När detta skrivs är det höstlov. Oktober 2009. Min teatergrupp sammanträder ej den här onsdagen. Jag saknar dem, det är roligt att tillsammans med Daniel jobba på med de olika pjäserna. Tobias gör film med eleverna. Han är mycket duktig filmare och ska i början av nästa år börja på en filmhögskola i New York. Det blir nog något stort av Tobias. I mitt stillsamma liv är repetitionerna ett trevligt inslag som ger lite omväxling. När det nu inte blev någon teater tyckte jag att något borde göras. Hustrun hade fått en inbjudan (gällande två personer) till "värderingsafton" på Skånes Auktionsverk i Landskrona. Publiken fick lämna in egna föremål med orientaliska förtecken och så skulle två experter från "Antikrundan" i TV, Björn Gremner och Pia Staël von Holstein diskutera föremålen inför publik. Man bjöd på förfriskningar och tilltugg. Det var generöst. Vi bestämde oss för att åka till Landskrona. För att vara social tyckte jag vi borde ta med något föremål och jag häktade ner en konstig tibetansk järnbit från väggen. Den ärvde hustrun efter sin far. Han som var något av en expert på gamla Tibet sade, att den inte var värd något speciellt. Men vad var det? Det kunde vara roligt att få veta. Det var en fascinerande miljö på det där auktionsverket. En enorm, barock skänk stod i hallen och i stora rummet var det fullt med tavlor på väggarna. Kvaliteten växlade. Somligt var lysande. Annat sämre. Där jag satt hade jag utsikt över bl a en olja där en båt seglade i vad som såg ut som möglig gröt. Jag tyckte att det var bland det värsta jag sett. Intill mig stod ett underbart dockskåp. Det var en patricierbostad med eleganta möbler och finsnickrade inre trappor. En sådan dröm för en liten flicka! (Eller kanske pojke). Men kanske har ett modernt barn svårt att känna igen sig i den ålderdomliga miljön? Mycket folk hade samlats för att höra stjärnorna från populära "Antikrundan". De motsvarade på alla sätt, alla förväntningar. Man lärde sig mycket om kinaporslin, även sådant som inte brukar stå i böcker. Det kan ju t ex kännas lyxigt att dricka kaffe ur värdefulla, antika koppar. Men dekoren kan vara giftig och man kan bränna sig på lövtunna koppar där kaffet sedan alltför snart svalnar.
En nött kopp kan vara mer dyrbar än en perfekt blank. Nötningen visar att koppen är gammal. Den blanka är kanske eftergjord. Pia Staël von Holstein sade att det som är spontant och häftigt i en dekor kan vara äkta, medan det försiktiga och precisa kan vara en efterapning. Det tycker jag är en viktig upplysning. I måleriet, som jag vet en smula om, ska man se på penseldragen. En mästare målar på, djärv och säker. En sådan konstnärs penseldrag har kraft och lust och individualitet. När en klåpare målar är dragen enformiga och intetsägande. Förfalskare lägger på färg försiktigt och ängsligt. Det är just i penseldragen en skicklig förfalskare kan avslöjas. Samtalet var över huvud taget lärorikt, roande och underhållande. De två experterna var verkligen toppen och timmarna mellan 19 och 21 gick fort och många föremål folk hade haft med sig, genomgicks noga. Somligt var jättevärdefullt, men ägarna var nog samlare som hade vetat vad de köpte. Till sist plockade de upp vår järnbit. Det var ett spännande ögonblick! Nu skulle vi få järnbiten kollad av verkliga experter. Järnbiten hölls upp. Man frågade vems den var. Jag räckte upp handen. -Vad är det? frågade man mig. -Inte en aning, svarade jag. Det var därför jag tog med den. De skrattade. -En blind frågar en blind, skrattade Pia. Björn Gremner funderade på om det kunde vara något slags spegel eftersom järnbiten var ganska blank på ena sidan. Kanske det. I vart fall är det nog en ganska värdelös småpryl som inte hör till de lyxgrejor som säljs på auktioner och som experterna vet allt om. Trots allt mycket nöjda och belåtna med en ovanligt trevlig kväll for vi hem. Den mystiska järnbiten åkte upp på sin spik igen. Där hänger den nu med sin bevarade hemlighet!