När Kim inget hör från förlaget ringer han slutligen till den vid Stockholmsbesöket ack så vänliga redaktören. -Njaaajooo ... jag har ju läst deckaren ... men ... är den så spännande? Kim säger att det ju är en psykologisk kriminalroman där spänningen ligger under handlingen och inte på ytan. -Njaaajooo ... men kunde du inte lägga in ett mord till? Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Men sedan hittar han en vänlig och hederlig förläggare som med förtjusning ger ut böckerna. De får båda lysande beröm och en av dem ägnas en helsida i Expressen. Men Kim vet än i dag inget om det som skedde i det som syntes ske. Hur pass medvetet lockades han bort från sin förläggare? Och vem är då Petrus? Ingen annan än huvudpersonen i boken "I rättan tid ..." (1975). Petrus är förmodligen den ende av Kims romanfigurer som lurat honom. När Kim skrev boken, hade han gjort ett noggrant synopsis att följa. Petrus Andersson var lundensare och skulle just doktorera, då ett mystiskt mord inträffade. Kim skrev boken som den var tänkt, men kände att något var fel. Plötsligt stod det klart för Kim att inget i boken hade tillgått som han trodde. Den fiktive Petrus hade helt enkelt narrat honom och detta redovisades i en epilog. Kritiker erkände att de blivit lurade och tyckte att greppet var bra. De kunde ju inte veta att romanpersonen lämnat skrivmaskinstext och papper och fått eget liv, psyke och handlingsvilja. Blivit en man som lyckades lura t o m sin författare. I mina romaner om Kim ämnar jag berätta mer om Petrus´ "bravader".
Nu är dagen över och det svartnar ute i trädgården. Jag dricker rött italienskt vin och lyssnar på en cd med Billie Holiday. "They Can´t Take That Away From me". Och mästerverkens mästerverk: "Strange Fruit" Ingen kan jämföras med "Lady Day". I dagens AB (30.10.09) bryter Alex Schulman staven över alla amatörerna i TV 4 programmet "Idol". Det är ett "berg av skit" och direkt olustigt att titta på, Schulman mår illa. En av deltagarna "låter kastrerad när han sjunger. Han sjunger alldeles gränslöst dåligt." Riktigt så negativ är inte jag. Men spelar man Billie Holiday, så bleknar nästan allting till noll och inget värde. Några kan väl ändå jämföras, mest amerikanska sångerskor som t ex Bessie Smith och -- kanske Ella Fitzgerald. Mina svenska favoriter har en bit kvar men är njutbara: Den unga Alice Babs, Ulla Billkvist, Monica Zetterlund, Agneta Fältskog, Louise Hofsten. Av de riktigt unga gillar jag Meja. Så har jag ett spår med en sångerska som heter Marit Elfström. Det är från 1996 och är bland det bästa jag hört. Vem är hon? I morgon är det Allhelgona. Då ska jag åka och recensera konst i en ort bra långt borta och i näraliggande Lomma. I den avlägsna orten har de en fantastiskt fin konsthall. Jag har själv ställt ut där och det var en upplevelse ha sina målningar där. Men var finns kulturpubliken i den orten? Det kommer nästan aldrig mer än ett par-tre personer på vernissagerna, trots att man ställer ut en rad lysande konstnärer. När det är Allhelgona brukar jag läsa "Ljugande malm" av Anders Hellén (Carl Greek). Det är nog den bästa svenska deckaren genom tiderna, men uppmärksammades dåligt och fick t ex inte "Sherlock". "Ljugande malm" kom 1973. Den utspelas 1452 i klostret Aquabella på gränsen mellan Skåne och Småland. Boken är en föregångare till "Rosens namn" och borde blivit världsberömd om det varit något med svenska kritiker. Själv skrev jag (i Accent tror jag) att det var "en av de bästa svenska detektivromanerna genom tiderna". Ibland tänker jag på de många svenska deckare som kommit under mina år i denna genre. Författare som klampat fram i stora föregångares fotspår och inte haft något eget att komma med, har höjts till skyarna. Somliga har hänsynslöst armbågat sig fram för att sedan snubbla på sina skosnören och falla platt. Där kan de gott ligga ... Prästen Carl Greek var en försynt och mild man. Han var i sina bästa stunder en lysande författare. Vem bryr sig om en sådan i den svenska, litterära världen?
Jag har i 20-talet år recenserat konst. Senaste konstrecensionsrundan, där min hustru som vanligt följde med, började i för mig närbelägna Lomma där Berit Tungsten och hennes kompisar ordnar spännande utställningar. Nu var det en ung kvinna vilken heter Johanna Rehn som ställde ut. Hon använder sig av gamla tapeter och ritar och målar utifrån dem. Jag blev väldigt förtjust och skrev som slutkläm: Försöker jag hänföra bilden till mitt kollektiva omedvetna (som ju är samma som Johannas och alla andras), så får jag en vision av en instängd drivhusvärld där insekter surrar desperat och döende fjärilar fladdrar i en sista intensiv dans. Långt bort har man korsfäst insekter och högt mot solljuset svävar en flock svarta fåglar. Fjärilarna är fångna människosjälar som ska dö, men hoppas bli räddade av ett gäng korsfästa rövare. Verkligheten döljs av blommiga tapeter -- barnen ska akta sig för vad deras föräldrar säger: Det är ändå bara dikt och lögn! Det är med andra ord arketypiskt storartat. Framtiden får utvisa om Johanna Rehn är en duktig konstnär som drog en vinstlott den här gången eller ett verkligt geni. Jag tror visserligen det första, men säker kan man aldrig vara! Det ska bli spännande att se vad det blir av Johanna Rehn. Blir hon berömd? Jag minns första gången jag såg bilder av Marie Louise Kold. Så imponerad jag blev! Och nu är hon berömd både här hemma och långt bort i USA ... Efter Lomma for vi den långa vägen till orten i norr. Årets Allahelgonadag var vacker och solig. Trädens brinnande gula och orange var som på en målning av Helmer Osslund. Men nog var de vackrare i Bjärred än i orten dit vi for! Mitt konstskrivande bygger på att jag får bilder på de olika gallerierna. Att själv fotografera tar för lång tid. Materialet ska postas på söndag förmiddag. Och då ska jag ha analyserat färdigt. Hela mitt konstrecenserande är en följd av rent intresse, jag tjänar knappt ett öre på det. Av tekniska skäl behöver jag rasterfria pappersbilder. Förra gången jag var i den aktuella konsthallen hade de schablat och hade inga bilder. Jag fick använda tryckta bilder och de blev inte bra i tidningen -- alldeles för bleka och trista. Nu hade man också struntat i bilderna. Alla skyllde på varandra. Och jag fick en massa "goda" råd. Människor som missat göra det de borde brukar ursäkta sig med att tala om för andra hur de ska göra. Inte blir man glad inte!
Mitt konstrecenserande, som började när jag skrev för KvP, har inte varit helt problemfritt: Hustru Ajan och jag har farit runt i landskapet och besökt mängder med utställningar. Det har varit mycket åkande och jag har aldrig fått ett öre till bensin. En gång angav någon störd person att jag var full, narkotikapåverkad och körde fel. Polisen slog till och när man inte fann några belägg för beskyllningarna inkrävde man sjukintyg (!). På vissa sträckor har det varit fartkameror. Lördagskvällar och söndagsmorgnar har jag skrivit -- recensionen skulle vara postad innan 12.00 på söndagen. Somliga gallerier/konsthallar har som jag nyss berättade inte velat förstå att jag behövt rasterfria bilder för att konstverken ska bli skapligt återgivna. Någon konstnär skrev och skällde ut mig, ytterligare en som inte hade bemödat sig om att ha några foton med sig, ansåg att det skulle se så illa ut i tidningen, att jag fick avtåga med oförrättat ärende. Ett par grannar till en utställningslokal kom in och okvädade mig, för att de tyckte att min bil stod fel. En gallerist sade att hon inte sett recensionen. Hon hade en annan tidning minsann! En konstnär sprang ifatt mig på gatan och ville ha fotot tillbaka ... Konstintresset började redan i hemmet. Anders Zorn hade målat ett porträtt av farfar och det hängde på hedersplats. Jag funderade mycket över hur trollkarlen med penseln gjort för att få fram alla effekter. Pappa sade att när Zorn skulle måla farfars skjortbröst så doppade han en målarlapp i vitt och bara drog av den på duken. Nu ser man hur det stärkta skjortbröstet buktar och glänser och hur det tränger i halsen på den fete mannen ... Otroligt! Så målade jag själv. Konstnärerna Ingrid Hillar och Ervind Andersson blev mina läromästare. Jag har läst konstvetenskap med bl a konstpsykologi, konstsociologi, konstpedagogik, miljö, arkitektur, bildkonst, brukskonst, kritik och konstteori vid Lunds universitet. Akademiska studier är viktiga, men jag är som kritiker väl så glad för att jag lärt hantverket och själv blivit mycket utställd på olika platser, bl a på Prins Eugens Waldemarsudde. En kritiker bör enligt min mening kunna hantverket så han/hon vet vad som är fuskverk även om det ser bra ut och vad som är svårt göra fast det verkar enkelt osv. Det har varit enormt roligt att möta alla entusiastiska konstmänniskor, att se all utmärkt konst, glädjas åt galleristernas fina val och storartade hängningar. Och underbart har det varit att färdas genom det vänliga skånska landskapet i alla olika slags väder. Ibland ser jag konsten i landskapet. Titta så vackert! Har inte mästaren Gerhard Nordström målat detta?
Jag hörde ett P4-program som nominerats till en internationell tävling. UR: Barnaministeriet hade gjort en dokumentär om en mobbad kille, som omkom när han var 14 år. Man hade då hunnit spelat in material för dokumentären. Det var ett skakande program om hur grymma unga människor kan vara mot "kamrater" om inga vuxna lägger sig i. Och de gör sällan vuxna! Det är då deras fel att elever mobbas! Vad jag saknade var intervjuer med lärare och rektor. Hade de månne inte vågat ställa upp? Det är ju så att lärare ofta mobbar eleverna själva och försöker någon lärare hjälpa unga som behandlas illa, blir han/hon motarbetad. Jag tyckte att det verkade som om killen var överviktig och detta var orsaken till mobbandet. Det är en vanlig orsak till att någon hånas. Förr när landet var fattigt, var det fint att vara fet. Det visade att man var så förmögen att man kunde äta i överflöd. I dag kan i stort sett alla svenskar äta sig mätta. Då är det simpelt att äta för mycket, feta hånas. Kan de inte hålla måttan vid matbordet eller hur? Det kan finnas många orsaker till fetma. Själv drabbades jag av hjärtsvikt och då samlades vatten i kroppen. När man gav mig vattendrivande tabletter gick jag raskt ner tio kilo! Nu är jag fet nog ändå men i alla fall mindre tung ... Får man urindrivande medel uppstår andra problem. Man måste ju kissa stup i ett. Kissar man så en polis ser det kan man få böta 800 kronor. Stannar man vid vägkanten och kissar tycker folk att det är roligt att råma med signalhornet när de far förbi. Bussiga medmänniskor! Mobbning sker jämt i vårt samhälle. Drabbas barn är det vidrigt. I min senaste bok "Poliser i Hultvik" går jag till hårt angrepp mot mobbning och vuxna som ser mellan fingrarna med det. Detta tycks vissa kritiker inte ha velat fatta ett dyft av! Ändå är det tydligt nog. Ungdomarna sliter av honom kläderna och när han är naken springer de efter honom och skriker: -Du är fet! Du är pattig! Fan va äcklig du är! Föräldrarna skrattar så att de får hålla sig för magarna medan adjunkten vänder på huvudet och inte låtsas se. -Vilken liten pitt du har! Unge Kurt gråter, snorar och springer. Lisbeths hånande flickskratt klingar. -Den pitten kan du inte göra nån tjej gla med!
De vuxna är skyldiga till att Kurt Petersson i min roman mobbats till dess han blivit en omänniska. Det uppdagas i min bok i en spökseans på kyrkogården: "Kyrkogården ligger vackert intill Blastaåns utlopp i den skogkantade Skärsjön med dess skär och holmar. Det är en solig och vacker dag, kyrkan lyser vit och grann. Det är inte så olikt kyrkan i Stjärnsund där TV sände en liten mördad flickas begravning i början av maj. Här finns inte några människor med undantag för mig. Några levande människor ska jag säga, gravstenar minner om dem som levt och verkat i denna bygd i flydda tider. - - - Jag tänker mig tillbaka en tio-tjugo år, kanske mer. Uppe på kyrktornet snurrar klockans visare snabbt baklänges. Nere på kyrkogården spricker gravarna upp och ett efter ett av liken tränger upp genom jordytan och återvänder på så sätt till livet." De döda människor som är skyldiga till att Kurt Petersson blivit mobbad kommer upp ur jorden: "Adjunkten Åmål som dog 2006 är den förste. Han skakar jorden av sig och ser sig myndigt om. 'Tyst i klassen!' Sedan kommer fler och fler upp. Som på en scen framför dessa spöken agerar unge Kurt och hans 'kamrater¨'. En av dem är en ännu fräsch och osupen Olle Sme´ och en annan är Lisbeth Carlsson. Olles föräldrar växer småningom upp ur jorden och betraktar småleende hur sonen och ICA-handlarens jänta plågar den fete Kurt Pettersson. /--- / -Allt är föräldrarnas fel. Som inte håller ordning på sina omogna barn. -Och lärarnas. De föredrar att se bort istället för att stötta svaga elever och hjälpa dem. Lärare har inget civilkurage alls. Fy fan för lärare! -Och fy fan för myndigheter som inte bryr sig, poliser som smusslar undan anmälningar, kuratorer som inte är tillgängliga. Fy fan för vuxna som tillåter att små oskyldiga barn utvecklas till människoätande monster! Det är ert fel alla ni som inte brydde er, som inte tordes, som inte ville! Ni har fostrat omänniskor som saknar känslor, som till och med kan döda i sin galenskap. Kanske brinner ni nu i Helvetet för det ..."
Jag vet vad jag talar om, för jag har själv fått känna på mobbning. På gymnasiet Solbacka, dit man skickade mig 1953, praktiserades "kamratuppfostran", dvs just mobbning. Där såg jag hur en ung judepojke fick krypa på alla fyra på en gräsmatta och äta gräs. Några elever gick bakom, sparkade honom därbak och sade "judedjävel!". Detta alldeles efter kriget och avslöjade utrotningsläger! I gymnasiet i Motala mobbade lärare mig för att jag vågade hävda min mening. Ibland kunde jag mer än lärarna och det straffades hårt. Min fysiklärare hatade mig och satte underkänt. Jag sade uppkäftigt att jag faktiskt kunde bäst i klassen. -Visa det på skrivningen då, uppmanade han. Jag ägnade en hel söndag åt att läsa på. Så blev det skrivning. När han delade ut de rättade skrivningarna sade han att den eleven hade haft 19 p och det var bra. En annan hade haft 20 och klassen A-geni 22. Minsann! -Och vad hade jag då? skrek jag argt. -32, muttrade han surt och utan kommentar. Sedan fick A-geniet behålla sitt A och jag belönades med ... Ba ... Mina klasskamrater gick ej på mig, jag var för stark, men man flinade inställsamt när lärare hånade mig. När mina klasskamrater i Motala skulle fira jubileum av studenten, kom inte jag. Det förargade dem stort och när jag uppträdde på Bokmässan i Göteborg dök en tjej upp och klagade över mitt uteblivande. Varför hade jag understått mig att inte vara med? Jag sade att jag känt mig mobbad i gymnasiet och inte tyckte det var något att fira. Min gamla klasskamrat blev sur över detta. Inte hade man mobbat mig inte! Sedan satte hon sig i publiken att höra på mitt 10-minutersframträdande. Mitt i reste hon sig demonstrativt och avtågade. Snacka om mobbning!
Som lärare har jag sett andra lärare mobba elever och när jag ingripit har jag fått kolleger mot mig. På Polhemskolan i Lund gav man mig, när jag pensionerades, ett diplom där det talades om "förtjänstfulla insatser" och min "betydelsefulla lärargärning". Men de övervackra orden till trots slängde man lättade ut mig när jag fyllt pension -- jag fick inte ens följa min klass sista terminen till examen. Eleverna grät men vem brydde sig? Inte en enda timme fick jag sedan vikariera -- den som håller på eleverna i skolan är persona ingrata. Min elev, nuvarande gymnasieprästen i Malmö, Albin Davidsson kritiserade i SkD 10 sept 2001 hur elever behandlats på Polhemskolan: "Det var tack vare Jean Bolinder och hans enorma engagemang som gymnasietiden blev den fina upplevelse och erfarenhet som den trots allt blev". Härom dagen hittade jag en påminnelse från denna tid. En vän och professor som var upphovsman till en bok om Auschwitz, gav mig sin bok med en inskriven dedikation. Jag hade boken med på skolan och lade den på mitt arbetsbord. Längst bak har man passat på att stämpla: "Historiska institutionen. Polhemskolan Lund". I min dedicerade bok! Min skrivmaskin stod också på mitt bord och fick plötsligt ett nummer inristat -- jag kan föreställa mig vad det var och vem som nu ansågs äga min maskin. Maskinen slängde jag på tippen med nummer och allt! Lärare är värda ett eget mobbningskapitel. När jag som kolumnist i Skolvärlden försvarade mobbade invandrarelever, blev lärare rasande. Jag sparkades och en kontrakterad kolumn refuserades. Vad jag skrev som retade lärare så enormt var att invandrarelever har ett annat språk än svenska elever. Säger läkardottern: Du har fel magistern! och invandrarpojken: Jag ska skära dig i bitar din djävel, menar de kanske samma sak. Långt ifrån alla invandrare pratar så, men några ungdomar gör det, det vet jag av egen erfarenhet. En vettig lärare bör ta hand om en sådan pojkes språkbruk, tålmodigt förklara och lägga till rätta. Inte polisanmäla att man blivit "hotad"! Jag brukade vänligt förklara för sådana invandrarelever att om de fortsatte prata aggressivt så råkade de bara illa ut själva. De kan ha hur rätt som helst i ett resonemang men får fel ändå! Det resonemanget brukade räcka! Men lärarna vill kanhända att mobbningen skulle bestå! Barnaministerietprogrammet i radion pekar mot att mobbning ännu kan fortgå utan att vuxna makthavare ingriper. Inte är jag det minsta förvånad!
När detta skrivs är det höstlov. Oktober 2009. Min teatergrupp sammanträder ej den här onsdagen. Jag saknar dem, det är roligt att tillsammans med Daniel jobba på med de olika pjäserna. Tobias gör film med eleverna. Han är mycket duktig filmare och ska i början av nästa år börja på en filmhögskola i New York. Det blir nog något stort av Tobias. I mitt stillsamma liv är repetitionerna ett trevligt inslag som ger lite omväxling. När det nu inte blev någon teater tyckte jag att något borde göras. Hustrun hade fått en inbjudan (gällande två personer) till "värderingsafton" på Skånes Auktionsverk i Landskrona. Publiken fick lämna in egna föremål med orientaliska förtecken och så skulle två experter från "Antikrundan" i TV, Björn Gremner och Pia Staël von Holstein diskutera föremålen inför publik. Man bjöd på förfriskningar och tilltugg. Det var generöst. Vi bestämde oss för att åka till Landskrona. För att vara social tyckte jag vi borde ta med något föremål och jag häktade ner en konstig tibetansk järnbit från väggen. Den ärvde hustrun efter sin far. Han som var något av en expert på gamla Tibet sade, att den inte var värd något speciellt. Men vad var det? Det kunde vara roligt att få veta. Det var en fascinerande miljö på det där auktionsverket. En enorm, barock skänk stod i hallen och i stora rummet var det fullt med tavlor på väggarna. Kvaliteten växlade. Somligt var lysande. Annat sämre. Där jag satt hade jag utsikt över bl a en olja där en båt seglade i vad som såg ut som möglig gröt. Jag tyckte att det var bland det värsta jag sett. Intill mig stod ett underbart dockskåp. Det var en patricierbostad med eleganta möbler och finsnickrade inre trappor. En sådan dröm för en liten flicka! (Eller kanske pojke). Men kanske har ett modernt barn svårt att känna igen sig i den ålderdomliga miljön? Mycket folk hade samlats för att höra stjärnorna från populära "Antikrundan". De motsvarade på alla sätt, alla förväntningar. Man lärde sig mycket om kinaporslin, även sådant som inte brukar stå i böcker. Det kan ju t ex kännas lyxigt att dricka kaffe ur värdefulla, antika koppar. Men dekoren kan vara giftig och man kan bränna sig på lövtunna koppar där kaffet sedan alltför snart svalnar.
En nött kopp kan vara mer dyrbar än en perfekt blank. Nötningen visar att koppen är gammal. Den blanka är kanske eftergjord. Pia Staël von Holstein sade att det som är spontant och häftigt i en dekor kan vara äkta, medan det försiktiga och precisa kan vara en efterapning. Det tycker jag är en viktig upplysning. I måleriet, som jag vet en smula om, ska man se på penseldragen. En mästare målar på, djärv och säker. En sådan konstnärs penseldrag har kraft och lust och individualitet. När en klåpare målar är dragen enformiga och intetsägande. Förfalskare lägger på färg försiktigt och ängsligt. Det är just i penseldragen en skicklig förfalskare kan avslöjas. Samtalet var över huvud taget lärorikt, roande och underhållande. De två experterna var verkligen toppen och timmarna mellan 19 och 21 gick fort och många föremål folk hade haft med sig, genomgicks noga. Somligt var jättevärdefullt, men ägarna var nog samlare som hade vetat vad de köpte. Till sist plockade de upp vår järnbit. Det var ett spännande ögonblick! Nu skulle vi få järnbiten kollad av verkliga experter. Järnbiten hölls upp. Man frågade vems den var. Jag räckte upp handen. -Vad är det? frågade man mig. -Inte en aning, svarade jag. Det var därför jag tog med den. De skrattade. -En blind frågar en blind, skrattade Pia. Björn Gremner funderade på om det kunde vara något slags spegel eftersom järnbiten var ganska blank på ena sidan. Kanske det. I vart fall är det nog en ganska värdelös småpryl som inte hör till de lyxgrejor som säljs på auktioner och som experterna vet allt om. Trots allt mycket nöjda och belåtna med en ovanligt trevlig kväll for vi hem. Den mystiska järnbiten åkte upp på sin spik igen. Där hänger den nu med sin bevarade hemlighet!
Tänk vad fort sommaren försvinner! I slutet av mars opererades jag när månen var ny och sedan har jag sakta och ryckigt tillfrisknat under sju månader. Dagarna blev först varmare och längre för att sedan krympa så sakta och småningom bli kyligare.
Och månen har om och om igen gått genom sina faser. I natt var den nästan full och vandrade fram mellan stormslitna svarta skyar.
I morse var himlen klarblå, kastanjen jag ser genom mitt sovrumsfönster brann julröd och en ask bredvid var klargul. En mängd kråkor skriade och flög av och an. En av dem slog sig ner på en kal gren högst i asken. Det förvånade mig att grenen höll. Förmodligen ser den tunnare ut för den befinner sig så långt upp. Det verkade nästan som om kråkan satt i tomma luften.
Jag kom att tänka på Strindbergs Chrysáëtos ur Trefaldighetsnatten:
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de tråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
från hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur som ska dö,
eller hålla kråkorna bal?
Ett reaplan ritar ett vitt streck över himlens blåa krittavla och en hund skäller borta i byn. Det känns ödsligt, nästan spöklikt så här till Allhelgona.
Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta
öronen stäckta ... Nosarne heta
och torra ...
Nu hörs de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.
Vilken enorm magisk stämning det är i Strindbergs dikt! Han var långt före sin tid också. Vad är ockulta dagboken om inte en blogg?
Jag är född i mitten av 1930-talet. Det var små barnkullar då, till skillnad från tio år senare. Fyrtiotalisterna var många och de körde snabbt över oss fåtaliga trettiotalister. Världen förändrades och vi blev en förlorad generation. Det kan märkas i allt. På radion i dag hörde jag om ett skolbarn som blivit kränkt och borde få 50 000 kronor. Jag tycker detta är helt OK men minns hur många gånger jag och mina jämnåriga kränktes, utan att någon tyckte vi skulle ha någonting för det. -Jeans vilja hänger i skogen och växer till sig, sade pigorna på herrgården. Förbröt man sig mot något fick man dra ner byxorna, lägga sig på pappas knä och få stryk. En gång fick jag stryk för något syrran gjort. I skolan kunde man få stå i skamvrån. En gång misstänktes jag för att ha tagit en ring. Rektorn tänkte till varje pris bevisa att jag varit på skolhemmet, där ringen förvarats. Han ställde upp mig i ett hörn, satte en lampa i ögonen på mig och lät hundratals elever passera och svara på frågan om man sett mig på "brottsplatsen". När det visade sig att en annan elev "lånat" ringen fick jag inte ens ett ord till ursäkt -- några 50 000 var inte att tänka på ... Då jag började läsa i Uppsala var det någon som fick mig tennisintresserad. Vi försökte boka en bana, men fick veta att vi var för unga. Äldre studenter borde gå före -- det fattade vi väl? Fem år senare fick jag ett nytt tennisryck. Nu gick de unga före -- det var ju självklart. Det fattade jag väl? När jag var ung var det fint att vara gammal. Man skulle respektera de gråa håren. Gamla människor hade en sådan erfarenhet, visste så mycket, var så kloka. Äldre ansåg automatiskt att unga skulle passa på dem. En gång på Mjölby Järnvägsstation sade en obekant äldre dam åt mig att gå och köpa en chokladkaka åt henne. Med pengarna i näven löpte jag iväg, stod i kö, handlade och kom tillbaka med andan i halsen. Då var kvinnan sur. "Faslig tid det tog! Jag trodde du smitit med mina pengar!" Inte ett tack, inte ett öre för tjänsten jag gjort. Bara snäsor! Tänk om jag agerat så mot en fjortonåring i dag! Jag törs inte tänka på vad som hänt. Eller tänk om jag och min syster uppfört oss i kyrkan som ungar gör nu -- springer fritt omkring, gapar och skriker, slänger sig rasande på golvet ... Jesus sade visserligen att barnen skulle komma till honom men man får anta att dessa barn var bättre uppfostrade än dem som ibland besöker "min" kyrka. Härom söndagen var det en liten gosse som sprang runt och vrålade i gudstjänstlokalen. Prästen var svår att höra i sig och gossen dränkte i stort alla hennes pip.
När gudstjänsten höll på att ta slut, rusade det högljudda barnet fram till altaret och slängde sig på kyrkgolvet. Han låg där och skrek, som om man satt en kniv i honom. Hans anhöriga verkar inte ha brytt sig värst men nu kom vad jag antar var hans far, fram och lyfte upp honom. Han gick ut ur kyrkorummet med gossen över axeln men dennes vrål ekade över hela lokalen. Prästen uttalade välsignelsen över oss. Den skulle följa oss vart vi gick ... Under hela välsignelseakten gastade barnet som om någon höll på att mörda det. Jag går i kyrkan för att få en stunds andakt och eftertanke. Av detta blev denna gång ingenting. Hade jag betett mig så hemma i Åsbo kyrka när jag var i gossens ålder, hade jag förmodligen inte suttit här och kunnat skriva detta. När jag var barn ansågs barn och metmaskar sakna känslor. När pappa sköt sig talade ingen psykolog med mig och min lilla syster. På den tiden var barn lika värdelösa som vi gamla är i dag. Vi från det fördömda trettiotalet ska inte tro att vi vet mera om denna tid än de duktiga 40-talisterna och deras efterföljare i tredje och fjärde-femte led För egen del har jag skrivit en prisbelönt bok om 30-talet. ("30-tal". Liber 1977.) Bl a därför tycker jag mig veta något om tidsanda och historia då. Helt löjligt förstås. Gamla gubbar vet ingenting om någonting. En rolig detalj på 30-talet tycker jag det är att Björn Borg då var simstjärna, inte tennishjälte. Denne Björn Borg, "Sälhunden från Peking" var riktigt bra, bl a dubbel europamästare och vinnare av Svenska Dagbladets Guldmedalj 1938. När sedan tennis-Borg blev världsberömd fick det konsekvenser för simmaren. Jag läste att han beställde ett bord på en restaurang och att man frågade: -Björn Borg? Idrottsstjärnan? Han sade ja. När han sedan kom till restaurangen blev han anklagad för att ha lurats! Då jag nyligen skrev att det på 30-talet fanns en idrottens Björn Borg som var simmare ändrade någon förnumstig redigerare det till Arne Borg. Så gick hela poängen förlorad! Man kan tycka att om jag skrivit en bok om saken så bör man misstänka det kan vara så att jag vet mer om den än någon ung person som händelsevis ska redigera! Men gamla gubbar är ju dumma i huvudet -- det vet man ju.
Jag fick inbjudan till utställningen 4X BIRGITTA och blev sugen skriva om den men tyvärr har jag inget tidningsuppdrag att göra så. Unga redaktörer anser mig vara för gammal och ute. De ville ha "friskt blod". Så gubben Bolinder satte sig att spela Drottningholmsmusiken. Den skrev Johan Helmich Roman (1694-1758) till de kungliga bilägersfestligheterna 18 aug 1744. Den nye kungen Adolf Fredrik hade med sig egna musiker från Tyskland. Rohman ansågs för omodern och fick snart lämna sin tjänst vid hovet. Gamla gubbar kunde ju inte hänga med i konstens växlingar! Men idag är det Rohman och Drottningholmsmusiken som lever. Den senare ekar för övrigt hos Bellman. Den "moderna" tyska musiken Rohman fick ge sig för är glömd! Så kan det gå när man anser gamla förlegade! Men jag längtade starkt till Birgittautställningen i Falsterbo. Där tolkade fyra konstnärer Den heliga Birgitta (1303-73). Det var Birgitta Godlund, som lade ett feministperspektiv på helgonet, glaskonstnären Birgitte Linde, väverskan Birgitta Nelson Clauss och den store polske konstnären Wojciech Zielinsky. Hustru Ajan och jag for först in till Malmö. Där hade galleristen Alf Holm valt ut "Mina konstnärer" i en utställning, där var och en bara fick ha en bild. Jag känner mig smickrad över att få vara med och bidrog med en akvarell som visade en trädgren och en fågel. Den grenen sitter i vårt körsbärsträd och den är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Ofta kommer det en kråka seglande över den också. Det har varit ganska stor åtgång på mina bilder senaste tiden. Nyligen såldes en till Norge och när jag ställde ut separat på Lommas nyinvigda Bibliotek gick 90 % av tavlorna åt. Särskilt roligt eftersom jag bor i Lomma kommun och har fått dess Kulturstipendium. Så kanske är jag lite av en profet i min egen hembygd ... Från Malmö åkte vi vidare till Skanörs Konsthall. Det var en fantastisk Birgittautställning man bjöd på i det gamla stationshuset. Särskilt fascinerades jag av det Birgitta Nelson Clauss visade. Hon fick mig att tänka på barnet Birgitta, den lilla flickan som fick uppenbarelser när hon vistades på en släktings gods Aspenäs på en otillgänglig udde i sjön Sommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Jag tillbringade min barndoms somrar på den udden. Det fanns ingen väg dit, man måste åka båt. Strömlöst var det också, vi lyste oss med fotogenlampor. För mig blev Den heliga Birgitta lite av en fantasivän. Jag besökte ofta "Birgittastugan" som påstods vara kvar sedan hennes tid. Den var visserligen i typisk 1700-talsstil men i grunden kunde det ju vara 1300-tal ... I skogen fanns en svårupptäckt källa kallad "Birgittakällan" och en gammal gumma som hette Lotten och var nära nittio, visade vägen till den. Där växte också gamla ekar mitt i furuskogen som ett minne av gården Aspenäs medeltida läge.
Birgittautställningen fyller mig med känslor. Hemma igen tänder jag ljus och spelar en skiva med Syster Patricia i en kör och en med Gregorianska melodier. Och i tankarna besöker jag åter Birgittastugan på Aspenäs. Dock finns den inte kvar på Aspenäs. Man har faktiskt dragit hela detta hus över isen till Malexander och när jag var där och gjorde reserche för min bok "Passageraren" besökte jag huset och sade till föreståndaren att jag varit i det när det låg på Aspenäs -- hon hade aldrig mött någon som varit i det där, sade hon. Jag blev som ung så starkt intresserad av Birgitta att jag på 70-talet t o m bodde i ett halvår hos Birgitta-systrarna i Vadstena. En oerhört viktig period i mitt liv! Om mina vänner nunnorna skrev jag i "Och pistolen full av smärta ..." som kom ut 1972. När jag 1987 för Hemmets Journal gjorde en serie "Strövtåg" till favoritstäder var Vadstena med (nr 31). Där fanns min speciella vän syster Patricia med på bild liksom min tiokampstränare från Motala, Karl-Erik KEJ Jonsson. Jag pratade med min vän professor Birger Bergh om Den heliga Birgitta kort innan hans död. Han skrev ju en underbar bok om Birgitta och tyckte jag kunde så mycket om henne att jag skulle skrivit en bok jag med. Han var en mycket snäll människa Birger! I min roman "Passageraren" (Nelson & Nelson 2005) som handlar om en ångbåtsfärd mot döden på Sommen, har Birgitta en plats. Huvudpersonen minns dottern Eivor som liten: "Så vaknar han och inser att mycket av drömmen är sant. Han visade Eivor Birgittakällan när hon var sju och det är faktiskt det år då Frida föddes. 1934. Men det kunde han ju inte veta då! Det hade varit en lördag, precis som nu. Men en lördag i maj och de hade farit ut med motorbåten han och Eivor. Haft matsäck med och en termos med choklad. Och de hade vandrat en stig över udden och underbara granar hade susat högt över dem. Tallstammarna är som pelare i en kyrka. Han känner en stor saknad efter den lilla goa Eivor som då travade med honom i skogen och förtroendefullt höll hans hand. Han var så stolt och glad där han gick och då var han hennes hjälte. Han visste något intressant och berättade för henne om det. -Ser du så höga ekarna är, Eivor? De har vuxit här i många hundra år, kanske sedan den heliga Birgittas dagar. Där låg Aspenäs gård här och hit kom hon när hennes mamma dog. -Dog hennes mamma? säger Eivor och ostadig på rösten. -Jaa... -Fast hon var liten? -Jaaa .. Flickans underläpp darrade / ---/ "
I min roman "Passageraren" läser huvudpersonen för sin dotter om Den heliga Birgitta. Dottern blir ledsen när Birgittas mamma dör men fadern förklarar: "-Du förstår. Det var på medeltiden. Länge sedan nu. Du förstår, de hade inte medicin då som nu. Kunde inte bota sjukdomar. -Så om mamma blir sjuk ... -Då botar doktorn henne. Sak samma om jag blir sjuk. /---/ Kvällen efter det att han och Eivor hade varit på den där utflykten och hittat den fint stensatta källan under drivor av gamla somrars löv och med mycket lite vatten i botten, så tog Skepparn fram en av böckerna som Margit hade och läste ur den för Eivor. Han hade alltid tyckt om att läsa, gärna historiska stycken och nu läste han högt om den heliga Birgitta ur en vackert blå klotbandsbok med relieftryck och guldskrift på omslaget. 'Barnets hela fantasivärld kom således att inriktas på Kristus och den heliga jungfrun samt legendens heliga män och kvinnor. Ständigt hade hon dem så starkt i sina tankar, att hon till slut tyckte sig se och tala med dem. När hon var sju år, såg hon -- berättar en gammal legend -- en natt vid sin säng ett altare; och en kvinna i skinande kläder satt över altaret med en krona i sin hand och sade till henne: 'Oh Birgitta, kom hit!'. Då hon kom till kvinnan ..." -Hon var sju år, precis som jag är nu, avbröt Eivor och hennes ögon var stora och förundrade där hon satt uppkrupen i sängen och lyssnade. -Precis så gammal. Ska jag fortsätta? Hon nickade mycket allvarlig och han läste vidare: 'Då hon kom till kvinnan, sade denna: 'Vill du hava denna krona?' 'Ja', svarade Birgitta. Kvinnan satte kronan, så att hon granneligen kände, hur dess rundning berörde hennes huvud. Och genast försvann synen. Men ur hennes minne gick den aldrig.' Det var en förtrollad kväll, som han sedan alltid skulle minnas. 'Några år senare hade hon en annan syn. Det var en afton, då hon icke kunde falla i sömn. Det brann intet ljus i hennes kammare, men hon låg så länge i sin säng och stirrade ut i mörkret, att detta slutligen vek tillbaka. Natten var ljus av snön utanför, och en svag grådager kom in genom fönstergluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan av sängen och krucifixet som hängde däröver...'
I "Passageraren" läser en far för sin dotter om Birgitta som hade ett krucifix i sitt sovrum: "-Vad är det pappa? Krusi ... -Det är en bild av Jesus på korset, förklarade han. -En sådan vill jag ha till julklapp pappa! -Det är långt till jul min flicka. Nu får vi skynda på, att läsa annars blir mamma otålig på mig! 'Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom förfrusna läppar, och en röst som lät så sorgsen som vindens klagan genom säven i Finsta borggrav, svarade sakta: 'Alla de, som glömma mig och förakta min kärlek.' Så läste han om hur det lilla barnet Birgitta inte kunde sova mera den natten utan på bara fötter måste ge sig upp på det iskalla golvet och kasta sig ner för korset." När jag nu var och såg på Birgittautställningen i Falsterbo Konsthall greps jag starkt av den känsla jag hade när jag skrev "Passageraren". Birgitta Nelson Clauss skildrar i "Gud finns nog" hur barnet Birgitta blickar in i en evighet där det står "Gud finns nog inte" om och om igen. Wojcech Zielinski skapar en pressande klaustrofobisk känsla där klostercellers väggar stänger in själen så den nästan inte kan andas. Det är en av de utställningar som berört mig starkast och ändå har jag som konstrecensent sett tusentals. För mig förenas en halvt glömd privat känsla från åren då jag upptäckte världen och letade efter en väg att gå genom den med en allmänmänsklig och arketypisk verklighet. Vi är alla barn på väg ut i en värld som både stänger oss inne och är oändlig. En av Nelson Clauss´ fina vävnader heter "Resan". Den heliga Birgitta företog ju för tiden helt enorma resor ut i världen. Förmodligen är hon -- vid sidan av Linné -- den mest kända svensken genom tiderna. Det gör henne till en bra symbol för feminismen. Kanske var hon som Birgitta Godlund är inne på, vår första feminist. Hela den medeltida världen med dess föreställningar om Himmel och Helvete, Gud och Djävulen ingår i mitt psyke en förening när jag tänker på min barndoms vindomsusade, ljusa Malexander där två bilder nu lagts till de gamla: Birgittastugan över ett Helgon och Minnesstenen av poliserna som mördades vid ett av de brutalaste och vidrigaste brotten i vårt land. Jag läste om hur den ene polismannens dotter var på resa med sina kamrater till Danmark när hon fick veta vad som hänt och se de förfärliga löpsedlarna. Modern har vittnat att flickan aldrig blev densamma efter det. Det känns som om Nelson Clauss´ bild "Gud finns nog" handlar också om henne ...
Det finns mycket berikande att gå på. Och det behöver inte kosta ett öre. Häromdan damp ner en inbjudan till premiärvisning av The Men´s nya video & radiosingel "Pack Up Your Memories". Det var på Kulturen i Lund, i deras Textilhall. "Fritt inträde". Jag gillar "THE MEN" och har deras senaste skiva "The Men Return" som jag ofta spelar. Detta legendariska Lundaband har en härlig intensitet i sin framtoning, inte minst genom den intensive sångaren Sven Köhler. Övriga medlemmar är Ola Främby, Olof Wallberg och Niklas Kilenstam. Enligt inbjudan hade man "helt enkelt" smugit "in på anrika Kulturen i Lund en sommarnatt" ställt upp podier och strålkastare och filmat två videor samma kväll. Det var mycket folk i textilsalen på Kulturen. Det verkade vara mest unga akademiker med livfulla barn. De senare jagade varandra hit och dit, tjoade och skrek. Kanske trodde de att de var i kyrkan ... Stämning blev det och allmän glädje. Videon var synnerligen häftig. Det råder ingen tvekan om att "The Men" är ett toppband. Men när det gäller musikens flod är det kanske som med litteraturens älv att bara skräpet flyter ovanpå. Så sällsynt mycket skit man sett i "Idol"! För att nu bara inte tala om den stinkande soptippen "Svensktoppen". I kväll (18 nov) har jag teaterkurs med mina unga elever på Petersgården i Lund. Jag har hållit på med detta sedan jag slutade som dramalektor på Polhemskolan i Lund 1999. Nu i höst startar jag om med en till största delen ny grupp. Min första grupp blev oerhört duktig och satta upp August Strindbergs "Spöksonaten" med den äran. Sedan spelade de i våras en finsk komedi: "Mord, Guld och Likör" av Anders Roth på Lilla Teaterns Teaterfestival. Det blev faktiskt publikrekord och jättefina recensionsomdömen. Så fick gruppen 10.000:- från "De lekande barnens fond" i Lund. Bakom denna ligger de avlidna Lundaurmakarna Fritz och Anna Hansson. De fick bara ett barn, en son och han dog vid späd ålder. När Fritz dog skänkte Anna Hansson skulpturen "De lekande barnen" till Lund. Den var skapad av Jonas Fröding och står mellan Bantorget och järnvägsstationen. När hon själv avled skänktes flera miljoner till bl a ungdoms- och annan verksamhet i Lund. Kyrkan står för våra lokaler och ledarna jobbar gratis men det behövs pengar till bl a rättigheter, kulisser, dräkter och smink. Den egentliga ekonomiska ramen står ett studieförbund och kyrkan för. Att spela en författares pjäser är inte gratis. Gruppen varvar kostnadsfri egen produktion med att skaffa kontrakt på stora författares verk via Amatörteaterns Riksförbund. -I somras lade vi en tacksamhetens blomma på statyn.
Vi har en filmgrupp också. Den leds av Tobias Ohlsson, en ung man som bland mycket annat varit engagerad i TV:s "Kändisar på Slottet". Tyvärr förlorar vi Tobias i vår, då ska han till New York och gå på filmhögskola. I förra teatergruppen ingick den oerhört duktige Daniel Feltborg. Han spelade bland mycket annat "Studenten" i Spöksonaten. Nu går han på Lärarhögskolan i Malmö och det gör att han kan hjälpa mig med teatergruppen. Det är extra bra med tanke på att en gammal gubbe som jag kan bli sjuk eller t o m trilla av pinn. Skulle den senare fataliteten inträffa vet eleverna vad som gäller: "The show must go on". Tobias filmar i källaren med eleverna. Han är suveränt duktig och filmandet är mäkta populärt. Jobbet med min nya teatergrupp är ibland besvärligt. I går uteblev flickorna på grund av blåsten -- ja, det var faktiskt orkan. Killarna kom och några av de nya fick öva sig genom att hoppa in i flickrollerna. Det gav tid till att gnugga dem i sceneri mm. Elever som börjar kan ha alla möjliga teaterfel, en har kanske svårt att stå stilla, en stirrar på åskådarna, en plockar nervöst på kläderna eller kör fingrarna genom håret. Jag lär dem att det är skillnad på privatlivet och vad rollen gör. Kliar det på näsan hör det till privatlivet. Shakespeare skrev inte: "HAMLET (kliar sig på näsan): Fan vad det kliar!" Ungarna är emellertid riktigt duktiga. Men de måste ju komma för att det ska bli något. Det stormade i Bjärred också och jag var jätteförkyld men jag kom i alla fall. Daniel mådde uselt av sin influensaspruta men ställde ändå upp. Han är jättebra! Duktig och pålitlig. Jag jobbar med två pjäser av Tennessee Williams: "Det kan man kalla kärlek" och "Utdömd egendom". Daniel sätter upp "Picknick på Slagfältet" av Arrabal. Första gången jag satte upp "Picknick på slagfältet" hade jag en lysande elevgrupp. Flera av dem blev sedan kända. Sanna Persson gör succé i Hipp Hipp, Jonas Sykfont var med i TV:s Waranteatern och Olle Palm ser man titt som tätt i Sydnytt. Med var också en kille som var mest begåvad av dem alla men som sedan inte valde teatern -- tyvärr! Till premiären hade jag inbjudit översättaren Evert Lundström som kom från Göteborg för att se förställningen. Det var en härlig dag! "Det kan man kalla kärlek" hörde jag ursprungligen på radio och blev begeistrad. Sedan regisserade jag den på Studentteatern i Uppsala och fick beröm av Olof Buckard i en radiorecension. Jag minns att under en repetition kom en uppjagad kille rusande in och skrek om något mord som skett. Först trodde jag och mina skådespelare att något inträffat i kvarteret där vi var, men sedan fattade vi att president Kennedy skjutits i Dallas, USA. För en gångs skull avbröt jag en repetition. Jag for hem till min hustru. Vi tände ett ljus och satte på TV. Sedan tittade vi på de svartvita bilderna och försökte fatta det ohyggliga som hänt. Jag var helt övertygad om att den civiliserade världen nu skulle gå under!
I "Det kan man kalla kärlek" komprimeras hela världen till ett sjabbigt hyresrum. En man söker hyra rummet. Han misslyckas med allt, klarar inte arbetet på fabriken och duger inte att bli värdinnans älskare. Däremot förälskar han sig i den lilla strykarkatten Nitschevo -- det betyder "Ingen" på ryska. Skådespelaren som spelade den lille mannen 1963, dog i våras, just sedan jag på hans 70-årsdag uppvaktat honom med en bild av honom och Nitschevo. Boxaren som tar mannens plats i rummet och hos den älskogskranka värdinnan, är en av de gamla vänner jag fortfarande har kontakt med. 1963! Vilken enorm tid som gått. Världen gick inte under med Kennedy! Min hustru och jag var unga och friska då. Tämligen nygifta. Nu har vi barn och sex barnbarn. Jag har genomgått en stor hjärtoperation i år och min hustru har opererats tre gånger på några månader. Eleverna jag nu har, föddes en tre-fyra årtionden senare. Var deras föräldrar ens påtänkta 1963? Knappast! "Utdömd egendom" av samme författare är en av de bästa enaktare som någonsin skrivits. Den unga flickan Willie kommer balanserande på ett järnvägsspår, en vit morgon i Mississippi. Hon möter den lindrigt begåvade gossen Tom, som försöker flyga en drake. Willie skryter ohämmat om allting, särskilt om sin prostituerade syster Alva, som dog i lungsot. "Hon var enormt populär hos järnvägarna /---/ Lokförarna, eldarna, konduktörerna. Till och med stationsföreståndaren." Men Willies situation är i själva verket i totala botten. Familjen har skingrats och huset hon bor i är "Utdömd egendom". Utan att riktigt begripa vad det innebär försöker hon förföra Tom men när denne tröge kille äntligen börjar fatta, blir den mycket unga Willie rädd och drar sig undan. Det är hon som egentligen är "Utdömd egendom". Ett snabbporträtt av två ömkansvärda ungdomar av ett dramatiskt geni som borde fått nobelpriset! Det är roligt att jobba med dessa lysande pjäser. Tyvärr är det väl lite tjejer med i gruppen. Skulle någon teaterintresserad Lundatjej mellan 11 och 16 år se detta och vara intresserad så välkommen till Petersgården en onsdagskväll ca 18.00. Det är gratis! (Mamma eller pappa får gärna följa med.) Välkommen!
En amerikansk pjäs som är ytterst fascinerande är "Möss och människor" av nobelpristagaren John Steinbeck. Den ges just nu på MoomsTeatern i Malmö i en välspelad och gripande föreställning. Jag gick dit, bl a för att se min forna elev Anna Persson i rollen som Mae. Anna är en av mina allra bästa elever bland det dryga tusental jag lärt teaterns grunder. Hon kombinerar scenisk utstrålning och närvaro med perfekt teknik. Det får hon verkligen alla möjligheter att demonstrera i Malmöföreställningen. Det är utmärkt rollbesättning rakt igenom och huvudrollerna Gunilla Ericsson och Hugo Emretsson är mycket övertygande. I ensemblen blandas normalbegåvade personer med funktionshindrade. Det ger ett sällsynt l iv åt hela föreställningen som inte ett ögonblick känns som rutinteater. Bland de mindre rollerna fäste jag mig särskilt för Niclas Lendemar som Candy -- han visade perfekt scenisk närvaro, något som är ovanligt. I programmet kunde man också läsa sig till att Hunden Emma spelades av -- Hunden Emma ... Tala om identifikation! Kajsa Bramsvik har regisserat fram en existentiell stämning när George (Hugo Emretsson) och Lennie, söker jobb i depressionens kaliforniska trettiotal. Lennie en utvecklingsstörd man, som här blivit en muskulös kvinna i Gunilla Ericssons tolkning. Att byta kön på Lennie är ett snilledrag eftersom den starka kvinnan kan övertrumfa männen. Mycken mansmullighet får stötar och repor. Tänk så nesligt för en hustruförtryckande karlakarl och boxare att få handen krossad av en kvinna! Steinbeck (1902-68) fick nobelpriset 1962 och hade då den goda smaken att påpeka vilken miss av Akademien det var att Sherwood Anderson (1876-1941) aldrig belönades. Sherwood Anderson är en av mina stora favoriter och min bok "Hultvik -- Kristianstads län" är en hyllning till hans "Winesburg Ohio" (1919 -- På svenska: "Den lilla staden"). En vän sade: "En och annan vet vem Jean Bolinder är, men de flesta har inte en aning om Sherwood Andersson och det han skrev. När jag var ung gick John Steinbecks "Öster om Eden" (1955) på bio med James Dean (1931-55) i en ledande roll. Jag såg filmen åtta gånger och var lika fascinerad hela tiden. Självklart läste jag också boken. Det filmen tog upp var bara en ganska liten del av boken. James Dean omkom vid en bilkrasch och blev en symbol för oss som var unga då med sina tre berömda filmer "Öster om Eden", "Jätten" och "Ung rebell". I vart fall har jag alltid känt mig som en ung rebell -- detta trots att åren gått och ungdomen blivit ett minne blott. Hade James Dean fått leva skulle han vara nära åttio i dag -- svårt att tänka sig in i!
Det sägs att barnbarn är livets efterrätt och så är det verkligen. Jag och Ajan har sex barnbarn i åldrar från tonåren till drygt tre. De hittar på allt möjligt som vi gamla mor- och farföräldrar ska komma och titta på: fotboll, ishockey, konstutställningar, teater m m. Nu senast sjöng unge sonsonen Isak med en massa andra barn i Tottarps kyrka, en av kyrkorna i Staffanstorps pastorat. Den har en fin altartavla av Fredrik Krebs. Krebs ansåg att alla religioner handlar om detsamma och har därför målat guden Shiva som Moses brinnande buske. Ingen märkte detta förrän Ivan Pfeifer kom på det. Pfeifer var en ovanligt begåvad forskare, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. När jag skrev "Djävulen och det egna köttet" (2007) hade jag stor nytta av Pfeifers forskning om Knästorps kyrka som Krebs också försett med en Shiva. Jag hade aldrig varit inne i Tottarps kyrka, när Isak nu sjöng där. Massor av ungar var det och de uppförde sig föredömligt. Bl a skulle de bygga upp julkrubban -- tydligen en gammal sed som vissa av de vuxna upplevt, när de var barn. Prästen berättade att han hade ont i ett finger och som hans fru inte kunde blåsa på det hela dagen, fanns det bara en att vända sig till: Gud! Verkligen en fin och genomtänkt predikan för barn! Ungarna satt också som tända adventsljus. Jag går gärna i kyrkan och känner gemenskap med gamla människor som levt här i vårt land för länge sedan. Det ger ett nyttigt perspektiv på ens eget liv. På Malmö Stadsbibliotek invigdes en skulptur av Leif Nelson med bilder av olika lokala författare: "Den poetiska cykeln". Leif N hör till de många konstnärer som har gjort ett porträtt av mig. Han inbjöd mig och beklagade att mitt porträtt förkommit vid en flytt på Österlen. Jag och hustrun gick i alla fall och fann skulpturen väldigt spännande och konstnärlig. Leif Nelson är en mycket stor konstnär som i mycket blivit försummad av konstetablissemanget. Det hela inleddes med att en dansk överbibliotekarie som pratade obegriplig danska. Jag har läst danska på Lunds Universitet men begrep inte ändå. Det tjatas om att invandrare ska gå kurser i svenska. Kommer man från ett östeuropeiskt land är svenska oerhört svårt -- det är uppbyggt på ett helt annat sätt än slaviska språk! Att begära svenska av dessa människor är oheumult, men att en dansk bibliotekschef inte kan hjälplig svenska tycker jag är uselt! Nå så blev det paus. Folk skyfflade in förtäringen och tittade sedan snabbt på skulpturen. Själv gjorde jag tvärt om och anlände till ett skövlat bord. Jag tog ett par små sandwichar och skulle just äta dem, när den danska bibliotekarien gav sig på mig med vad som tycktes mig vara en ström av arg danska. Det hon sade gick så vitt jag fattade ut på att jag skulle sluta äta och gå min väg för nu skulle man städa. Sedan blev det i alla fall ett både intressant och begripligt föredrag av bibliotekarien Bo Gentili om Hjalmar Gullbergs boksamling.
Min tidning slängde som jag berättat ut gamla medarbetare. Bl a ryker mina krönikor och mitt konstrecenserande. Tydligen var det de nya unga kulturredaktörerna som inte uppskattar mig. "Vi vill ha friskt blod" sade den ena av dessa damer till den just hjärtopererade gubben. Folk har blivit förbannade och skrivit och ringt till mig - många av dem läste mig tydligen regelbundet och tyckte att jag var som en god vän för dem. Och flera gallerister har sagt att nu får de kanske lägga ner, när ingen recenserar dem. För min privata del är saken inte av vikt. Jag har gjort detta av helt ideella skäl, kört runt i landskapet utan ett öres bilersättning. Uppskattar inte kulturredaktörerna detta så inte mig emot, jag får tid att syssla med mitt, t ex den ytterst kontroversiella självbiografi i tre delar som jag skriver på. Och andra tidningar och magasin som vill ha mitt skrivande. En man som bara skrev förnamn och en initial under sitt meddelande ondgjorde sig över en kolumnrubrik hos en av mina efterträdare: "Jag provade minst fem par byxor och inga satt som de skulle". Jag kan visserligen inte minnas att jag ens läst detta men skrivaren ifråga undrade: "Vem bryr sig?!" Själv har jag funderat skarpt över det hela. Är det kanske jag och mina gamla läsare som tänker fel? Håller man måhända på att ändra paradigm? (Ett paradigm är ett vetenskapligt hus av tyckande och åsikter. Alla har vissa värderingar gemensamma. Så ifrågasätter några grunderna och ett nytt paradigm skapas. I detta nya hus råder andra idéer.) Förr var det så att folk som skrev signerade artiklar och kolumner i massmedia skulle ha meriterat sig för detta. Själv har jag författat en rad böcker och finns med i t ex Vem är det, Bra böckers lexikon, Nordisk Familjebok och Nationalencyklopedin. Jag har tagit åtskilliga poäng på universitet och är fil lic. Jag ansåg mig kvalificerad att skriva om kultur och bildning. Tog jag ibland upp något som var personligt, var det för att belysa en allmängiltig företeelse. Det strängt privata tycker jag inte är något att besvära främmande människor med. Så kom bloggandet. Nu skriver nästan alla ungdomar bloggar. De behöver inte kunna uttrycka sig grammatikaliskt riktigt, behöver ingen bildning och berättar om småsaker de har upplevt. Nu drar dessa bloggar in i tidningarna. Istället för synpunkter på Almqvists prosa, van Goghs penseldrag och Strindbergs kvinnosyn berättar man nu om vad som sker privat hos nobodies, detta tydligen inklusive byxprovning. Man kan säga att allt är supersocialt. Alla är precis lika intressanta och det är precis samma kick att läsa om medmänniskans besvärlig byxprovning som Roald Amundsens kamp att som den förste nå Sydpolen. Bra är det demokratiska draget. Alla människor är viktiga men den som skriver verkar anse att han/hon själv är extra viktig. Allt ändar i ett enda värdenihilism där allt är precis lika bra. För att göra en idrottsbild: Man skriver inte om Stefan Holms höjdhopparbragder över 2.30 utan om sina egna 1,5-metershopp. Visste ni att Jean Bolinder har hoppat höjd i Expressen? Visserligen stod det "Molinder", men i alla fall! Det du Linus Thörnblad, det anade du inte!
Dagens ungdom skiljer sig starkt från hur det var när jag var ung. Det är Internet som ligger bakom detta. På min tid fick vi lära oss en massa fakta om världen. Vi visste vad berömda personer var för ena, vi kände vår karta och kunde placera ut en hel del platser i rätt världsdel. I "lumpen" fick vi lära oss veta hut. Fan tog den unge man som tyckte annat än löjtnanten! I dag behöver den unge inte veta något om Mississippi och var det ligger. Man slår bara på Internet. Den musik som växte fram i djupa Södern är glömd. I dag sondmatas alla med melodiradions jolmiga välling. Men ingen har hört talas om Johan Helmich Roman, Gustav Mahler, Billie Holiday, Blind Lemon Jefferson, Leadbelly, Bessie Smith och Karl-Birger Blomdahl. Minsta spoling vet ändå bäst! En gång skulle alla i min teatergrupp berätta om den störste stjärna de mött. När turen kom till mig ville jag vara bräckig och sade: "Louis Armstrong." Det blev alldeles tyst. Så sade en tjej: -Det var han som var först på månen va? Om man inte vet något själv utan har all "sin" lärdom i en dator kan man inte jämföra. Tillvaron har blivit en enda stor bokklubb där andra väljer vad som är "bra". Om tidningarna nu väljer bort konstrecensioner drar man undan mattan för seriösa konstnärer. "Seriösa" -- vad då fnyser faster Agda och berättar: "Jag gick en ABF-kurs och lärde mig måla. Sedan ställde vi ut på banken. Jag sålde tre och fick in femtusen!" Ja, varför ska en konstnär gå en dyr utbildning och under åratal söka sig fram om ingen sedan ser skillnad på detta och faster-Agda-alster? När jag fick sluta recensera konst, skrev en gallerist till mig: "Konstnärerna är förtvivlade. Du förstod vad de gjorde, inspirerade dem att gå vidare och fick folk att fatta vad som är bra med deras tavlor. Och du sade ifrån när någon ställde ut skit. Vad är det för mening att skapa för folk som inte bryr sig om att fatta?" Själv tror jag att just det där "bryr sig om att fatta" är viktigt. Det är ju så att en tavla föds i betraktarens huvud. Det ger åskådaren en väldig makt. Man behöver inte "förstå" konst men måste bry sig. Artigt ta av hatten och hälsa. En påsk såg jag några teckningar som fyllde min själ med ångest. Jag insåg att konstnären vaknade svettig om nätterna och störtade upp ur sängen för att bli av med sin skräck. In i rummet kom en välskräddad man. Han var ute på årets konstrunda. Han log vänligt och lycklig mot ångestbilderna och nickade välvilligt mot dem. Det var som en kejsare som belönade en slav. Slaven själv såg han inte.
När en massa byter paradigm kan man, enligt den amerikanske forskaren E. M. Rogers, urskilja olika grupper (adoptionskategorier) utifrån hur fort man flyttar från gamla huset till det nya: innovatörer (2,5 %), tidiga adoptörer (13,5 %), tidig majoritet (34 %), sen majoritet (34 %), eftersläntrare (16 %). Min tidning tycks alltså nu ha bestämt sig för att byta från ett paradigm, där man skrev om kultur och samhällsfrågor på vedertaget sätt, till ett där man undfägnar sina läsare med att bl a berätta om hur man bytt byxor en massa gånger, innan de passade. För min del tror jag då att innovatörerna, de tidiga adoptörerna och den tidiga majoriteten består av ungdomar som lever i en internetvärld. Äldre människor tror jag är måttligt intresserade av att läsa om hur en ung, för dem okänd redaktör bytt byxor. Över huvud taget stödjs det nya internetparadigmet av unga människor, medan äldre i många fall håller fast vid det gamla. Jag som tycker mycket om min tidning finner det vådligt att den nu vänder äldre läsare ryggen, för att istället flirta med yngre som alltmer slutat läsa papperstidningar. De läser på nätet. Nå, det är egentligen inte något jag ska bekymra mig över. Jag har gjort mitt bästa och går experimentet inte bra, är det definitivt inte mitt fel. En gång fick jag sparken från ett statligt företag som verkade göra lite som de ville med folk som arbetade där. När semestern närmade sig delade VD ut en fotboll till varje medarbetare. Med den följde en tryckt bilaga där det bl a stod: "Nu har vi satt bollen i rullning ... under sommaren smådribblar vi bara lite lätt inför avsparken framåt hösten ..." "Avspark" var ett välfunnet ord eftersom vi var en hel hög som sparkades av och ut när hösten kom. Och vi slängdes brutalt ut i ett arbetsliv som inte ville ha oss, eftersom man visste att vi ju fått sparken. Vi hade inget ont gjort, bara skött våra jobb väl. Själv hade jag framgångsrikt samarbetat med bl a Astrid Lindgren, en rad f d statsråd och toppolitiker och fått ett fint pris för en av mina böcker. I drygt femton år hade jag jobbat, först på Hermods och sedan när det sugits upp av Liber, som var Sveriges då största förlag. Jag sökte en massa jobb och fattade småningom att jag inte var värd någonting. Så fick jag ett springvikariat i ett gymnasium och utpekades i Skolvärlden av en arg adjunkt som en obehörig typ som skolan skulle passa sig för. Så tittade man på mina betyg och då blev jag lektor och huvudlärare över en natt. Lektor både på Katedralskolan och Polhemskolan -- den där gnälliga adjunkten hörde aldrig mer av sig. Nå min tid som arbetsslös gav mig värdefulla erfarenheter, bl a av det människoföraktande Tjänstemannasverige!
Arbetsförmedlingen tyckte jag skulle utbilda mig när jag var arbetslös och det gjorde jag med glädje -- jag läste bl a sociologi vid Lunds Universitet. En dag skulle jag hämta ut min arbetslöshetspenning och vara på föreläsning samtidigt. Min snälla hustru erbjöd sig att hämta pengarna så att jag kunde göra min plikt och höra föreläsningen. Det skulle hon aldrig gjort! Tjänstemannen skällde och skällde på henne. Det var väl inte hon som skulle hämta pengarna! När hon sade att det var Arbetsförmedlingen som beordrat mig till föreläsningen blev han ännu argare. Det gick inte att prata med karlen. Förmodligen trodde han att jag låg hemma och söp och skickade stackars frun efter pengar till mera sprit ... Så kan det vara att prata med en svensk tjänsteman. I dessa yttersta tider har en rad sådana personer misstolkat en ny lag så det är löjligt. Den borgerliga regeringen menar att människor som varit sjukskrivna ska ges en ny chans till jobb. Detta kan rubba hela det BidragsSverige som försörjer båda bidragstagare och deras många tjänstemän. Regeringen har därmed kanske retat upp hela tjänstemannaföljet. Nu hårdrar man lagen och kör ut svårt cancersjuka personer i arbetslivet och kan säga: Se så dumt regeringen bestämt! En violinist i världsklass fick ont i axeln och sjukskrevs. Då visades hon ut i arbetslivet för att göra något annat än spela fiol!!! Ingen lag har menat något så absolut idiotiskt, men det finns tjänstemän som struntar i stackars människor behandlas bara de får visa sin makt! Sunt förnuft vet dessa människor tydligen inte vad det är! Inte medmänsklighet heller... Man skyller på den borgerliga regeringen. Men de som makten över stackars människor har, bar sig lika illa åt mot folk på förra regeringens tid. En gammal tant fick av en "vårdare" höra att hon skulle skilja på benen "för det har du väl gjort förr" och en åldrad man skulle äta ett halvt ägg till frukost! Min tid som arbetslös lärde mig hur det känns att vara en av dem man ser ner på, förnedrar och misstror. Inte hjälper det ens om man är fil lic som jag eller en stor musiker som den här violinisten! Att alla ska behandlas lika tycks av vissa tjänstemän uppfattas som att alla är lika lata, försupna och arbetsovilliga som man tror att vissa är! Människosynen är under all kritik! Fy katten för TjänstemannaSverige!
Botten av botten är den vansinniga vaccineringen mot svininfluensa. Jag och hustrun har varje år sedan jag blev pensionär vaccinerat oss mot influensa. Nu fick vi inte det på grund av svininfluensa. Ska man tro en tänkare jag hörde i radion så var man rädd att sjuka människor skulle smitta de stackars grisarna som givit influensan sitt namn. Det kunde bli dyrt det, sade tänkaren ifråga. Visserligen behandlas svenska grisar enligt vad man sett i teve illa men så illa, som att bli smittade i influensa önskade ingen dem. Hjärtopererad som jag är, ansågs jag tillhöra en riskgrupp. Tro inte att jag blev vaccinerad å evigheter ändå! Vi listade oss på en läkargrupp som lovade vaccinera oss. En kallelse kom och sedan kom ett brev om att det inte blev så. Vår vårdcentral meddelade också att vi skulle bli vaccinerade men sedan satte de upp ett anslag om att det inte blev någon vaccination. Det fanns inget vaccin --- detta trots att tidningarna meddelade att Sverige skulle ha så mycket vaccin att man kunde sälja till andra länder. Nu skulle vi dock vaccineras på Universitetssjukhuset. Vi åkte dit men där stod en vakt och sade att tji fick vi! Kommer man inte till ett bokat läkarbesök får man betala. Vi fick inte ett öre för bensin och andra utgifter. Nu skulle jag vaccineras på en vårdcentral. Under över alla under -- jag fick äntligen en spruta. Kunde inte hustrun få en också? Nej det kunde hon inte. Läkare fanns, vaccin fanns, hustrun var där. Men vaccinera -- nej då! Jag har varit gift med hustrun i 48 år och är rädd om henne -- jag älskar henne nämligen enormt. Det begriper väl ingen som lever ett modernt liv med ständiga skilsmässor och "mina ungar, dina ungar och våra ungar". Jag ville att man skulle vaccinera hustrun så att hon inte blev sjuk och dog. Men som hon varken spelar ishockey eller bandy tycktes hon inte ha någon chans bli vaccinerad. Jag vaknade på nätterna och oroade mig -- men vad hjälpte det? Så fick hon tid en lördag, på läkarcentralen som vaccinerat mig. Glada var vi bägge men när allt kom ikring var ju även detta fåfängt. Den lördagen hotade en läkare mig med polisen -- jättekul var det! I nästa avsnitt ska jag berätta om detta!
Naturligtvis sprack i vanlig ordning den utlovade vaccineringen -- en telefonsvarare på den läkarcentral vi skulle besöka, upplyste om detta. Hustrun ringde så den central vi listat oss vid och de sade att vi bara hade att komma, och då skulle hustrun vaccineras mot svininfluensa och jag mot den vanliga varianten. Glada i hågen bilade vi iväg till centralen. Det var halt och jag oroade mig för att hustrun skulle halka med sina kryckor. Men fram kom vi. Vid sekreterarens dörr hängde en skylt om att man inte skulle stå så nära den dörren för att inte höra vad som avhandlades där inne. Man fick inte kränka medpatienternas privatliv. Klokt tyckte jag, inga patienter har ju med andras sjukdomar att göra. Vi anmälde oss och satte oss i väntrummet tillsammans med andra. En läkare anlände och satte i väntrummet igång med att fråga ut min hustru om hennes hälsotillstånd. Hon var opererad i ett knä ju. När skedde det? Hur lång tid blev det tro? Det är möjligt att jag var uppretad av alla uteblivna vaccineringar. Nu tyckte jag att skylten om patienternas privatliv tydligen inte gällde läkaren. Knäet avhandlades inför öppen ridå. Jag tyckte man glodde och fladdrade med öronen av intresse och kände att min hustru utlämnades. Vad hade de andra patienterna med hennes knäoperation att göra? Själv har hon inte velat berätta om den för någon, nu pratades det om den ut i detta väntrum. Vi bor i en nyfiken småort och tur var att vi inte var där för i så fall skulle väl alltihop vara ute över hela byn på en haltimma! Jag blev argare och argare och försökte avbryta läkaren. Kunde vi inte gå in i läkarens rum, tänkte jag och avhandla min hustrus privatliv där? Men jag fick inte en syl i vädret. Till sist talade doktorn om att det blev minsann ingen vaccinspruta. Nehej då! Så var det!!!! Tydligen hindrade hustruns operation också mig från att bli vaccinerad. På vilka medicinska grunder vet jag inte. Då reste jag mig rasande och skrek argt: "Djävla kärringprat!" -- jag tyckte inte detta var någon värdig läkaretik utan bara snack kvinnor emellan över en häck!Så gick vi. Därmed var saken ingalunda slut -- innan den var över var jag polishotad. Det ska jag strax berätta vidare om!
Senare denna olycksdigra lördag tog jag mig arg till den där läkarstationen igen. Eftersom jag tyckte att min hustru behandlats illa gick jag in och sade till sekreteraren som var en både vänlig och trevlig kvinna att jag inte ville vara listad på den där stationen längre. Visserligen kallade hon mig "Djang" och hur tråkigt det än är att få sitt namn förvrängt tog jag det med jämnmod -- man ska inte reta upp sig på småsaker. När jag gapade vidare medan hon höll på att lista av mig tröttnade läkaren och meddelade att jag skulle polisanmälas. -Varför? -Du skrek åt mig och kallade mig käring! Jag protesterade, men hon sade triumferande att hon hade en patient som vittne. Det hade hon förstås eftersom damen i väntrummet hört alltihop. Tydligen skulle hon gärna vittna mot mig, som lite halvkändis är jag svårligen påpassad. Det är Jantelagen som gäller. Jag sade att jag inte sagt att hon varit en käring och att det var en annan sak att säga att det var käringprat. Jag försökte säga att käring är en gammal isländsk kvinnlig form av karl och att jag tycker det låter trevligt med "kär". Jag försökte sedan tillägga att en av mina bästa vänner Barbro Alving kallade sig "Käringen mot strömmen" utan att någon tog illa upp. Jag tillade att jag som gammal lektor visste vad ord stod för och då blev doktorn ännu argare och sade att hon minsann kunde svenska. -Så bra då, då vet du ju detta, sade jag. Min ilska över att det talats om knäet i väntrummet fick mig att tänka på Monte Pyton där det var en scen där en apotekare skrek till de väntande kunderna: -Vem är det nu som har syfilis? Jag var arg hela natten och sov illa men sedan lugnade ilskan ner sig och jag började ångra min ilska mot den stackars läkaren. Hon hade ju bara varit rädd om min hustru som var nyopererad. Det kunde bli komplikationer med vaccinering. Det som retat mig var den där andra patienten. Och det allmänna vaccintrasslet i detta land. Den vanskötta vaccineringen mot svininfluensan är en skandal. Jämför högertrafikomläggningen då allt flöt perfekt! Jag bad läkaren om ursäkt och hon var heller inte sur dagen efter. Jag gillar henne faktiskt. Hon vill något, har temperament och är inte långsint. Så jag blir nog inte tagen av polisen och insatt på Kumla. Denna gång!
Som jag redan nämnt min hustrus knäoperation kan jag ju berätta att den gjordes i Ängelholm. När vi anlände till det utmärkta sjukhuset där kom en avdelningsföreståndare fram och sade att hon var gammal elev till mig. 1965 hade hon spelat Kaspers hustru i Strindbergs "Kaspers fet-tisdag". Jag minns henne som en väldigt trevlig och duktig elev och det var roligt att se att det gått bra för henne i livet. Nästa gång jag kom tog jag med mig min bok "Tack snälla Döden!" (1994) -- den handlar om en uppsättning av "Kaspers fettisdag". Jag var lärare i Båstad mellan 1964 och 1966 och hade underbara elever. Det är alltså ett halvt sekel sedan och mina små goa ungar, närmar sig pensionsåldern. Båstad var mitt första riktiga jobb, jag var nygift med Ajan och vi hade en dotter. I Båstad skrev jag (dumt nog) min första deckare och hamnade i den förgiftade deckarvärld som sedan kastat onda skuggor över mitt liv. Allt -- gott och ont -- började i Båstad. Min älskade son, föddes när vi flyttat till Bjärred, det är i stort vad som hänt efter Båstad. Jo sex barnbarn har jag också fått! Nu aktualiserades allt detta -- nästan ett helt liv har gått sedan dess! Jag var tjuguåtta år när jag 1964 var på väg till sitt livs allra första jobb. Godsägarsonen hade då aldrig behövt utföra det minsta för att försörja sig -- ärvda pengar har betalat allt jag velat ha eller kommit på att göra. Men nu var det allvar. Pengarna jag ärvt hade jag med vilje gjort slut på. Nu var jag fattig Extra Adjunkt i Svenska, Historia och Kristendom vid Båstads Samrealskola. Under sommaren har jag regisserat en jätteuppsättning åt Uppsala Stad. August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" har spelats för fulla hus på ett par arenor och med ett femtiotal personer på scenen. Pelle Svanslös-kändisen Gösta Knutsson har intervjuat mig för radion, tidningarnas recensenter har berömt och samtidigt hade min andra film "Flykt" vunnit pris och sänts att representera Sverige i en utländsk filmfestival. Den gamla klang- och jubeltiden var över. Jag hade en underbar kvinna vid min sida och en söt liten dotter som föddes 13 juli -- det är mycket större än allt det ystra skämtet och allt drickandet. Nu ska jag istället bli en vanlig kälkborgare med damasker och restskatt. Det enda jag ägde var den svarta ångestklump i hjärtat jag fick när jag var liten. Jag kände att mycket nu skulle krävas av mig. Jag hoppas att jag skall klara alla utmaningarna och lyckas med livet som en ordinär person. Första intrycket av Båstad var omvälvande. Jag kom åkande på Hallandsåsen när jag plötsligt såg havet och den lilla köpingen långt under mig. Det är så underskönt att jag stannade Ford Tanusen "Nalle Puh", och bara satt där och glodde.
Så vackert vi skulle bo i Båstad, Ajan lilla Carro och jag! Ibland tror jag att högre makter lägger tillrätta för mig som är så dålig på att lägga till rätta själv. Här hade en gammal rektor som hette Karl A Bjärup, tyckt att skolan ska ha en lärare som kunde undervisa ungarna i att spela teater. Och så fick jag vikariatet trots att de betyg jag skrapat ihop, var klena. Tiden i Båstad blev kanske den lyckligaste i mitt liv. Rektor Bjärup var en annorlunda och helt fantastisk människa. Alltid mån om eleverna, en positiv stötta för den unge extraläraren. Juste, hederlig, faderlig. Och kollegiet var vänligt och trevligt. Jag trivdes med mina elever och de trivdes med mig. Jag hade inga disciplinproblem utan kunde bara gå rakt in i klasserna och umgås med vänner. Jag bryter mot de flesta skoltabun men det ledde inte till något större gnissel, även om en kollega visade lite avundsjuka. Inga elever behöver ställa sig upp på mina lektioner och jag och eleverna kallade varandra "du" vilket inte låg i tiden. Jag gick in för att alla lektioner skulle vara spännande och överraskande. Ett exempel var när min klass i tvåan skulle lära sig lite om att göra reportage. Först kommer jag in och verkade allmänt grinig. Jag upptäckte att ordningsmannen Jon var borta och kommenterade argt detta. Då anlände Jon och fick en skarp tillrättavisning. Jon gapar emot, det var magistern som var dum så det så! Jag gav mig på Jon, tog tag i honom och vi började brottas. Katedern välte. Klassen var vettskrämd och stirrade oroligt. Plötsligt reste sig både jag och Jon, gapflabbade och berättade att alltihop bara var inrepeterat och på skoj. Klassen uppmanades skriva ett reportage om det som skett. När sedan kriorna jämfördes visar det sig att de flesta sett helt olika saker. Denna show är en av de få av Båstadsidéerna som jag inte visade upp när jag några år senare gick Lärarhögskola. Den var kanske väl häftig. Hur det nu än var med den saken blev jag en av de 10 % som fick det högsta betyget på Lärarhögskolan. När jag sedan efter några år i förlagsbranschen sökte ett lärarjobb hade man slutat ta hänsyn till betygen. Då var det lika bra att höra till de 10 % som fick lägsta betyg som de 10 % som ansågs bäst! Kanske inte så konstigt att Sverige har så många usla lärare! För att återgå till Båstad så satte jag upp fyra pjäser med eleverna där: Wilde "Spöket på Canterville", Astrid Lindgren: "Mästerdetektiven Blomkvist", Strindberg: "Kaspers fettisdag" och Blanche: "Jenny eller Ångbåtsfärden". Söndagen den nittonde juni 1966 gavs sista föreställningen av "Jenny eller Ångbåtsfärden" på Pershög i centrala Båstad. Pjäsen har inte spelats sedan 1845 då den uppfördes för första och förmodligen dittills sista gången, på en Djurgårdsteater. Sammanlagt fem föreställningar spelas i Båstad, de sista fyra som friluftsteater för allmänheten med ekonomiskt stöd från turistföreningen. Den 11 juni hade Nordvästra Skånes Tidning redan berättat att man avtackat mig "som med detta läsårs slut lämnar skolan".