Vi har en filmgrupp också. Den leds av Tobias Ohlsson, en ung man som bland mycket annat varit engagerad i TV:s "Kändisar på Slottet". Tyvärr förlorar vi Tobias i vår, då ska han till New York och gå på filmhögskola. I förra teatergruppen ingick den oerhört duktige Daniel Feltborg. Han spelade bland mycket annat "Studenten" i Spöksonaten. Nu går han på Lärarhögskolan i Malmö och det gör att han kan hjälpa mig med teatergruppen. Det är extra bra med tanke på att en gammal gubbe som jag kan bli sjuk eller t o m trilla av pinn. Skulle den senare fataliteten inträffa vet eleverna vad som gäller: "The show must go on". Tobias filmar i källaren med eleverna. Han är suveränt duktig och filmandet är mäkta populärt. Jobbet med min nya teatergrupp är ibland besvärligt. I går uteblev flickorna på grund av blåsten -- ja, det var faktiskt orkan. Killarna kom och några av de nya fick öva sig genom att hoppa in i flickrollerna. Det gav tid till att gnugga dem i sceneri mm. Elever som börjar kan ha alla möjliga teaterfel, en har kanske svårt att stå stilla, en stirrar på åskådarna, en plockar nervöst på kläderna eller kör fingrarna genom håret. Jag lär dem att det är skillnad på privatlivet och vad rollen gör. Kliar det på näsan hör det till privatlivet. Shakespeare skrev inte: "HAMLET (kliar sig på näsan): Fan vad det kliar!" Ungarna är emellertid riktigt duktiga. Men de måste ju komma för att det ska bli något. Det stormade i Bjärred också och jag var jätteförkyld men jag kom i alla fall. Daniel mådde uselt av sin influensaspruta men ställde ändå upp. Han är jättebra! Duktig och pålitlig. Jag jobbar med två pjäser av Tennessee Williams: "Det kan man kalla kärlek" och "Utdömd egendom". Daniel sätter upp "Picknick på Slagfältet" av Arrabal. Första gången jag satte upp "Picknick på slagfältet" hade jag en lysande elevgrupp. Flera av dem blev sedan kända. Sanna Persson gör succé i Hipp Hipp, Jonas Sykfont var med i TV:s Waranteatern och Olle Palm ser man titt som tätt i Sydnytt. Med var också en kille som var mest begåvad av dem alla men som sedan inte valde teatern -- tyvärr! Till premiären hade jag inbjudit översättaren Evert Lundström som kom från Göteborg för att se förställningen. Det var en härlig dag! "Det kan man kalla kärlek" hörde jag ursprungligen på radio och blev begeistrad. Sedan regisserade jag den på Studentteatern i Uppsala och fick beröm av Olof Buckard i en radiorecension. Jag minns att under en repetition kom en uppjagad kille rusande in och skrek om något mord som skett. Först trodde jag och mina skådespelare att något inträffat i kvarteret där vi var, men sedan fattade vi att president Kennedy skjutits i Dallas, USA. För en gångs skull avbröt jag en repetition. Jag for hem till min hustru. Vi tände ett ljus och satte på TV. Sedan tittade vi på de svartvita bilderna och försökte fatta det ohyggliga som hänt. Jag var helt övertygad om att den civiliserade världen nu skulle gå under!