Min tidning slängde som jag berättat ut gamla medarbetare. Bl a ryker mina krönikor och mitt konstrecenserande. Tydligen var det de nya unga kulturredaktörerna som inte uppskattar mig. "Vi vill ha friskt blod" sade den ena av dessa damer till den just hjärtopererade gubben. Folk har blivit förbannade och skrivit och ringt till mig - många av dem läste mig tydligen regelbundet och tyckte att jag var som en god vän för dem. Och flera gallerister har sagt att nu får de kanske lägga ner, när ingen recenserar dem. För min privata del är saken inte av vikt. Jag har gjort detta av helt ideella skäl, kört runt i landskapet utan ett öres bilersättning. Uppskattar inte kulturredaktörerna detta så inte mig emot, jag får tid att syssla med mitt, t ex den ytterst kontroversiella självbiografi i tre delar som jag skriver på. Och andra tidningar och magasin som vill ha mitt skrivande. En man som bara skrev förnamn och en initial under sitt meddelande ondgjorde sig över en kolumnrubrik hos en av mina efterträdare: "Jag provade minst fem par byxor och inga satt som de skulle". Jag kan visserligen inte minnas att jag ens läst detta men skrivaren ifråga undrade: "Vem bryr sig?!" Själv har jag funderat skarpt över det hela. Är det kanske jag och mina gamla läsare som tänker fel? Håller man måhända på att ändra paradigm? (Ett paradigm är ett vetenskapligt hus av tyckande och åsikter. Alla har vissa värderingar gemensamma. Så ifrågasätter några grunderna och ett nytt paradigm skapas. I detta nya hus råder andra idéer.) Förr var det så att folk som skrev signerade artiklar och kolumner i massmedia skulle ha meriterat sig för detta. Själv har jag författat en rad böcker och finns med i t ex Vem är det, Bra böckers lexikon, Nordisk Familjebok och Nationalencyklopedin. Jag har tagit åtskilliga poäng på universitet och är fil lic. Jag ansåg mig kvalificerad att skriva om kultur och bildning. Tog jag ibland upp något som var personligt, var det för att belysa en allmängiltig företeelse. Det strängt privata tycker jag inte är något att besvära främmande människor med. Så kom bloggandet. Nu skriver nästan alla ungdomar bloggar. De behöver inte kunna uttrycka sig grammatikaliskt riktigt, behöver ingen bildning och berättar om småsaker de har upplevt. Nu drar dessa bloggar in i tidningarna. Istället för synpunkter på Almqvists prosa, van Goghs penseldrag och Strindbergs kvinnosyn berättar man nu om vad som sker privat hos nobodies, detta tydligen inklusive byxprovning. Man kan säga att allt är supersocialt. Alla är precis lika intressanta och det är precis samma kick att läsa om medmänniskans besvärlig byxprovning som Roald Amundsens kamp att som den förste nå Sydpolen. Bra är det demokratiska draget. Alla människor är viktiga men den som skriver verkar anse att han/hon själv är extra viktig. Allt ändar i ett enda värdenihilism där allt är precis lika bra. För att göra en idrottsbild: Man skriver inte om Stefan Holms höjdhopparbragder över 2.30 utan om sina egna 1,5-metershopp. Visste ni att Jean Bolinder har hoppat höjd i Expressen? Visserligen stod det "Molinder", men i alla fall! Det du Linus Thörnblad, det anade du inte!