Att dela med sig av sin erfarenhet är ett sätt att hjälpa sina medmänniskor. Karin Anell som jag just berättat om, har gjort det i blogg och bok. Tack vare henne kan nu gravida kvinnor ta reda på, hur det är att vänta barn. Men hur är det att dö? Det kan ingen berätta om på riktigt. Ändå ska vi alla dö. Det är en skrämmande verklighet att världen ska fortsätta utan oss. Vart kommer vi sedan? Blir det ingenting alls, eller ställs vi inför rätta för att dömas till Himlen eller Helvetet? Har man sett Hieronymus Boschs bilder från det senare stället, kan man förtvivla. Bosch skildrar en vidrig pina som bara fortsätter i evighet! Skådespelaren och författaren PER RAGNAR hade en vän som fick obotlig lungcancer. Vännen, professor Lars Kristiansson frågade Per om han ville följa med honom på den sista resan. Utforska döden. Det blev grunden till den bok som nu ligger klar: "OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden" (Bokförlaget Langenskiöld). Per Ragnars far skulle fylla 98 år och bli kommunens äldste. Men när Per med hustru och fem och ett halvt år gamla dottern Fredrika kom till honom, var han döende. Fredrika såg honom dö och sade sedan: -Nu äter farfar tårta i himlen. Fredrika är bara en av många vittnen i denna bok. Per Ragnar berättar om personer han mött, t ex Ingmar Bergman, Ted Gärdestad, Bo Setterlind, Astrid Lindgren, Sighsten Herrgård ... Den senare som ville att Per Ragnar på hans begravning skulle läsa den dikt av Jonas Love Almqvist som givit boken dess titel: Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening tro dess ögas glans. Döden är ett ämne som kan göra en nedstämd, men detta är en bok som är rolig och intressant att läsa och där man får veta en massa om döden. Alla som ska dö vet det, så det är inget att hyschhyscha om. De gamle menade att den döde inte var fullt död förrän han jordfästs. Själen frigjordes från kroppen på tredje dagen eller natten efter jordfästningen. Så svävade själen fritt i fyrtio dygn innan den kom till ro. -Det har jag redan gjort, sa vännen Lasse Kristiansson. Jag är ute och flyger varje natt. En underbar bok om ett fruktat ämne. Själv har jag haft dödsångest hela livet, en ångest som känts extra berättigad sedan jag genomgick en stor hjärtoperation i våras. Men nu tycker jag att det är mera lätt att förlika sig med att man ska dö en gång. Det är t o m lite spännande -- som att ge sig ut på en äventyrlig resa. "Vi ses i Nangijala! skrev Astrid Lindgren.
Ja, vad ska man tro om döden? Ska vi tro på prästerna? Blir det en Yttersta dagen då vi ska dömas till Himmel eller Helvete? Jag går i kyrkan ungefär varannan söndag för att få en stunds eftertanke och lugn. Men vad tror jag egentligen? Förr sade jag att jag trodde på Gud men inte på kyrkan. Nu funderar jag på vad "tro" egentligen är men har hittat en kyrka att tro på. Petersgården heter den. Ligger i Lund. Jag har min teaterkurs där varje onsdagskväll. Petersgården i Lund (S:t Peters klosters församling) är en väldigt modern och vettig kyrka och det dom säger där känns medmänskligt. Medmänsklighet och humanitet är ju kärnpunkter i kristendomen. Man ska vara mot andra som man vill att de ska vara mot en. Kristendom är kanske på djupet lite praktisk marxism. Man ska ställa upp för sina minsta bröder och systrar. Religionen var ju obligatorisk när vi växte upp och jag tycker att jag har en inre kärna kvar. Att det sedan finns idioter som förbjuder längdhopp på en söndag har jag ju visat min motvilja mot på olika sätt -- t ex romanen "Längdhopp på en söndag". Ett annat ex på dumheter är den där pastorn på Öland som tror att homosexuella kommer till helvetet. Vansinnigt! Men ändå tror jag att det finns mycket som vi bara kan ana. "Mer finns i himmel och på jord, Horatio,/ Än någonsin filosofi har drömt om". Min tro är att det finns ett gott väsen som bryr sig. Jag tror att det lönar sig att be till detta väsen. Men det finns gränser också för detta, när flera sprinters i ett lopp gör korstecken vid starten så blir det väl svårt för den goda makten att hjälpa alla. Men korstecknet kan vara ett sätt att koncentrera sig. Jag tror också att människan dunkelt anar detta goda och att de stora religionerna uttrycker mer eller mindre samma sak, när de vittnar om detta goda väsen. Vidare undrar jag om vi inte när vi föds delvis har vissa förutsättningar utstakade. Kanske har vi med oss något slags uppdrag, något gott vi ska utföra. Ett intressant tecken på de där dolda mönstren eller krafterna kallar man synkronicitet dvs meningsfulla sammanträffanden som vi alla upplever. Termen är hämtad från min store idol C G Jung. Man har förklarat det så att någon okänd makt hjälper till att skriva vår livshistoria. Det uppstår oförklarliga slumphändelser. Enklast kanske att man kommer att tänka på någon man inte hört av på länge och just då ringer den personen. Jag skickade en bild till min gamla barnflicka och den kom precis på hennes 80-årsdag. Själv menade hon att min mamma dirigerat detta från himlen. Låter otroligt men hur pass otroligt är det att man prickar just en tioårsdag? Chansen är ju en på ca 3650 ...