet och inte tyckte det var något att fira. Min gamla klasskamrat blev sur över detta. Inte hade man mobbat mig inte! Sedan satte hon sig i publiken att höra på mitt 10-minutersframträdande. Mitt i reste hon sig demonstrativt och avtågade. Snacka om mobbning!
Som lärare har jag sett andra lärare mobba elever och när jag ingripit har jag fått kolleger mot mig. På Polhemskolan i Lund gav man mig, när jag pensionerades, ett diplom där det talades om "förtjänstfulla insatser" och min "betydelsefulla lärargärning". Men de övervackra orden till trots slängde man lättade ut mig när jag fyllt pension -- jag fick inte ens följa min klass sista terminen till examen. Eleverna grät men vem brydde sig? Inte en enda timme fick jag sedan vikariera -- den som håller på eleverna i skolan är persona ingrata. Min elev, nuvarande gymnasieprästen i Malmö, Albin Davidsson kritiserade i SkD 10 sept 2001 hur elever behandlats på Polhemskolan: "Det var tack vare Jean Bolinder och hans enorma engagemang som gymnasietiden blev den fina upplevelse och erfarenhet som den trots allt blev". Härom dagen hittade jag en påminnelse från denna tid. En vän och professor som var upphovsman till en bok om Auschwitz, gav mig sin bok med en inskriven dedikation. Jag hade boken med på skolan och lade den på mitt arbetsbord. Längst bak har man passat på att stämpla: "Historiska institutionen. Polhemskolan Lund". I min dedicerade bok! Min skrivmaskin stod också på mitt bord och fick plötsligt ett nummer inristat -- jag kan föreställa mig vad det var och vem som nu ansågs äga min maskin. Maskinen slängde jag på tippen med nummer och allt! Lärare är värda ett eget mobbningskapitel. När jag som kolumnist i Skolvärlden försvarade mobbade invandrarelever, blev lärare rasande. Jag sparkades och en kontrakterad kolumn refuserades. Vad jag skrev som retade lärare så enormt var att invandrarelever har ett annat språk än svenska elever. Säger läkardottern: Du har fel magistern! och invandrarpojken: Jag ska skära dig i bitar din djävel, menar de kanske samma sak. Långt ifrån alla invandrare pratar så, men några ungdomar gör det, det vet jag av egen erfarenhet. En vettig lärare bör ta hand om en sådan pojkes språkbruk, tålmodigt förklara och lägga till rätta. Inte polisanmäla att man blivit "hotad"! Jag brukade vänligt förklara för sådana invandrarelever att om de fortsatte prata aggressivt så råkade de bara illa ut själva. De kan ha hur rätt som helst i ett resonemang men får fel ändå! Det resonemanget brukade räcka! Men lärarna vill kanhända att mobbningen skulle bestå! Barnaministerietprogrammet i radion pekar mot att mobbning ännu kan fortgå utan att vuxna makthavare ingriper. Inte är jag det minsta förvånad!