Dagens ungdom skiljer sig starkt från hur det var när jag var ung. Det är Internet som ligger bakom detta. På min tid fick vi lära oss en massa fakta om världen. Vi visste vad berömda personer var för ena, vi kände vår karta och kunde placera ut en hel del platser i rätt världsdel. I "lumpen" fick vi lära oss veta hut. Fan tog den unge man som tyckte annat än löjtnanten! I dag behöver den unge inte veta något om Mississippi och var det ligger. Man slår bara på Internet. Den musik som växte fram i djupa Södern är glömd. I dag sondmatas alla med melodiradions jolmiga välling. Men ingen har hört talas om Johan Helmich Roman, Gustav Mahler, Billie Holiday, Blind Lemon Jefferson, Leadbelly, Bessie Smith och Karl-Birger Blomdahl. Minsta spoling vet ändå bäst! En gång skulle alla i min teatergrupp berätta om den störste stjärna de mött. När turen kom till mig ville jag vara bräckig och sade: "Louis Armstrong." Det blev alldeles tyst. Så sade en tjej: -Det var han som var först på månen va? Om man inte vet något själv utan har all "sin" lärdom i en dator kan man inte jämföra. Tillvaron har blivit en enda stor bokklubb där andra väljer vad som är "bra". Om tidningarna nu väljer bort konstrecensioner drar man undan mattan för seriösa konstnärer. "Seriösa" -- vad då fnyser faster Agda och berättar: "Jag gick en ABF-kurs och lärde mig måla. Sedan ställde vi ut på banken. Jag sålde tre och fick in femtusen!" Ja, varför ska en konstnär gå en dyr utbildning och under åratal söka sig fram om ingen sedan ser skillnad på detta och faster-Agda-alster? När jag fick sluta recensera konst, skrev en gallerist till mig: "Konstnärerna är förtvivlade. Du förstod vad de gjorde, inspirerade dem att gå vidare och fick folk att fatta vad som är bra med deras tavlor. Och du sade ifrån när någon ställde ut skit. Vad är det för mening att skapa för folk som inte bryr sig om att fatta?" Själv tror jag att just det där "bryr sig om att fatta" är viktigt. Det är ju så att en tavla föds i betraktarens huvud. Det ger åskådaren en väldig makt. Man behöver inte "förstå" konst men måste bry sig. Artigt ta av hatten och hälsa. En påsk såg jag några teckningar som fyllde min själ med ångest. Jag insåg att konstnären vaknade svettig om nätterna och störtade upp ur sängen för att bli av med sin skräck. In i rummet kom en välskräddad man. Han var ute på årets konstrunda. Han log vänligt och lycklig mot ångestbilderna och nickade välvilligt mot dem. Det var som en kejsare som belönade en slav. Slaven själv såg han inte.
När en massa byter paradigm kan man, enligt den amerikanske forskaren E. M. Rogers, urskilja olika grupper (adoptionskategorier) utifrån hur fort man flyttar från gamla huset till det nya: innovatörer (2,5 %), tidiga adoptörer (13,5 %), tidig majoritet (34 %), sen majoritet (34 %), eftersläntrare (16 %). Min tidning tycks alltså nu ha bestämt sig för att byta från ett paradigm, där man skrev om kultur och samhällsfrågor på vedertaget sätt, till ett där man undfägnar sina läsare med att bl a berätta om hur man bytt byxor en massa gånger, innan de passade. För min del tror jag då att innovatörerna, de tidiga adoptörerna och den tidiga majoriteten består av ungdomar som lever i en internetvärld. Äldre människor tror jag är måttligt intresserade av att läsa om hur en ung, för dem okänd redaktör bytt byxor. Över huvud taget stödjs det nya internetparadigmet av unga människor, medan äldre i många fall håller fast vid det gamla. Jag som tycker mycket om min tidning finner det vådligt att den nu vänder äldre läsare ryggen, för att istället flirta med yngre som alltmer slutat läsa papperstidningar. De läser på nätet. Nå, det är egentligen inte något jag ska bekymra mig över. Jag har gjort mitt bästa och går experimentet inte bra, är det definitivt inte mitt fel. En gång fick jag sparken från ett statligt företag som verkade göra lite som de ville med folk som arbetade där. När semestern närmade sig delade VD ut en fotboll till varje medarbetare. Med den följde en tryckt bilaga där det bl a stod: "Nu har vi satt bollen i rullning ... under sommaren smådribblar vi bara lite lätt inför avsparken framåt hösten ..." "Avspark" var ett välfunnet ord eftersom vi var en hel hög som sparkades av och ut när hösten kom. Och vi slängdes brutalt ut i ett arbetsliv som inte ville ha oss, eftersom man visste att vi ju fått sparken. Vi hade inget ont gjort, bara skött våra jobb väl. Själv hade jag framgångsrikt samarbetat med bl a Astrid Lindgren, en rad f d statsråd och toppolitiker och fått ett fint pris för en av mina böcker. I drygt femton år hade jag jobbat, först på Hermods och sedan när det sugits upp av Liber, som var Sveriges då största förlag. Jag sökte en massa jobb och fattade småningom att jag inte var värd någonting. Så fick jag ett springvikariat i ett gymnasium och utpekades i Skolvärlden av en arg adjunkt som en obehörig typ som skolan skulle passa sig för. Så tittade man på mina betyg och då blev jag lektor och huvudlärare över en natt. Lektor både på Katedralskolan och Polhemskolan -- den där gnälliga adjunkten hörde aldrig mer av sig. Nå min tid som arbetsslös gav mig värdefulla erfarenheter, bl a av det människoföraktande Tjänstemannasverige!