Botten av botten är den vansinniga vaccineringen mot svininfluensa. Jag och hustrun har varje år sedan jag blev pensionär vaccinerat oss mot influensa. Nu fick vi inte det på grund av svininfluensa. Ska man tro en tänkare jag hörde i radion så var man rädd att sjuka människor skulle smitta de stackars grisarna som givit influensan sitt namn. Det kunde bli dyrt det, sade tänkaren ifråga. Visserligen behandlas svenska grisar enligt vad man sett i teve illa men så illa, som att bli smittade i influensa önskade ingen dem. Hjärtopererad som jag är, ansågs jag tillhöra en riskgrupp. Tro inte att jag blev vaccinerad å evigheter ändå! Vi listade oss på en läkargrupp som lovade vaccinera oss. En kallelse kom och sedan kom ett brev om att det inte blev så. Vår vårdcentral meddelade också att vi skulle bli vaccinerade men sedan satte de upp ett anslag om att det inte blev någon vaccination. Det fanns inget vaccin --- detta trots att tidningarna meddelade att Sverige skulle ha så mycket vaccin att man kunde sälja till andra länder. Nu skulle vi dock vaccineras på Universitetssjukhuset. Vi åkte dit men där stod en vakt och sade att tji fick vi! Kommer man inte till ett bokat läkarbesök får man betala. Vi fick inte ett öre för bensin och andra utgifter. Nu skulle jag vaccineras på en vårdcentral. Under över alla under -- jag fick äntligen en spruta. Kunde inte hustrun få en också? Nej det kunde hon inte. Läkare fanns, vaccin fanns, hustrun var där. Men vaccinera -- nej då! Jag har varit gift med hustrun i 48 år och är rädd om henne -- jag älskar henne nämligen enormt. Det begriper väl ingen som lever ett modernt liv med ständiga skilsmässor och "mina ungar, dina ungar och våra ungar". Jag ville att man skulle vaccinera hustrun så att hon inte blev sjuk och dog. Men som hon varken spelar ishockey eller bandy tycktes hon inte ha någon chans bli vaccinerad. Jag vaknade på nätterna och oroade mig -- men vad hjälpte det? Så fick hon tid en lördag, på läkarcentralen som vaccinerat mig. Glada var vi bägge men när allt kom ikring var ju även detta fåfängt. Den lördagen hotade en läkare mig med polisen -- jättekul var det! I nästa avsnitt ska jag berätta om detta!
Naturligtvis sprack i vanlig ordning den utlovade vaccineringen -- en telefonsvarare på den läkarcentral vi skulle besöka, upplyste om detta. Hustrun ringde så den central vi listat oss vid och de sade att vi bara hade att komma, och då skulle hustrun vaccineras mot svininfluensa och jag mot den vanliga varianten. Glada i hågen bilade vi iväg till centralen. Det var halt och jag oroade mig för att hustrun skulle halka med sina kryckor. Men fram kom vi. Vid sekreterarens dörr hängde en skylt om att man inte skulle stå så nära den dörren för att inte höra vad som avhandlades där inne. Man fick inte kränka medpatienternas privatliv. Klokt tyckte jag, inga patienter har ju med andras sjukdomar att göra. Vi anmälde oss och satte oss i väntrummet tillsammans med andra. En läkare anlände och satte i väntrummet igång med att fråga ut min hustru om hennes hälsotillstånd. Hon var opererad i ett knä ju. När skedde det? Hur lång tid blev det tro? Det är möjligt att jag var uppretad av alla uteblivna vaccineringar. Nu tyckte jag att skylten om patienternas privatliv tydligen inte gällde läkaren. Knäet avhandlades inför öppen ridå. Jag tyckte man glodde och fladdrade med öronen av intresse och kände att min hustru utlämnades. Vad hade de andra patienterna med hennes knäoperation att göra? Själv har hon inte velat berätta om den för någon, nu pratades det om den ut i detta väntrum. Vi bor i en nyfiken småort och tur var att vi inte var där för i så fall skulle väl alltihop vara ute över hela byn på en haltimma! Jag blev argare och argare och försökte avbryta läkaren. Kunde vi inte gå in i läkarens rum, tänkte jag och avhandla min hustrus privatliv där? Men jag fick inte en syl i vädret. Till sist talade doktorn om att det blev minsann ingen vaccinspruta. Nehej då! Så var det!!!! Tydligen hindrade hustruns operation också mig från att bli vaccinerad. På vilka medicinska grunder vet jag inte. Då reste jag mig rasande och skrek argt: "Djävla kärringprat!" -- jag tyckte inte detta var någon värdig läkaretik utan bara snack kvinnor emellan över en häck!Så gick vi. Därmed var saken ingalunda slut -- innan den var över var jag polishotad. Det ska jag strax berätta vidare om!
Senare denna olycksdigra lördag tog jag mig arg till den där läkarstationen igen. Eftersom jag tyckte att min hustru behandlats illa gick jag in och sade till sekreteraren som var en både vänlig och trevlig kvinna att jag inte ville vara listad på den där stationen längre. Visserligen kallade hon mig "Djang" och hur tråkigt det än är att få sitt namn förvrängt tog jag det med jämnmod -- man ska inte reta upp sig på småsaker. När jag gapade vidare medan hon höll på att lista av mig tröttnade läkaren och meddelade att jag skulle polisanmälas. -Varför? -Du skrek åt mig och kallade mig käring! Jag protesterade, men hon sade triumferande att hon hade en patient som vittne. Det hade hon förstås eftersom damen i väntrummet hört alltihop. Tydligen skulle hon gärna vittna mot mig, som lite halvkändis är jag svårligen påpassad. Det är Jantelagen som gäller. Jag sade att jag inte sagt att hon varit en käring och att det var en annan sak att säga att det var käringprat. Jag försökte säga att käring är en gammal isländsk kvinnlig form av karl och att jag tycker det låter trevligt med "kär". Jag försökte sedan tillägga att en av mina bästa vänner Barbro Alving kallade sig "Käringen mot strömmen" utan att någon tog illa upp. Jag tillade att jag som gammal lektor visste vad ord stod för och då blev doktorn ännu argare och sade att hon minsann kunde svenska. -Så bra då, då vet du ju detta, sade jag. Min ilska över att det talats om knäet i väntrummet fick mig att tänka på Monte Pyton där det var en scen där en apotekare skrek till de väntande kunderna: -Vem är det nu som har syfilis? Jag var arg hela natten och sov illa men sedan lugnade ilskan ner sig och jag började ångra min ilska mot den stackars läkaren. Hon hade ju bara varit rädd om min hustru som var nyopererad. Det kunde bli komplikationer med vaccinering. Det som retat mig var den där andra patienten. Och det allmänna vaccintrasslet i detta land. Den vanskötta vaccineringen mot svininfluensan är en skandal. Jämför högertrafikomläggningen då allt flöt perfekt! Jag bad läkaren om ursäkt och hon var heller inte sur dagen efter. Jag gillar henne faktiskt. Hon vill något, har temperament och är inte långsint. Så jag blir nog inte tagen av polisen och insatt på Kumla. Denna gång!
Som jag redan nämnt min hustrus knäoperation kan jag ju berätta att den gjordes i Ängelholm. När vi anlände till det utmärkta sjukhuset där kom en avdelningsföreståndare fram och sade att hon var gammal elev till mig. 1965 hade hon spelat Kaspers hustru i Strindbergs "Kaspers fet-tisdag". Jag minns henne som en väldigt trevlig och duktig elev och det var roligt att se att det gått bra för henne i livet. Nästa gång jag kom tog jag med mig min bok "Tack snälla Döden!" (1994) -- den handlar om en uppsättning av "Kaspers fettisdag". Jag var lärare i Båstad mellan 1964 och 1966 och hade underbara elever. Det är alltså ett halvt sekel sedan och mina små goa ungar, närmar sig pensionsåldern. Båstad var mitt första riktiga jobb, jag var nygift med Ajan och vi hade en dotter. I Båstad skrev jag (dumt nog) min första deckare och hamnade i den förgiftade deckarvärld som sedan kastat onda skuggor över mitt liv. Allt -- gott och ont -- började i Båstad. Min älskade son, föddes när vi flyttat till Bjärred, det är i stort vad som hänt efter Båstad. Jo sex barnbarn har jag också fått! Nu aktualiserades allt detta -- nästan ett helt liv har gått sedan dess! Jag var tjuguåtta år när jag 1964 var på väg till sitt livs allra första jobb. Godsägarsonen hade då aldrig behövt utföra det minsta för att försörja sig -- ärvda pengar har betalat allt jag velat ha eller kommit på att göra. Men nu var det allvar. Pengarna jag ärvt hade jag med vilje gjort slut på. Nu var jag fattig Extra Adjunkt i Svenska, Historia och Kristendom vid Båstads Samrealskola. Under sommaren har jag regisserat en jätteuppsättning åt Uppsala Stad. August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" har spelats för fulla hus på ett par arenor och med ett femtiotal personer på scenen. Pelle Svanslös-kändisen Gösta Knutsson har intervjuat mig för radion, tidningarnas recensenter har berömt och samtidigt hade min andra film "Flykt" vunnit pris och sänts att representera Sverige i en utländsk filmfestival. Den gamla klang- och jubeltiden var över. Jag hade en underbar kvinna vid min sida och en söt liten dotter som föddes 13 juli -- det är mycket större än allt det ystra skämtet och allt drickandet. Nu ska jag istället bli en vanlig kälkborgare med damasker och restskatt. Det enda jag ägde var den svarta ångestklump i hjärtat jag fick när jag var liten. Jag kände att mycket nu skulle krävas av mig. Jag hoppas att jag skall klara alla utmaningarna och lyckas med livet som en ordinär person. Första intrycket av Båstad var omvälvande. Jag kom åkande på Hallandsåsen när jag plötsligt såg havet och den lilla köpingen långt under mig. Det är så underskönt att jag stannade Ford Tanusen "Nalle Puh", och bara satt där och glodde.