När gudstjänsten höll på att ta slut, rusade det högljudda barnet fram till altaret och slängde sig på kyrkgolvet. Han låg där och skrek, som om man satt en kniv i honom. Hans anhöriga verkar inte ha brytt sig värst men nu kom vad jag antar var hans far, fram och lyfte upp honom. Han gick ut ur kyrkorummet med gossen över axeln men dennes vrål ekade över hela lokalen. Prästen uttalade välsignelsen över oss. Den skulle följa oss vart vi gick ... Under hela välsignelseakten gastade barnet som om någon höll på att mörda det. Jag går i kyrkan för att få en stunds andakt och eftertanke. Av detta blev denna gång ingenting. Hade jag betett mig så hemma i Åsbo kyrka när jag var i gossens ålder, hade jag förmodligen inte suttit här och kunnat skriva detta. När jag var barn ansågs barn och metmaskar sakna känslor. När pappa sköt sig talade ingen psykolog med mig och min lilla syster. På den tiden var barn lika värdelösa som vi gamla är i dag. Vi från det fördömda trettiotalet ska inte tro att vi vet mera om denna tid än de duktiga 40-talisterna och deras efterföljare i tredje och fjärde-femte led För egen del har jag skrivit en prisbelönt bok om 30-talet. ("30-tal". Liber 1977.) Bl a därför tycker jag mig veta något om tidsanda och historia då. Helt löjligt förstås. Gamla gubbar vet ingenting om någonting. En rolig detalj på 30-talet tycker jag det är att Björn Borg då var simstjärna, inte tennishjälte. Denne Björn Borg, "Sälhunden från Peking" var riktigt bra, bl a dubbel europamästare och vinnare av Svenska Dagbladets Guldmedalj 1938. När sedan tennis-Borg blev världsberömd fick det konsekvenser för simmaren. Jag läste att han beställde ett bord på en restaurang och att man frågade: -Björn Borg? Idrottsstjärnan? Han sade ja. När han sedan kom till restaurangen blev han anklagad för att ha lurats! Då jag nyligen skrev att det på 30-talet fanns en idrottens Björn Borg som var simmare ändrade någon förnumstig redigerare det till Arne Borg. Så gick hela poängen förlorad! Man kan tycka att om jag skrivit en bok om saken så bör man misstänka det kan vara så att jag vet mer om den än någon ung person som händelsevis ska redigera! Men gamla gubbar är ju dumma i huvudet -- det vet man ju.
Jag fick inbjudan till utställningen 4X BIRGITTA och blev sugen skriva om den men tyvärr har jag inget tidningsuppdrag att göra så. Unga redaktörer anser mig vara för gammal och ute. De ville ha "friskt blod". Så gubben Bolinder satte sig att spela Drottningholmsmusiken. Den skrev Johan Helmich Roman (1694-1758) till de kungliga bilägersfestligheterna 18 aug 1744. Den nye kungen Adolf Fredrik hade med sig egna musiker från Tyskland. Rohman ansågs för omodern och fick snart lämna sin tjänst vid hovet. Gamla gubbar kunde ju inte hänga med i konstens växlingar! Men idag är det Rohman och Drottningholmsmusiken som lever. Den senare ekar för övrigt hos Bellman. Den "moderna" tyska musiken Rohman fick ge sig för är glömd! Så kan det gå när man anser gamla förlegade! Men jag längtade starkt till Birgittautställningen i Falsterbo. Där tolkade fyra konstnärer Den heliga Birgitta (1303-73). Det var Birgitta Godlund, som lade ett feministperspektiv på helgonet, glaskonstnären Birgitte Linde, väverskan Birgitta Nelson Clauss och den store polske konstnären Wojciech Zielinsky. Hustru Ajan och jag for först in till Malmö. Där hade galleristen Alf Holm valt ut "Mina konstnärer" i en utställning, där var och en bara fick ha en bild. Jag känner mig smickrad över att få vara med och bidrog med en akvarell som visade en trädgren och en fågel. Den grenen sitter i vårt körsbärsträd och den är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Ofta kommer det en kråka seglande över den också. Det har varit ganska stor åtgång på mina bilder senaste tiden. Nyligen såldes en till Norge och när jag ställde ut separat på Lommas nyinvigda Bibliotek gick 90 % av tavlorna åt. Särskilt roligt eftersom jag bor i Lomma kommun och har fått dess Kulturstipendium. Så kanske är jag lite av en profet i min egen hembygd ... Från Malmö åkte vi vidare till Skanörs Konsthall. Det var en fantastisk Birgittautställning man bjöd på i det gamla stationshuset. Särskilt fascinerades jag av det Birgitta Nelson Clauss visade. Hon fick mig att tänka på barnet Birgitta, den lilla flickan som fick uppenbarelser när hon vistades på en släktings gods Aspenäs på en otillgänglig udde i sjön Sommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Jag tillbringade min barndoms somrar på den udden. Det fanns ingen väg dit, man måste åka båt. Strömlöst var det också, vi lyste oss med fotogenlampor. För mig blev Den heliga Birgitta lite av en fantasivän. Jag besökte ofta "Birgittastugan" som påstods vara kvar sedan hennes tid. Den var visserligen i typisk 1700-talsstil men i grunden kunde det ju vara 1300-tal ... I skogen fanns en svårupptäckt källa kallad "Birgittakällan" och en gammal gumma som hette Lotten och var nära nittio, visade vägen till den. Där växte också gamla ekar mitt i furuskogen som ett minne av gården Aspenäs medeltida läge.
Birgittautställningen fyller mig med känslor. Hemma igen tänder jag ljus och spelar en skiva med Syster Patricia i en kör och en med Gregorianska melodier. Och i tankarna besöker jag åter Birgittastugan på Aspenäs. Dock finns den inte kvar på Aspenäs. Man har faktiskt dragit hela detta hus över isen till Malexander och när jag var där och gjorde reserche för min bok "Passageraren" besökte jag huset och sade till föreståndaren att jag varit i det när det låg på Aspenäs -- hon hade aldrig mött någon som varit i det där, sade hon. Jag blev som ung så starkt intresserad av Birgitta att jag på 70-talet t o m bodde i ett halvår hos Birgitta-systrarna i Vadstena. En oerhört viktig period i mitt liv! Om mina vänner nunnorna skrev jag i "Och pistolen full av smärta ..." som kom ut 1972. När jag 1987 för Hemmets Journal gjorde en serie "Strövtåg" till favoritstäder var Vadstena med (nr 31). Där fanns min speciella vän syster Patricia med på bild liksom min tiokampstränare från Motala, Karl-Erik KEJ Jonsson. Jag pratade med min vän professor Birger Bergh om Den heliga Birgitta kort innan hans död. Han skrev ju en underbar bok om Birgitta och tyckte jag kunde så mycket om henne att jag skulle skrivit en bok jag med. Han var en mycket snäll människa Birger! I min roman "Passageraren" (Nelson & Nelson 2005) som handlar om en ångbåtsfärd mot döden på Sommen, har Birgitta en plats. Huvudpersonen minns dottern Eivor som liten: "Så vaknar han och inser att mycket av drömmen är sant. Han visade Eivor Birgittakällan när hon var sju och det är faktiskt det år då Frida föddes. 1934. Men det kunde han ju inte veta då! Det hade varit en lördag, precis som nu. Men en lördag i maj och de hade farit ut med motorbåten han och Eivor. Haft matsäck med och en termos med choklad. Och de hade vandrat en stig över udden och underbara granar hade susat högt över dem. Tallstammarna är som pelare i en kyrka. Han känner en stor saknad efter den lilla goa Eivor som då travade med honom i skogen och förtroendefullt höll hans hand. Han var så stolt och glad där han gick och då var han hennes hjälte. Han visste något intressant och berättade för henne om det. -Ser du så höga ekarna är, Eivor? De har vuxit här i många hundra år, kanske sedan den heliga Birgittas dagar. Där låg Aspenäs gård här och hit kom hon när hennes mamma dog. -Dog hennes mamma? säger Eivor och ostadig på rösten. -Jaa... -Fast hon var liten? -Jaaa .. Flickans underläpp darrade / ---/ "
I min roman "Passageraren" läser huvudpersonen för sin dotter om Den heliga Birgitta. Dottern blir ledsen när Birgittas mamma dör men fadern förklarar: "-Du förstår. Det var på medeltiden. Länge sedan nu. Du förstår, de hade inte medicin då som nu. Kunde inte bota sjukdomar. -Så om mamma blir sjuk ... -Då botar doktorn henne. Sak samma om jag blir sjuk. /---/ Kvällen efter det att han och Eivor hade varit på den där utflykten och hittat den fint stensatta källan under drivor av gamla somrars löv och med mycket lite vatten i botten, så tog Skepparn fram en av böckerna som Margit hade och läste ur den för Eivor. Han hade alltid tyckt om att läsa, gärna historiska stycken och nu läste han högt om den heliga Birgitta ur en vackert blå klotbandsbok med relieftryck och guldskrift på omslaget. 'Barnets hela fantasivärld kom således att inriktas på Kristus och den heliga jungfrun samt legendens heliga män och kvinnor. Ständigt hade hon dem så starkt i sina tankar, att hon till slut tyckte sig se och tala med dem. När hon var sju år, såg hon -- berättar en gammal legend -- en natt vid sin säng ett altare; och en kvinna i skinande kläder satt över altaret med en krona i sin hand och sade till henne: 'Oh Birgitta, kom hit!'. Då hon kom till kvinnan ..." -Hon var sju år, precis som jag är nu, avbröt Eivor och hennes ögon var stora och förundrade där hon satt uppkrupen i sängen och lyssnade. -Precis så gammal. Ska jag fortsätta? Hon nickade mycket allvarlig och han läste vidare: 'Då hon kom till kvinnan, sade denna: 'Vill du hava denna krona?' 'Ja', svarade Birgitta. Kvinnan satte kronan, så att hon granneligen kände, hur dess rundning berörde hennes huvud. Och genast försvann synen. Men ur hennes minne gick den aldrig.' Det var en förtrollad kväll, som han sedan alltid skulle minnas. 'Några år senare hade hon en annan syn. Det var en afton, då hon icke kunde falla i sömn. Det brann intet ljus i hennes kammare, men hon låg så länge i sin säng och stirrade ut i mörkret, att detta slutligen vek tillbaka. Natten var ljus av snön utanför, och en svag grådager kom in genom fönstergluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan av sängen och krucifixet som hängde däröver...'
I "Passageraren" läser en far för sin dotter om Birgitta som hade ett krucifix i sitt sovrum: "-Vad är det pappa? Krusi ... -Det är en bild av Jesus på korset, förklarade han. -En sådan vill jag ha till julklapp pappa! -Det är långt till jul min flicka. Nu får vi skynda på, att läsa annars blir mamma otålig på mig! 'Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom förfrusna läppar, och en röst som lät så sorgsen som vindens klagan genom säven i Finsta borggrav, svarade sakta: 'Alla de, som glömma mig och förakta min kärlek.' Så läste han om hur det lilla barnet Birgitta inte kunde sova mera den natten utan på bara fötter måste ge sig upp på det iskalla golvet och kasta sig ner för korset." När jag nu var och såg på Birgittautställningen i Falsterbo Konsthall greps jag starkt av den känsla jag hade när jag skrev "Passageraren". Birgitta Nelson Clauss skildrar i "Gud finns nog" hur barnet Birgitta blickar in i en evighet där det står "Gud finns nog inte" om och om igen. Wojcech Zielinski skapar en pressande klaustrofobisk känsla där klostercellers väggar stänger in själen så den nästan inte kan andas. Det är en av de utställningar som berört mig starkast och ändå har jag som konstrecensent sett tusentals. För mig förenas en halvt glömd privat känsla från åren då jag upptäckte världen och letade efter en väg att gå genom den med en allmänmänsklig och arketypisk verklighet. Vi är alla barn på väg ut i en värld som både stänger oss inne och är oändlig. En av Nelson Clauss´ fina vävnader heter "Resan". Den heliga Birgitta företog ju för tiden helt enorma resor ut i världen. Förmodligen är hon -- vid sidan av Linné -- den mest kända svensken genom tiderna. Det gör henne till en bra symbol för feminismen. Kanske var hon som Birgitta Godlund är inne på, vår första feminist. Hela den medeltida världen med dess föreställningar om Himmel och Helvete, Gud och Djävulen ingår i mitt psyke en förening när jag tänker på min barndoms vindomsusade, ljusa Malexander där två bilder nu lagts till de gamla: Birgittastugan över ett Helgon och Minnesstenen av poliserna som mördades vid ett av de brutalaste och vidrigaste brotten i vårt land. Jag läste om hur den ene polismannens dotter var på resa med sina kamrater till Danmark när hon fick veta vad som hänt och se de förfärliga löpsedlarna. Modern har vittnat att flickan aldrig blev densamma efter det. Det känns som om Nelson Clauss´ bild "Gud finns nog" handlar också om henne ...