Jag har studerat både i Uppsala och Lund och tycker att Uppsala är klart överlägset. Lund är en högfärdig skitstad. Den s k "Lundaandan" är bara akademisk stroppighet av värsta slag. Det är obegripligt att någon kunde tänka sig att Lund skulle vara Kulturhuvudstad. Vad finns det för kultur i Lund? Det är en håla där man låtit biltrafiken strömma fritt i ett medeltida gatunät. Följden är ett ständigt kaos där cyklisterna utgör en vild, ociviliserad och laglös stam som struntar i skyltar och alla gående. Polisen gör inget åt saken. Det är som Vilda Västern! Under min hustrus återhämtning från knäoperationen, var jag inne i Lund för att skaffa mat. Hustrun skulle ringa och beställa och på så sätt göra saken lite enklare. Min läkare ger mig kissepiller för mitt åldrade hjärtas skull och min stund i staden blev ett helvete där jag sökte efter toaletter och parkeringsplatser mellan affärsbesöken. Parkeringsplatser finns det nästan inga och man är alltid rädd för P-vakter, även om Lunds vakter är betydligt vänligare och trevligare än Malmös. Toaletterna är under all kritik -- t ex de i Saluhallen som är nedskräpade, skitiga och ibland t o m nerblodade! För att komma in i denna smittohärd får man betala fem kronor. Denna gång gjorde jag så och hittade då en hel familj där inne. De hade inte orkat stänga dörren, så jag blev av med femman. När jag kom fram till en affär visste de inte vad jag skulle ha -- de hade helt sonika lagt på luren så hustrun kom aldrig fram. Bussigt! Men annars är det en trevlig, resonabel och kunnig affär som det är ett nöje att handla i. Och enstaka misstag gör vi ju alla. En annan affär hade pratat med hustrun på telefon och påstod att jag skulle köpa några dyra varor. Jag gjorde förvånad det och nåddes sedan av hustrun på mobil. Hon hade sagt till dem att vi bara skulle ha ett par småsaker! Sur gick jag tillbaka till affären och undrade vad de höll på med. Ett par damer som handlade tog genast affärens parti och började hånflina mig rakt upp i ansiktet. De gjorde retsamma miner till varandra. Jag antar att de mobbade kamrater så när de gick i skolan och nu betedde sig likadant mot mig som "lustigt nog" råkat ut för den otrevliga försäljningen. Jag frågade vad som var så lustigt, men de svarade inte. Det gör aldrig mobbare. Och nästa gång jag kom till affären blev jag näpst av ett förnumstigt biträde för att jag pratat med andra kunder. Att de hånflinat och gjort miner mot mig kände hon minsann inte till, för hon var på lagret och såg inget. Snacka om partiska vittnen! Dessutom, sade hon att jag hade talat högt! Jag är dramalärare och har tränat min röst hos Dramatens talpedagog. Det tycker sådana som föredrar sluddrigt viskande, är odemokratiskt. I dagens Sverige får man inte vara bra på något. Det talas om medvetna konsumenter. Är man en sådan och säger ifrån får man andra kunder emot sig och blir sedan avhyvlad av ett biträde, som inte var närvarande när man sade ifrån. Ja, Fy Fanken för Lund! Det är ju ändå bra att denna bonnahåla inte blev Kulturhuvudstad. Jag minns en gammal historia om en bonde som kom ledandes en ko till Lund. Han mötte ett par studenter vilka var lika humoristiskt lagda som damerna i den där affären. Studenterna gjorde sig "roliga" genom att fråga om paret tänkte gifta sig. -Nej, svarade bonden. Kon ska ta studenten.
När jag var ung, levde affärerna efter devisen: "Kunden har alltid rätt!" Nu är det inte så. Nu är en affär ett revir som kunden kränker genom att vistas där. Kunden ska för att accepteras uppträda ödmjukt och avstå från att vara en medveten konsument. Om man har synpunkter, kan man lika väl dra dit pepparn växer. "Alla stölder polisanmäls!" stod det i en affär jag gick in i. Jag frågade varför skylten satt där. Expediten blev så irriterad av att gubbfan vågade fråga, att hon slutade mala sitt tuggummi. Hon stirrade argt på mig: -Men de ä la självklart va? Stjäl dom ska dom la polisanmälas! -Just det, höll jag med. Varför sätter ni upp en självklarhet? -För att hindra folk att ta så klart! -Men om nu jag skulle mörda någon här i affären, skulle ni inte anmäla det då? Expediten såg på mig som om jag var en idiot. -Klart vi skulle. Va ere me de då? -Jo. Ni varnar för att stöld polisanmäls. Som du själv sade är det en självklarhet. Varför står det inte då t ex: "Mord, stöld, våldtäkt, anläggande av eldsvåda m m kriminellt polisanmäls."? Förmodligen gick resonemanget över hennes förstånd, för hon svarade inte. Vände bara ryggen åt mig och fortsatte ordna skyltar för cigaretter. Dom dj-a kunderna kunde gott röka ihjäl sig så dumma som de var. En affär hade vi anlitat i många år. De trevliga ägarna överlät den på en son. Vi köpte en vitvara för flera tusen kronor av sonen. Den gick ganska snabbt sönder. Jag tog hem en montör och ringde affären. Nye innehavaren gav rådet att jag skulle banka på varan med en hammare. Annars gjorde jag bäst i att köpa en ny vara. Montören bredvid sade att det var det dummaste han hört och jag meddelade killen att en utbildad montör tyckte så. Som svar fick jag veta att både jag och min hustru var ena dj-a typer han inte ville ha att göra med. Hans föräldrar hade minsann alltid tyckt detsamma! Vi skulle för f-n aldrig sätta våra fötter i hans affär mera. Så det så! Montören lagade varan, vi gick till en annan affär och så gjorde våra släktingar och vänner. Den argsinte affärsinnehavaren fick som han ville. Och affären har slagit igen nu. De fick inga kunder, sade man i en grannaffär. Föräldrarna till denne affärsman möter vi ibland. De stannar gärna och pratar och är lika vänliga och trevliga som de alltid varit.
Att folk mobbar mig tar jag inte så hårt. Men jag blir förbaskad när man mobbar andra. Att man ger sig på min hustru eller på barn gör mig rasande. I en snobbaffär där vi handlat många år fick man gå längst in om man ville ha ett kvitto. När min hustru gjorde så, följde en surmulen kassörska efter henne. På frågan varför, blev svaret: "Jag kollar att du inte stjäl!" Hustrun blev ledsen och jag ringde innehavaren och begärde att kassörskan skulle be om ursäkt. Men se det gjorde hon inte! Då slutade vi handla där. När jag skrev en bok om staden och nämnde trevliga affärer, uteslöt jag denna, något som inte undgick recensenterna. Att affären efter några år fick upphöra, berodde förstås inte på detta. Men om en affär är otrevlig är vi många som har civilkurage att klaga och att avstå. Det är inte bra för affären -- det kan t o m bli så att kunden får rätt hur rättslös han än är inne i affärsinnehavarens revir. Ett exempel till: Ett antikvariat hade mycket ungdomsböcker. Jag gick dit med mina snälla barnbarn. Vi hade inte väl kommit in förrän innehavaren, som inte såg att jag var med, började skälla på ungdomarna, som inget ont gjort: "Ramla inte ut i skyltfönstret va? Ha inte ner bokstaplarna! Vad är det där för ett sätt att hålla en bok?" Då steg jag fram. Han blev genast en annan, för jag hade varit stor kund i affären. Jag sade vad jag tyckte om hans otrevlighet mot unga människor. Så tackade jag för mig och lovade att inte återkomma. Det gjorde jag heller aldrig och affären slog snart igen. Inte heller i detta fall kan jag berömma mig av att ha orsakat fiaskot men många arga kunder små får snart en affär att över kanten gå! Att vara en medveten kund är inte bara att jämföra priser och köpa det billigaste och därmed ofta det sämsta. Att vara en medveten kund är också och framför allt att ha civilkurage och våga säga ifrån och ej ge sig när affärsfolket är oförskämda och egenmäktiga. Och andra kunder jäklas. I en affär med gammalt gott rykte hade man en sällsynt duktig expedit. Han skötte det mesta vilket sades reta innehavaren. Rätt vad det var, försvann expediten. Jag blev ledsen och höll lite julkortskontakt med honom. Affären förföll mer och mer och nu finns den inte mer! Det ges en massa jättebra affärer i vår närmaste stad Lund. Det ska sägas som en motvikt till mitt lamenterande över otrevligheter. I Saluhallen har t ex familjen Pettersson den bästa fiskaffär jag handlat hos, ett kebabställe med fantastiska kryddor som kummin, oliver o dy, Holmgrens kött och en bra bröd- och ostbutik. På Klostergatan finns Bengtssons Ost som är toppen, ett trevligt sushi-ställe, vänliga och välsorterade Presstopp och en toppbagare i Ost-Bengtssons lokaler. På sidogator: TREMO vänliga sjukvårdsaffär och Lengertz Antikvariat. Widerberga kött är utsökt, likaså Artistaffären på Bredgatan. Borta på Grönegatan finns en kopieringsbyrå som också har kontorsmaterial. De är supervänliga och tjänstvilliga. För att nu bara nämna några.
Lund har många utmärkta affärer men i själva staden är det rent förfärligt. En gång bodde Sveriges kung Karl XII i Lund och den som läst Frans G Bengtssons skildring av detta, vet att kungen visserligen regerade i Sverige, men i Lund hade han inte mycket att säga till om. Han tyckte att stadens styrelse åtminstone skulle ta bort de döda hundar som låg på gatorna, men inte ledde det till några verkliga förbättringar! Hundkadavren låg där de låg, sedan fick kungen säga vad han ville! I dag är det förstås bättre men jag undrar om det finns någon annan svensk stad som är sämre på snöröjning än Lund! Över huvud taget är snöröjningen kass i Skåne. Hustrun är nyopererad i knäet och varje gång vi är i Lund riskerar hon att ramla och förstöra allt. Som om det inte vore nog med detta gled härom dagen en i isen parkerad bil baklänges ut i gatan, träffade min bil i sidan och slog till hustrun som just var på väg ut. Först trodde jag att det var en idiot som backade men bilen var tom! Småningom anlände ett par trevlig poliser av vilka en varit elev till mig på gymnasiet. Därpå dök ett par förskräckta tjejer upp. Det var deras bil och föraren försäkrade att hon dragit till handbromsen. Kanske gled bilen på den is Lunds gatukontor låtit vara kvar? Vi fick gå till doktorn med hustrun men hon verkar ha klarat sig någorlunda. Snöväder och blåst. Jag åker ut i byn Bjärred. En mötande Merca blinkar argt och mannen vid ratten gör arga gester. Vad har jag gjort honom? Jag fattar ingenting förrän jag senare åker åt andra hållet. Den snåla nysolen ligger lågt och blänker i mötande bilars strålkastare. Man kan få för sig att de har helljuset på. Det var väl det den blinkande bilisten trodde om mig. Fastän vi nyligen firat den vänliga helgen jul blir han så rasande över detta att han blinkar, fäktar med armarna och gör obscena gester! Det är mer än dåligt beteende! Över huvud taget är vägarna numera pepprade med stressade, arga och okunniga förare. Vad de egentligen lär i körskolorna vet jag ej, men det kan knappast vara gott beteende i trafiken. Hålla avstånd till framförvarande vet de flesta unga förare inte vad det är, de ligger tätt intill och blir det stopp hinner de inte stanna. Beteendet leder till seriekrockar och böter för en mängd bilister. Det är den som kör in som får skulden. Det berättas om en tant som körde lusigt på Gotland och fick en radda bilar bakom sig. Så observerade hon en vacker dikesblomma och tvärbromsade för att plocka den. Ett dussin bilar körde in i varandra. Alla fick betala framförvarande och följaktligen var det bara tanten som egentligen orsakat alltihop som klarade sig. Så håll avstånd!
När det stod klart att jag skulle forska i Lund och skriva böcker valde vi Bjärred att bo i. Det var på 60-talet. Som vi trivdes där! Vänliga och opretentiösa människor befolkade byn. Snart kände jag de flesta, bl a i fotbollsklubben. Justa och hederliga personer med vanliga yrken. När vi flyttade in på "vår" gata var grannarna sådant som tegelbrukskamrer, vagnmakare, trädgårdsmästare, bönder som pensionerat sig, postfröken och elektriker. Alla kom och hälsade och ungarna lekte med varandra. Det var en underbar tid -- allt var så lugnt och fridfullt som en författare kunde önska. Nästan som i miss Marples by hos Agatha Christie. Fast utan andra mord än dem i mina böcker. (Jo, en av barnens kamrater mördades på vägen till Lund -- polisen missade förstås det mesta!) Men det var sista akten på en snart färdigspelad pjäs. Nu flyttade det in direktörer, affärsmän, tjänstemän i karriären och -- stockholmare. Folk som tyckte de var fina och som körde dyra bilar och bar märkeskläder. Ungarna hade man föga tid med och fasaderna var viktigast på huset. Och i Livet. Vi hade öppet hus för ungar. Det kryllade av överklassbarn som inte fick vara hemma i de fina husen. Jag tyckte att jag under en tioårsperiod hade minst en hungrig och fattig direktörsunge som gäst vid lunchen varje dag. Barnen försökte placera författaren på en social skala. Som allt i deras föräldrars värld handlade om pengar, undrade de: "Hur mycket kostar din skrivmaskin?" På vår gata med byggmästarvillor på generösa tomter från 1900-talets början, växte det upp Hollywoodhus på minimala jordlappar. Man rev, renoverade och byggde nytt. Det kunde lika väl vara en Stockholmsförort den vi nu bor i. Från min trädgårdsgrind kunde jag se mil av böljande sädesfält och Lunds Domkyrka längst bort. Bakpå min första bok som kom 1967 är jag fotograferad med den utsikten. Nu står cigarrlåda vid cigarrlåda och när jag skrev om det i en bok lät nybyggare sina halvvuxna ungar klå upp mina små -- något jag inte fick reda på förrän mina barn var vuxna. När jag på min färd nu i byn i dag ska parkera framför kommunhuset har en "dam" ställt sin Mercedes så egoistiskt att jag blir tvungen vada genom en vattenpöl när jag går ur min gamla skruttiga SAAB. Det var en gång ... en drömby som hette Bjärred. Men det var länge sedan nu!
I Köpenhamn har det varit klimatmöte. Det har liknat elefanters parning: Allt har skett på hög nivå under mycket trumpetande, enorma mängder damm har rörts upp och resultatet -- om det mot förmodan blir något -- märks först efter flera år ... På andra sidan Sundet har jag åkt till Ängelholm och hustruns sjukläger några gånger. Vilka kolossala rader med långtradare man ser som spyr ut avgaser. Om man vill förbättra miljön, varför förbjuder man inte den groteska långtradartrafiken? Tåg är ett bättre transportmedel! Hemma ska vi sortera sopor under påstående om att det gör miljön bättre -- vad är dessa sopor mot alla långtradare och allt flyg? Själv tror jag att den stigande temperaturen kan vara en naturlig svängning. Tänk så varmt det var på bronsåldern! Och inte berodde det på kökkenmöddingarna!!! Jag har kämpat för miljön hela mitt liv. Att som jag bo inom farozonen för ett atomkraftverk är obehagligt. Jag var med i en grupp författare som skrev en sommarföljetong i DN om en olycka på Barsebäck. Mitt inledande avsnitt togs på allvar i Norge och citerades som en äkta nyhet. Man sade att en rysk nyhetsbyrå förhörde sig om vad som hänt! Det var verklig miljöpropaganda det! När jag jobbade på Liber hade jag en utmärkt chef som hette Ingemar Ternbo. Han visste om mitt miljöintresse och lät mig bl a redigera miljöböcker. En av dessa var "Solenergin" av tysken Hans Rau (1977). Det var en högintressant bok vilken jag, som Libers redaktör, lärde mig mycket av. Bl a skrev Rau om Montezuma Castle i Arizona i USA. Det var anlagt av indianer på 1300-talet och kanske världens äldsta, soluppvärmda hus. Året därpå redigerade jag Kerstin Waerns "Mot en ekologisk världsbild" där bl a Rolf Edberg medverkade. Han menade enligt baksidestexten "att det kanske var människans roll i organismen jorden att vara dess hjärna och centrala nervsystem. De som ska forma jordens framtid måste vara genomsyrade av ödmjukhet och ansvar inför sin uppgift." Min egen ansvarskänsla fick mig bl a att avstå från att flyga. Nog är det märkligt att man pratar så mycket om miljöförstöring på kongresser och flyger till dessa kongresser! Över huvud taget har jag varit negativ till onödigt resande. Jag sökte jobb som Ystads turistchef och kallades till intervju. Där sade jag att jobbet var att få folk till Ystad inte att flänga runt på alla möjliga möten. När jag sade det märkte jag att man strök mig från kandidatlistan. Man ville ha en som reste runt, inte en som satt där och jobbade! Den som fick jobbet tillträdde aldrig. Han reste inte ens till Ystad ... Själv var jag glad att jag stått för mitt miljösamvete även om det kostat mig jobbet! Då stöttade ingen mina miljöansträngningar, nu vet alla plötsligt bäst! Hyckleri!
Förr i tiden levde människor i stort sett samma liv som sina föräldrar och dagarna var sig lika år efter år. Nu är det annat. Mitt liv har haft en massa uppbrott då jag lämnat -- eller tvingats lämna -- det säkra och invanda och börja på nytt. Så var det när jag slutade på Kvälls-Posten för att den skulle bli Idag, när Bra Böcker ombildades, då jag fick sparken på Hermods /Liber och när jag pensionerades från Polhemskolan. Alla sådana uppbrott är smärtsamma. Mina elever grät när slutade på Polhem men Lunds Kommun var helt okänsliga för detta. Nu har man efter nära tjugu år på Skånska Dagbladet slängt ut mig för man vill ha "friskt blod". Folk skriver och ringer och beklagar (och i vissa fall skäller ut mig för att jag "sviker" dem). Somliga tycker jag ska gå över till Sydsvenskan för det tänker de göra! Det är förstås enklare för en prenumerant än det är för en skribent. Min favorittidning är Kvällsposten, den är frisk, välskriven och underhållande. Klart bäst av kvällstidningarna! Stephan Linnér är en utomordentlig kulturchef. Han fanns med på "min" tid då den legendariske Ulf R Johansson var kulturchef och Ulf Mörling chefredaktör. Per Svensson jobbade då på kulturredaktionen bland de andra journalisterna -- tillbakadragen, vänlig och superbegåvad. Han blev med tiden bl a Kvällspostens chefredaktör och är nu Expressens kulturredaktör och har bl a skrivit en lysande bok om prins Gustaf Adolf -- han som aldrig blev kung själv men vars son nu är vår kung. Den som styrde Ulf R:s kulturredaktion var dock en lättretlig och bitsk herre som hette Börje. Runt Börje gick man försiktiga lovar, där hunden Börje låg vid husse Bertil Behrings fötter På KvP fann jag många vänner. Bo Plato, Birger Buhre, Christer Borg, Claes-Allan och Else-Marie Lundin ... lysande journalister alla. Buhre har t o m fått en plats uppkallad efter sig i Malmö. Mörling flyttade till USA och Lundins till Thailand. Jag saknar dem! När Kvällsposten skulle bli "Idag" hoppade jag av. Jag trodde inte på idén, den gick heller inte. Tidningen räddades av Bonniers. En rolig löpsedel som jag sparat berättade om det: "Gör som Bonniers, köp Kvällsposten". På Skånskan fann jag mig väl tillrätta med Jan A Johansson och Ann-Marie Nyman. Bägge var härliga att samarbeta med. Men så blev Ann-Marie pensionerad och det kom en ny ung kulturredaktör. Nu skulle det skrivas kort. En recension skulle ha högst 2500 nedslag, en krönika 2.800. Ett nytt foto skulle presentera mig. Hustru Ajan tog ett bra sådant men det dög förstås inte. Nu är det som pryder min hemsida så var och en kan ju se hur bra det är. I SkD tog "en riktig fotograf" ett där jag ser ut att vilja bitas. Märkligt! Snart började nya kulturredaktören förstöra vad jag skrev -- det blev fel inlagda och fåniga strykningar trots att jag skrev så många nerslag som jag skulle. Man sade inte att man ville peta ut mig, men tillslut fattade jag det. Och då kröp det fram. Redaktören sade att man ville "ha friskt blod!!!" Nog hade det varit hederligare att säga till mig att tidningen skulle göras om och jag skulle ut!
I går kväll ringde ett par av Skånes främsta konstnärer och ville veta hur det skulle bli med mitt skrivande i Skånskan. Jag sade som det var, att det var slut med detta skrivande. De blev verkligt ledsna. -Vi försvinner ju om ingen skriver om vår konst! Jag undrade i mitt stilla sinne om de nya kulturredaktörerna med sitt friska blod ens vet vilka de här konstnärerna är. Själv har jag följt dem i alla år och beundrat dem. Han har ett stort och äkta miljöengagemang och hon är en riktig poet. Jag har faktiskt köpt ett litet självporträtt av henne. Efter samtalet i går betraktade jag det länge -- att kunna måla så utmärkt tar många årtionden att lära sig. Det är inget publikfriande skräp av det slag som många ställer ut. Att komma så långt och så bli bedömd eller glömd av folk som inget vet och begriper! Noli turbare circulos meos! Det lär ha varit geniet Arkimedes utrop när han vid Syrakusas erövring låg i sanden och ritade cirklar. När en romersk soldat kom för att ta honom till befälhavaren, ropade Arkimedes "Rubba inte mina cirklar" men blev nerhuggen 212 f Kr. Jag tycker det är en fin bild av den stora konsten och vetenskapen visavi den slöa, okunniga, dumma massans medlemmar och dess lust att förstöra, förtiga det som man inte förstår sig på. Ett talande exempel på hur den nya generationen uppfostras fick jag när jag var och handlade i ICA i morse. Ett mycket litet barn skrek som om man kört en spik i det. Den söta mamman talade vänligt till skrikhalsen. Det framgick att barnet ville ha en banan. Därför skrek det. Jag tänkte: "Ja, så gör ju barn. Så har mina ungar och barnbarnen också gjort!" Så föll modern till föga. Hon skalade bananen och gav barnet. Det blev tyst och stilla där i affären. Den stackars modern kunde andas ut. Men vad hade då skett? Jo barnet hade lärt att vrålar man tillräckligt så får man som man vill. Och det barnet kommer i fortsättningen att illskrika så fort det inte får som det önskar. Den eftergivna mamman och omgivningen kommer om och om att utsättas för örontortyr av en liten diktator som ser till att få sin vilja genomtrumfad. Jag tycker inte att man ska vara hård mot barn och absolut inte elak, men man måste kunna sätta gränser och vara konsekvent. Som gammal lektor har jag tillämpat detta många gånger med gott resultat. Elever som jag utkämpat en sådan kamp med är nu goda vänner som skriver, skickar kort och hälsar vänligt på sta´n. Samtidigt läser man om gamla kvinnor som terroriseras, misshandlas och utnyttjats av sina bortskämda ungar som aldrig lärt sig att det finns gränser!
Det är jätteskönt när det är lördag och söndag nu när jag slutat på Skånskan. Förr ägnade jag lördagseftermiddagarna åt att åka runt i landskapet och gå på en rad utställningar. Att t ex åka till Konsthallen i Höör var ett helt företag, många mil och luriga fartkameror. Jag fick inte ett öre i bilersättning och hade inte råd att åka på böter. När jag kom hem fick jag direkt sätta mig att skriva. Ofta skrev jag färdigt på söndagsmorgonen för att kunna posta recensionen i tid. Skulle jag till kyrkan var det extra ont om tid. Jag fick många bevis för att gallerier, konstföreningar och konstnärer uppskattade mitt slit. På tidningen sade man sedan nya kulturredaktören kom, just inget men jag kunde inte tro annat att den tidning jag jobbade så hårt för var nöjd. Så var det ju inte alls, fick jag som sagt veta. Och nu har jag fria lördagar och söndagar. Det är fantastiskt, jag kan skriva och måla som jag vill, gå i kyrkan, läsa goda böcker och träffa vänner. Många skriver och ringer och har synpunkter på att jag inte förekommer i Skånskan. Somliga saknar mig, andra ondgör sig över vad som kommit i stället. En man som bara skrev förnamn och en initial under sitt meddelande förfasade sig över en kolumnrubrik hos en av mina efterträdare: "Jag provade minst fem par byxor och inga satt som de skulle". Själv kan jag visserligen inte minnas att jag ens läst detta, men skrivaren ifråga undrade: "Vem bryr sig?!" Aldrig kunde jag tro att det skulle bli så skönt att inte skriva om konst. När det blivit lördag brukar hustrun och jag numera diskutera vad vi ska ha för mat -- något extra gott, det är ju helg! Kanske läser jag något som intresserar mig, det är ju mindre med pliktläsning nu när jag inte recenserar i Skånskan. Även om jag fortsätter recensera i Strömstads Tidning och DAST samt har att läsa en rad deckare åt Svenska Deckarakademin. Sådana böcker kan man ej bara läsa lite här och där i. Man är skyldig att ge varje bok en ärlig chans. Som författare har jag fått många recensioner där anmälaren bara bläddrat i boken och läst baksidan. Så försöker en bedragare skaffa lättförtjänta slantar på författarens bekostnad! Jag minns en god vän som forskade om en berömd författares debutverk och hur den boken recenserades. Där hade förlagsredaktören gjort ett dunderfel i baksidestexten. Recensenterna hade i stort antal gått på felet och upprepade det i sina anmälningar. Därmed framgick med all önskvärd tydlighet att de inte alls läst boken utan nöjt sig med baksidan! Det är rent ut sagt skamligt! Men inte ovanligt ...
Mina nya fria lör- och söndagar tillbringar jag med min hustru Ajan. I år är det femtio år sedan vi möttes. Genast jag såg denna älskliga och supervackra flicka, gick jag fram till henne och friade! Nu har vi tillbringat ett helt liv tillsammans och haft glädjen att få åldras ihop. Att ha blivit gammal är en intressant upplevelse. Jag brukar uttrycka det som så att jag nog gjort min sista tiokamp. Kroppen klarar nu ingen akrobatik längre, man är stel i lederna och har ont lite här och där. Varje morgon äter jag åtta piller och sedan äter jag flera under dagens lopp. De ska dämpa blodtrycket, minska diabetesen, rensa ut vatten, hjälpa hjärtat och hindra proppar att bildas. Nu har de här medicinerna gjort god verkan och jag känner mig frisk med deras hjälp. Och därtill tack vare motion varenda dag. Vill man bli gammal ska man: 1) ha bra gener 2) inte röka 3) motionera varje dag 4) hålla vikten och 5) ha en jäkla tur. Jag tror inte att det är så farligt att dricka sprit, så länge man är något sånär måttlig. Men det finns gränser. Några av mina vänner konsumerade ett par flaskor whisky redan före lunch och sedan satte de ordentlig fart på sitt drickande. Dessa glada gossar blev gula i skinnet en vacker dag och ingen av dem är numera med oss här i jordelivet. Men lite vin, en eller annan sup eller drink ibland dör man inte av -- om man nu inte är så dum att man sätter sig bakom ratten alldeles efter! Jag tror att de gammalmodiga äktenskapen är de bästa. De som innebär att man delar lust och nöd till dess att döden skiljer åt. Numera tycks unga människor mena att man ska skiljas och gifta om sig några gånger för att få ut mesta möjliga av livet. När den äkta maken -- ofta med stöd av hustrun -- kavat sig upp till en position, tycker han ibland att hustrun blivit för gammal och ful. Annat är det med hans söta sekreterare på jobbet -- hon är både ung och söt, hon!!! Skilsmässa, omgifte och sedan lever de olyckliga i all sin dar. Mannen som är stolt visa upp sin unga, söta fru har allt jobb i världen att hålla in magen och upp det som därunder finns. Han stressar på sig en hjärtinfarkt. Sekreteraren upptäcker att direktören, när han tagit av den kritstrecksrandiga, är en lönnfet gubbe som luktar lätt unket och som börjar bli spritlarvig. Att den övergivna hustrun blir bitter och förgrämd är vanligt liksom att barnen tar stor skada. -Ja Johan var alltid så duktig. Han tog då aldrig vår skilsmässa hårt, vittnar mamman i kvällspressen när Johan rånat en bank, mördat en pensionär eller våldtagit och strypt en flicka. Alla skilsmässobarn blir verkligen inte några hemska bankrånare men de flesta bankrånare är skilsmässobarn ... Istället för skilsmässa: Tänk så skönt det är att åldras med den man älskat hela livet, att ha förståelse för varandras sjukdomar, tillkortakommanden och naturliga avtynande! Och att få umgås med barn och barnbarn och glädjas åt det nya liv som kommer!