När man är så gammal som jag är det både roligt och intressant att skriva på sina memoarer. Det har jag gjort, men nu håller jag på att skriva en serie romaner som inspirerats av sådant som hänt mig. Jag försöker belysa min utveckling och fundera över mina relationer med andra. Jag gör det i tre böcker om Kim, en författare som bl a möter sina egna romanfigurer. Figurerna är inte alltid så sympatiska. En av dem som Kim möter är Petrus Andersson, som var huvudperson i "I rättan tid ..." från 1972. Petrus är yngre än Kim som hjälper sin unge vän med kontakter, får in honom i en akademi, försvarar honom när han gör bort sig, tolererar fylla och flåsig dumhet. Vännen är ju så ung! Kanske är Kim som jag själv, väl godtrogen. Han uppfostrades i ett slott, inte i en svinstia. Egentligen har han kanske sig själv att skylla. Petrus säger till Kim att Kim borde ha en bättre förläggare än den han har. Kim tycker om sin förläggare, men inser att han börjar bli väl till åren. Det sker mycket i bokbranschen som förläggaren har svårt att hänga med i. Och förlaget är litet och har inga resurser. -På mitt förlag vill de gärna ge ut dig, påstår Petrus. Kim har kommit med en deckare varje år, nu har han en deckare och en roman på gång. Petrus försäkrar att hans förlag vill ge ut båda två. Men de vill träffa Kim. Så far Petrus och Kim till Stockholm och blir storslaget mottagna av det förlag som gett ut en rad böcker av Petrus. Det bjuds överdådigt på krog och förlagsfolket är mycket vänliga mot Kim. Men vad handlar hans nya böcker om? Kim berättar utförligt om de två böckerna och förlagsfolket tycker det låter jättebra. Det är verkligen böcker man vill ge ut! Väl hemma tar Kim kontakt med sitt förlag och sin förläggare som suckar vänligt och säger att han själv börjat inse att han är för gammal. Han önskar Kim lycka till på det nya förlaget. Kim skriver färdigt sina böcker och sänder dem till det nya förlaget. Sedan hörs ingenting. Sedan hörs ingenting. Men sedan ... ... sedan hörs absolut ingenting.
När Kim inget hör från förlaget ringer han slutligen till den vid Stockholmsbesöket ack så vänliga redaktören. -Njaaajooo ... jag har ju läst deckaren ... men ... är den så spännande? Kim säger att det ju är en psykologisk kriminalroman där spänningen ligger under handlingen och inte på ytan. -Njaaajooo ... men kunde du inte lägga in ett mord till? Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Men sedan hittar han en vänlig och hederlig förläggare som med förtjusning ger ut böckerna. De får båda lysande beröm och en av dem ägnas en helsida i Expressen. Men Kim vet än i dag inget om det som skedde i det som syntes ske. Hur pass medvetet lockades han bort från sin förläggare? Och vem är då Petrus? Ingen annan än huvudpersonen i boken "I rättan tid ..." (1975). Petrus är förmodligen den ende av Kims romanfigurer som lurat honom. När Kim skrev boken, hade han gjort ett noggrant synopsis att följa. Petrus Andersson var lundensare och skulle just doktorera, då ett mystiskt mord inträffade. Kim skrev boken som den var tänkt, men kände att något var fel. Plötsligt stod det klart för Kim att inget i boken hade tillgått som han trodde. Den fiktive Petrus hade helt enkelt narrat honom och detta redovisades i en epilog. Kritiker erkände att de blivit lurade och tyckte att greppet var bra. De kunde ju inte veta att romanpersonen lämnat skrivmaskinstext och papper och fått eget liv, psyke och handlingsvilja. Blivit en man som lyckades lura t o m sin författare. I mina romaner om Kim ämnar jag berätta mer om Petrus´ "bravader".