Så vackert vi skulle bo i Båstad, Ajan lilla Carro och jag! Ibland tror jag att högre makter lägger tillrätta för mig som är så dålig på att lägga till rätta själv. Här hade en gammal rektor som hette Karl A Bjärup, tyckt att skolan ska ha en lärare som kunde undervisa ungarna i att spela teater. Och så fick jag vikariatet trots att de betyg jag skrapat ihop, var klena. Tiden i Båstad blev kanske den lyckligaste i mitt liv. Rektor Bjärup var en annorlunda och helt fantastisk människa. Alltid mån om eleverna, en positiv stötta för den unge extraläraren. Juste, hederlig, faderlig. Och kollegiet var vänligt och trevligt. Jag trivdes med mina elever och de trivdes med mig. Jag hade inga disciplinproblem utan kunde bara gå rakt in i klasserna och umgås med vänner. Jag bryter mot de flesta skoltabun men det ledde inte till något större gnissel, även om en kollega visade lite avundsjuka. Inga elever behöver ställa sig upp på mina lektioner och jag och eleverna kallade varandra "du" vilket inte låg i tiden. Jag gick in för att alla lektioner skulle vara spännande och överraskande. Ett exempel var när min klass i tvåan skulle lära sig lite om att göra reportage. Först kommer jag in och verkade allmänt grinig. Jag upptäckte att ordningsmannen Jon var borta och kommenterade argt detta. Då anlände Jon och fick en skarp tillrättavisning. Jon gapar emot, det var magistern som var dum så det så! Jag gav mig på Jon, tog tag i honom och vi började brottas. Katedern välte. Klassen var vettskrämd och stirrade oroligt. Plötsligt reste sig både jag och Jon, gapflabbade och berättade att alltihop bara var inrepeterat och på skoj. Klassen uppmanades skriva ett reportage om det som skett. När sedan kriorna jämfördes visar det sig att de flesta sett helt olika saker. Denna show är en av de få av Båstadsidéerna som jag inte visade upp när jag några år senare gick Lärarhögskola. Den var kanske väl häftig. Hur det nu än var med den saken blev jag en av de 10 % som fick det högsta betyget på Lärarhögskolan. När jag sedan efter några år i förlagsbranschen sökte ett lärarjobb hade man slutat ta hänsyn till betygen. Då var det lika bra att höra till de 10 % som fick lägsta betyg som de 10 % som ansågs bäst! Kanske inte så konstigt att Sverige har så många usla lärare! För att återgå till Båstad så satte jag upp fyra pjäser med eleverna där: Wilde "Spöket på Canterville", Astrid Lindgren: "Mästerdetektiven Blomkvist", Strindberg: "Kaspers fettisdag" och Blanche: "Jenny eller Ångbåtsfärden". Söndagen den nittonde juni 1966 gavs sista föreställningen av "Jenny eller Ångbåtsfärden" på Pershög i centrala Båstad. Pjäsen har inte spelats sedan 1845 då den uppfördes för första och förmodligen dittills sista gången, på en Djurgårdsteater. Sammanlagt fem föreställningar spelas i Båstad, de sista fyra som friluftsteater för allmänheten med ekonomiskt stöd från turistföreningen. Den 11 juni hade Nordvästra Skånes Tidning redan berättat att man avtackat mig "som med detta läsårs slut lämnar skolan".