I dag är det hustruns och min 49:e förlovningsdag. Jag har låtit göra en t-shirt med en bild av unga fästmön på. Hon är skitsnygg men ännu snyggare nu 2009 när all godheten trängt fram. Jag minns förlovningsdagen 1960. Jag skulle tenta historia för en fruktad docent. Kunde man inte, sades han börja rota bland sina böcker. Efter en stund fräste han: -Är kandidaten kvar! Jag kunde en bok om Linear B -- en skrift som användes på gamla Kreta så tentan började bra. Sedan kunde jag i stort sett inget alls och efter en stund började gubben rota i sin bokhylla. -Jag går nu, sade jag. Jag ska förlova mig i dag och var för nervös. Jag ber om ursäkt för min okunskap. Hoppas att jag kan få komma tillbaka till docenten senare och göra bättre ifrån mig. Han stirrade rasande på mig, ögonen var rödsprängda. Jag hade väl lurat honom på hans lilla nöje kan jag tro. -Här är det jag som bestämmer, röt han. Jag avgör vem som klarar sig och vem som inte gör det! Jag!!! -Ta hit tentamensboken!!! Han fick den och skrev. -Det blir spets, rapporterade han. Det tycker jag!!! Förvirrad och lycklig åkte jag så från Uppsala till Norrköping och fästmöns föräldrahem på sjukhuset. Jag stannade vid en kiosk och kom i samspråk med ett par gubbar. De var ivriga jägare och inbjöd mig på stående fot på jakt. Men jag som hatar jakt tackade artigt nej under hänvisning till att jag skulle förlova mig. Men det var en mycket vänligare och öppnare värld då, 1960, än det är nu. Rena idyllen var det! Nu tycks alla hata varandra -- speciellt i trafiken. Det är för sorgligt. Jag letade i dag i min historiska boksamling upp boken "Mykenes röst" om Linear B. Av John Chadwick. Tryckt 1960. Det var en genial amatör Michael Ventris som 1952 löste skriftens gåta och mot alla vedertagna teorier visade att man talade grekiska på det gamla Kreta flera hundra år innan Homeros. Denne Ventris som var född 1922 hade under kriget varit navigatör i en flygbombdivision. Den 6 sept 1956 krockade han med en lastbil på Great North Road och ljöt en ögonblicklig död. Tänk så mycket roligare att leta upp boken i sitt bibliotek än att gå till Internet. Se vikningar och fläckar från då och kolla vad den kostade (6:75), följa sina förstrykningar. Inte är det lika kul att ta fram det på datorn!
Om förlovningsdagen kan jag också berätta att ett par av mina ouppfostrade spexkompisar for hem till mamma i Enköping för att uppvakta. Mamma passade på att vara högfärdig, bjöd fint med sprit och vin, försökte konversera killarna i sin matsal med skräckinjagande släktporträtt på väggarna. En av killarna gnuggade förnöjt nävarna och sade: -Det smakade inte fy piss det här! Och mamma svarade: -Det var roligt att herr Andersson tycker så! När jag ett dussin år senare läste historia på doktorandnivå tyckte jag att mina kunskaper om antiken var så skrala att jag ägnade ett helt år åt denna historia. På väg till tentamen körde jag som en galning med min sportbil och höll på att meja ner en cyklande gubbe. Han hötte efter mig och jag hötte tillbaka. När tentamen började visade det sig förstås vara professorn som jag nära nog kört ihjäl. Han var sur över trafiken men kände ej igen den drullige bilföraren. -Bilister är inte kloka, höll jag med honom. -Så kandidaten kör inte bil då? -Jag gillar att cykla, svarade jag. Men man håller ju på att bli ihjälkörd stup i ett. Han berättade om den hemske bilist som nära nog kört ihjäl honom. Jag sade att sådan borde hängas i närmsta lyktstolpe. Då blev han på så gott humör att han bara föreläste själv om sina forskningar. Jag fick högsta betyg utan att behöva svara på en fråga! På förlovningsdagen i år var det tänkt att vi skulle äta spindelkrabbe-ben och dricka vit bordeaux. Det var min idé. Och som vanligt när jag har en idé blir det fel. I julas tyckte jag att vi skulle äta hummer istället för lutfisk. Där satt vi sedan på julaftonen med en rutten hummer. Nu på förlovningsdagen var det spindelkrabban som smakade ammoniak. Jag kan inte handla. Hustrun gör det året om och det blir jättegott. Men när jag ska handla tycks dom lura på mig sånt som gått ett par år över "Bäst före". Jag greps av sviktande självförtroende. Tänkte att folk i affärer förmodligen säger "Där kommer den där enfaldige Bolinder -- vad lade vi den ruttna gösen?" när jag kommer. Men så visade det sig att han som sålt spindelkrabban var lika ledsen som jag och skulle ge sig på sin leverantör. Mig och hustrun kompenserade han generöst. Hans inställning gjorde mig glad igen! Heder åt justa affärsmän!