Tänk vad fort sommaren försvinner! I slutet av mars opererades jag när månen var ny och sedan har jag sakta och ryckigt tillfrisknat under sju månader. Dagarna blev först varmare och längre för att sedan krympa så sakta och småningom bli kyligare.
Och månen har om och om igen gått genom sina faser. I natt var den nästan full och vandrade fram mellan stormslitna svarta skyar.
I morse var himlen klarblå, kastanjen jag ser genom mitt sovrumsfönster brann julröd och en ask bredvid var klargul. En mängd kråkor skriade och flög av och an. En av dem slog sig ner på en kal gren högst i asken. Det förvånade mig att grenen höll. Förmodligen ser den tunnare ut för den befinner sig så långt upp. Det verkade nästan som om kråkan satt i tomma luften.
Jag kom att tänka på Strindbergs Chrysáëtos ur Trefaldighetsnatten:
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de tråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
från hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur som ska dö,
eller hålla kråkorna bal?
Ett reaplan ritar ett vitt streck över himlens blåa krittavla och en hund skäller borta i byn. Det känns ödsligt, nästan spöklikt så här till Allhelgona.
Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta
öronen stäckta ... Nosarne heta
och torra ...
Nu hörs de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.
Vilken enorm magisk stämning det är i Strindbergs dikt! Han var långt före sin tid också. Vad är ockulta dagboken om inte en blogg?