I sin "Vetandets arkeologi" menar Michel Foucault att historisk forskning ska ske genom ett slags djupborrningar genom en rad, sins emellan olika, "skikt av avlagringar". Ett dokument ska bearbetas inifrån -- en arkeologisk metod således. Det har slagit mig att det är så man minns. Mycket av det jag nu på äldre dar får uppleva filtreras genom tidigare minnen. När jag är ute och promenerar går jag t ex genom landskap jag vandrat genom förr, hör längesedan fällda träd susa från barndomens dar, samtalar med människor som är längesedan döda. Mina föräldrars gods Laggarps Säteri finns kvar i mig, jag rider på stora ardennerhästar genom snötyngda skogar, jag ligger på ett plåttak med Erik, Kurt och Axel och äter körsbär, jag vilar i höet och vänslas med söta flickor som nu är gamla eller kanske inte finns mer. Sådant som hänt har evigt liv och uppstår som Fågel Fenix eller Galten Särimner då man blir äldre. Mamma berättade på gamla dar om och om igen om vad personer i den lokala societeten sagt på olika fester hemma i slottet. Där var disponentsfrun som var så urbota dum att hon trodde att mamma, godsägarens fru!, steg upp om morgnarna och mjölkade korna! Till sist hade jag hört historierna så många gånger att jag elakt sufflerade när hon kom av sig, men mamma malde ändå vidare. -Å då trodde veterinärens fru att vi hade djupfryst spenat till den rökta laxen! Djupfryst!!! Snart är jag väl där själv. Den siste förvaltaren av en verklighet som ingen annan längre kan vittna om. Min gamla barnjungfru lever och hon ringer ibland och berättar. Löser gåtor åt mig. Jag minns vagt att man fick gå över vatten när man skulle till kossorna. Mamma förstod inte alls det minnet, men Moa som fyllt 90 vet: -Det gick mul- och klövsjuka. För att smittan inte skulle spridas fick man gå in i ladugården genom ett grunt fat med vatten. Det var 1940 någon gång ... Vi gick genom det du och jag. Ännu bättre än Laggarp minns jag sjön Sommen där vi tillbringade somrarna. Guldglittret i sandviken där vi badade. Flotten Erik och jag byggde. Det hemska åskvädret pappa filmade. Ångbåten Boxholm II. Lukten av fisk när syrran och jag rensade nät, stanken av ruttet vatten när vi öste båtarna. Doften av veden vi bar, skvimpet av vattnet vi pumpade upp och dignade fram med till köket. Iglarna, huggormarna, fästingarna... Tidningsplanet från Stockholm till Göteborg som flög över varje eftermiddag. Till dess att det inte kom en dag. Då hade det störtat ... Ofta på mina promenader runt i Bjärred går jag med pappa under susande träd i Malexander. Sjön brusar på avstånd. Vi är på väg till affären där allt spännande finns och där det blir ny ägare varje år. Vänligare kunde inget minne vara. Fram till dess tre desperata män för alltid kraschade Malexanders trygghet och ro. Mitt minne gråter ...
Nu har jag haft årsavslutning med min teatergrupp. Några ska ta studenten, min assistent avser att åka till USA och gå på filmskola där. En av de duktigaste eleverna sade: "Jag vill gärna fortsätta. Men som jag tänker läsa arkitektur i Umeå blir det nog svårt ..." Halva gruppen återstår, nya har anmält sig och Daniel som är superduktig ska bli min assistent. "The show must go on" gäller, och så vill jag ha det om jag blir sjuk eller kanske gör slutsorti under pågående teaterkurs. Teater är mycket större än en enskild individ. Mitt teaterintresse grundades i Uppsala. Jag blev "Teaterföreståndare" på Östgöta Nation. De sade att jag var duktig men att min företrädare varit duktigare. -Vad hette då han, ville jag sårat veta. -Tage Danielsson! 1958 (mer än ett halvt århundrade sedan!), satte jag igång en filminspelning utan att riktigt veta vad filmen skulle handla om. Småningom blev det berättelsen om gangstern "Hjernan" som intog Uppsala, rånade cafégäster på deras bullar, sålde Domkyrkan till en korkad bonde och ändade sitt liv i fyra alternativa slut. Publiken fick välja vilken ändalykt de föredrog. Vi gjorde parodi på presskonferens och bjöd på mängder av sprit och hade ytterst lättklädda studentskor som servitriser. Till vår häpnad slog detta an över alla gränser. Vi fick en enorm press med världskrigsrubriker. Faktiskt blev vi berömda lokala kändisar. Premiären 1959 gick i knäpp-upp-stil. I taket visades en ihopklippt filmslinga där Gustav VI Adolf steg ur sin bil om och om igen. En kille satt på golvet och klippte den tydligen inte färdiga filmen. En annan kom in med unikabox och åt ur den sin lunch. Han slängde matrester på publiken. Som förspel på vår film körde vi "Slaget vid Lützen" som påstods vara världens första dokumentära film. En munk hade använt en sarkofag som kamera och suttit inne i den och filmat. Som hans lösa stifttand legat mot filmen fanns det också ljud ... Filmen genomgick censur och visades offentligt. Succén var enorm och den sommaren gav vi oss ut i Östergötland och gjorde en ny, denna gång seriös film: "flykt". Den vann pris och representerade Sverige vid en utländsk filmfestival. Jag fortsatte med teater, blev assistent under den berömde dynamiske österrikiske regissören Paul Patera, och satte på hans Kammarteatern upp urpremiären av Vilhelm Mobergs "Jungfru Maria på fattiggårn". Sedan blev det Studentteatern och Tennessee Williams innan jag fick regissera August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" åt Uppsala stad 1964. Mitt teaterintresse var väckt. Som lärare i Båstad startade jag en skolteater. Jag arbetade så på Hermods/Liber och blev chef för deras teaterböcker. Bl a förlade jag tre pjäser åt Astrid Lindgren. Som författare skrev jag dramaserier som spelades i Sveriges Radio men också i finsk, norsk, tysk och italiensk radio. Så kände jag lust att sprida det jag kunde vidare och blev lektor i scenisk gestaltning på Katedralskolan och Polhemskolan i Lund. Vad drev mig och mina kamrater, hur gick det för mina elever? Det berättar jag något om i nästa avsnitt. Som också visar, att det var klart bättre förr!