De nyvakna miljöaktivisterna skriker om att vi människor förstör klimatet. Om vi inte slutar åka bil och börjar sopsortera, blir det en "drivhuseffekt" påstår de. Temperaturen ska stiga så att polernas is smälter och havet stiger. Stackars isbjörnar! De får ingenstans att vara. Om detta gapar miljöaktivisterna på enorma kongresser till vilka de flyger i stora mängder. Vad dessa flygresor kan ha för inverkan på miljön kan man undra. Bjärred där jag bor betyder Berget eftersom här finns en tio meter hög strandvall. Svindlande högt i platta Skåne! Om havet stiger som miljöbesserwissarna gapar om så stort, kommer jag förmodligen att få strandtomt eftersom jag bor en bit upp på strandvallen ... När prästen frågade den döende gumman om hon ville till Himlen och spela harpa eller kanske brinna i Helvetet, svarade hon: -Sitta på ett blött moln -- usch! Tacka vet jag den goa värmen ... Den goa värme vi skulle få med drivhuseffekten ser man inte till. Istället är det iskallt, snö och is. Man fryser, halkar, borstar snö och får vita fingertoppar. Tacka vet jag den goa värmen! OS har brakat loss i teven. Svenska stjärnor har klarat sig bra. Vi ska inte glömma att de flesta stjärnor är högt betalda proffs. Man säger de har "vinnarskalle" dvs de är så egoistiska att de inte kan acceptera att någon annan vinner. Jag har svårt för sådant! På den tiden jag tiokampade och tävlade i alla möjliga friidrottsgrenar tyckte jag visst att det var kul slå personligt rekord och vinna, men jag gladdes också när andra lyckades. Inte föll jag som dagens stjärnor i gråt om jag förlorade -- att idrotta var ett nöje och en hobby. I dag är stjärnorna miljonärer som till varje pris ska hävda sig. De har egna tränare, massörer, psykologer, manager osv. Resorna ordnas åt dem, liksom mat, hotellrum och allt annat. De fraktas runt till idrottsplatser där de ska göra, det de är specialbra på. Annat var det förr. Den amerikanska truppen på Athén-OS 1896 jobbade sig som diskare och liknande över till Grekland på olika båtar. När Gunder Hägg 1943 åkte till USA och slog alla deras löparstjärnor for han lejdbåt över Atlanten och tränade på en träbro! I dag finns VM, EM, OS, Världscup och jag vet inte vad. Förr var det glest mellan de stora evenemangen. Och då fick man passa på att lyckas! Arne Åhman uttogs till OS 1948. Han fick i England heta Ahman och som man hoppade i bokstavsordning slog han i tävlingens första hopp som var hans livs viktigaste, till med svenskt rekord och sitt längsta tresteg någonsin. Konkurrenterna blev paffa och Åhman vann! Så gjorde man på den tiden! Beundransvärt!
Det svenska ishockeylaget har blivit utslaget i OS trots alla miljonärer till stjärnor. Förr var det så att man möttes i tävlingar, för att se vem som var duktigast. Nu anser man sig i förväg veta vem som är bäst. Vinner inte den personen eller det laget är det en "KATASTROF". Folk som varit med och förlorat blir hatade och deras barn kan bli mobbade. Det är ju så att VI vinner, men DOM DÄR förlorar. När DOM DÄR förlorade i fotboll i Berlin 1936 var det ett jämmer utan ände. Och Farbror Sven refererade om de där japanerna som gjorde vattvälling av våra svenska pojkar. 1948 vann VI OS-guld i fotboll, och detta t o m fredagen den trettonde! Alla VI som vann 1948 är döda nu, så det är inte så konstigt att saken håller på att glömmas bort. Apropå ishockey så var mina personliga framgångar i detta spel inte så väldigt stora. När jag äntligen fick vara med i laget hemma på ån dribblade jag elegant förbi en spelare och sköt ett flott mål. I egen kasse fick jag så veta och därpå bjöds jag stryk av lagkompisarna och utvisades för all framtid. Efter detta togs jag aldrig ut till Tre Kronor och fick inga proffsanbud från Kanada. I fotboll gick det inte stort bättre. Vår gård skulle spela match mot granngården. Brist på manskap ledde till att jag till allmän förvåning inklusive min egen, uttogs. Jag slet hårt, men kom aldrig åt bollen. Sedan var jag helt slut och byttes jag ut mot en liten flicka. Ingen kunde i det bittra ögonblicket ana att jag skulle få en dotter som cirka trettio år senare skulle bli riksmästare i fotboll. Mitt bollsinne verkar vara under all kritik. Min sport blev sedan fri idrott, särskilt tiokamp. Jag blev skolmästare i stav och Enköpingsmästare i kula. Som junior blev jag tiokampsfemma i senior-DM för Östergötland. Detta DM var min första stora och riktiga tiokamp. Jag hade aldrig sprungit 110 meter häck. För att få lite erfarenhet ställde jag ut en häck innan tävlingen och försökte ta mig över. När jag var mitt över häcken tog farten slut och jag blev bråkdelen av en sekund sittande på den. Så damp jag i banan och någon på läktaren sade: "Där var det en som bröt tiokampen!" Men skam den som ger sig. Lite rådbråkad ställde jag upp och hoppade jämfota över häckarna. Motståndarna försvann i fjärran och jag gick i mål på ca 27 sekunder. Det var så dåligt att det inte gav någon tiokampspoäng över huvud taget. På hösten meddelades sedan att jag var juniorklubbmästare i häck! Jag var nämligen den ende junioren i klubben som sprungit ett häcklopp det året!
Även om jag "gjort min sista tiokamp", tycker jag om att se på sport i TV. Det är rent fantastiskt vad radio- och TV-sporten blivit skickliga. De lär ha 90 kameror på en enda viktig ishockeymatch! Förr satt i bästa fall en gubbe och filmade. När Ingo slog sin finaste knock kom den inte med, för filmaren återgav just då publiken! Och kommentatorerna är proffsiga. När Ingo boxades taktiskt i OS-finalen 1952, gjorde reportern allt för att håna och nedvärdera honom. Så gör ingen nu, om en idrottsman inte uppfyller högt ställda förväntningar. Jag tittade på Vasaloppet. Det var verkligen fint skildrat i TV med mängder av bilder från själva tävlingen, intervjuer och kringsnack. Superkunnigt. Man får till och med veta löparnas puls, hur nu detta är möjligt. Att åka är en enorm ansträngning. Jag låg på min säng och tittade och gick ner ett kilo från start till mål. Visserligen med doktorns kisspiller som hjälp men i alla fall ... Radio och TV avslöjar av bara farten rätt mycket om saker och ting. T ex hur fruktansvärt okunniga svenska folket är om sin historia -- ett resultat av sossarnas nedrustning av skolan. I "På spåret" frågades om vem som efterträdde drottning Kristina när hon abdikerade 1654. Ena laget gissade på Karl IX -- hennes farfar! Det andra på Karl XII som föddes 1682! Som de gamla sjunga så pipa de unga: Lyssnar man på "Vi i femman" får man många exempel på att kunskapsnivån i den svenska skolan sjunkit rent katastrofalt. Dagens femteklassister tycks inte veta just någonting. I en av tävlingarna visade sig t ex Bibeln vara en helt okänd bok för några. 11 februari frågades, i en regionfinal som jag lyssnade på, om namn på två svenska politiker som mördats. Ett av lagen som tydligen inte hört talas om vare sig Olof Palme eller Anna Lindh gjorde sig "roliga" genom att svara "Kalle Anka" och "Musse Pigg". Att de inte kan, är kanske mera odugliga lärares fel än elevernas. Men att skämta på det sättet om demokratins företrädare, som enligt vad som framgick av frågeställningen fått ge sina liv, är föraktfullt och passar dåligt i massmedia. Programledaren borde sagt till, men gjorde det slappt nog inte. Dagen därpå meddelade radion, att Anna Lindhs man Bo Holmberg avlidit. I Aftonbladet (Kerstin Nilsson m fl) läste jag om att Bo Holmberg aldrig kom över sin sorg efter Anna Lindh. "De hade så roligt ihop" löd en rubrik. "Sveriges utrikesminister var också hustru och mamma -- eller framför allt, hustru och mamma." När hon brutalt mördats blev hennes man "väldigt ensam". Han isolerade sig i sin lägenhet och kom aldrig över sin sorg. Hemtjänstens personal hittade honom. Sönerna bodde hos sin moster.
I TV spelades upp en intervju med Anna Lindhs efterlämnade man Bo Holmberg, där han ångestfyllt klagade över att mördaren bara fick sitta och tiga sig igenom rättegången. Det var svårt att inte få tårar i ögonen, när man såg hans förtvivlan. Jag har varit lektor i historia. Självklart gick jag med mina elever igenom mordet på Olof Palme -- Anna Lindh levde fortfarande då jag pensionerades. Lika självklart tog jag upp de mänskliga aspekterna på det som hände Palmes familj -- det var en hustru och barn som förlorade en make och en far och inte bara Sverige som miste en statminister. Det vi kallar "historia" är förgången verklighet och det som inträffade då hände människor av kött och blod och med samma känslor som både jag och eleverna har. I "Vi i femman" -- inte minst i en regionfinal -- tävlar elever som anses särskilt kunniga. (Det betyder förmodligen att resten är ännu mera obildade.) När dessa tävlande saknar elementära kunskaper, är det ett tecken på att dagens skola egentligen inte lär eleverna någonting. Lärarna är i många fall slappa, okunniga och kan varken lära ut eller fostra. Det senare är det värsta. Saknar då dessa magistrar och fröknar medkänsla för Palmes familj och Anna Lindhs man och barn?! Anna Lindhs söner är nu vid unga år föräldralösa. Detta är en grym tragedi, även utan att deras mördade mor hånfullt kallas "Musse Pigg" i radion. Håller skolan på att fostra ungdomarna till både okunniga och okänsliga demokratiföraktare? När jag var lektor i historia försökte jag göra mina elever intresserade eftersom det är ett bra sätt att lära något. Jag kunde t ex börja med att fråga: -Varför blir det ett himla liv om ett äkta par gör samma sak på Mårtenstorget som de gör hemma i sängen? Det väckte genast intresse och en livlig diskussion uppstod. Vi kom småningom fram till att vi alla lever i minst två sfärer, en privat och en offentlig. I den privata kan man rapa, prutta, gå naken och ha samlag. I den offentliga skärper man sig och uppför sig "anständigt". Vi pratade om vilka miljöer som är offentliga och vilka som är privata. Skolan är offentlig men WC-na på skolan är privata. Hörs pruttandet ut i korridoren blir även WC offentlig sfär. Eleverna kom med en mängd intressanta iakttagelser. En flicka berättade att hon bodde med sin mamma som var frånskild. De två hade det bra och ogenerat tillsammans i sin privata sfär och kunde t ex gå omkring nakna en förmiddag. Så fick modern en karl som flyttade in och då förvandlades flickans privata sfär till en offentlig. På detta sätt hade mina elever nu kommit i centrum och aktiverades med att berätta om sådant de kände till. Men hur blev det då "Historia?" Jo, det ska jag strax berätta!
När eleverna analyserat "privat sfär" och "offentlig sfär" fram- och baklänges, berättade lektor Bolinder att Erasmus Rotterdamus som levde kring 1466-1536, skriver att man inte bör börja prata med någon som sitter på gatan och tömmer tarmen. Som min avsikt var att eleverna -- inte i för hög grad jag -- skulle skapa lektionen, fick de nu kasta sig över detta ur sfärsynpunkt. De kom fram till att man tydligen inte skiljde mellan offentlig och privat sfär vid Nya tidens början och att föregångsmannen Erasmus nog var inne på att skilja lite mellan sfärerna. Han sade inte att det var fel bajsa offentligt men tyckte, att de som gjorde det borde få vara ifred. Sedan följde jag sfärtemat historien igenom till vår tid. Då var det dags att se på kvinnans roll -- om de kvinnliga elevernas mormors mor hade gått ensam en kväll på sta´n hade hon blivit betraktad som prostituerad -- att "gå på gatan". Det var ungdomskulturen Raggarna som tog kvinnan ut i den offentliga sfären. Först skulle raggartjejerna göra typiskt "kvinnliga" sysslor: Köpa hamburgare, putsa bilarna och lägga upp sig på motorhuvarna ... Flower-power gjorde könen jämlika -- och så fick kvinnan samma rätt till det offentliga rummet som killarna. Detta sätt att ha historia gjorde de allra flesta eleverna intresserade. Det var deras tillvaro som skapats. Vi struntade i att ha bok och läxor -- våra diskussioner gav underlag för en avslutande jätteskrivning. Ett par lärarkandidater, som trots mina kollegors avrådande, slank in på en lektion sade att de var imponerade av elevernas kunskaper men tyckte synd om dem -- de måste ju ha rent förskräckliga läxor! När jag sade att de inga läxor hade, blev de förvånade. De fick veta av kollegor till mig att som jag kunde man inte undervisa. Så de återkom aldrig. Men mina elever skriver fortfarande till mig om det intresse jag skapade. Jag vill föra mina idéer vidare och skrev om dem i Skolvärlden. En adjunkt blev rasande och skrev en artikel om hur obildad, omöjlig och farlig jag var. Erasmus och han som tömde tarmen var bajshumor av värsta slag. Nej fy för en lärare som Bolinder! Jag tyckte när jag var elev att lärare i allmänhet var inskränkta, dumdryga och elevfientliga. När jag som vuxen provade på yrket som lektor i Lund fann jag ingen anledning att ändra på min inställning. Inte tycker jag att det är konstigt att svenska folket kan så lite historia att man i "På spåret" tror att Kristina efterträddes av sin sedan länge döde farfar!
Många undrar hur det går med min självbiografi. Ja, det undrar jag verkligen själv också! Jag avser att skriva den som en roman i tre delar om en kille som heter Kim. Det är egentligen inte jag, men han upplever mycket av det jag varit med om under ett fantastiskt liv. Första delen "Urtaget hjärta" handlar om hur Kim växer upp i ett slott med en dominerande, alkoholiserad far och en vacker och undergiven mor. Barnflickan Ida var hans stöd första åren men när hon slutade, hamnade barnet Kim i en kris. Bokens titel är ett citat från Strindberg och syftar på den stora hjärtoperation den åldrade Kim genomgått. "Det är nästan med Slottet som med Idas röst. Att lyssna till Slottets ljud är som att ligga i en livmoder och höra hjärtslag från en väldig mor som omger en. Men Idas röst är Lugnande. Slottets puls är Skrämmande. Han ligger i den stora engelska sängen och är ett Barn i Slottet. Han är liten. Har ännu inte fått hår på underlivet. Han är en fin pojke. En fin pojke måste alltid uppföra sig fint. Arbetarungar är det annat med. De har inga läshuvuden men stora pittar och får hår på dem medan de ännu egentligen bara är barn. Vinden river i alléns träd. När det blåser ska man tänka på de stackars sjömännen på havet. Deras båtar kan gå under och då drunknar sjömännen. Allt är Hemskt. Världen om natten är som ett dunkande hjärta. Det knäpper i väggarna. Knakar i träden. Hörs det ljud nerifrån gårdskontoret rakt under hans engelska säng, kan det vara tjuvar som gör inbrott. Eller mördare som gör sig beredda att med knivar i händerna smyga uppför trapporna. Ett dunkande modershjärta. Han ligger i livmoderns kokong och känner inte sin mor. Hör bara hennes hjärt-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk. Kim känner ännu inte heller sin far. Vet inget om hans fixa idé. Den går ut på att fadern vill skapa en idealvärld där han bestämmer omtänksamt och alla lyder honom. Kim är hans Son. En fin pojke som ska styra vidare när fadern slutat. Antingen han vill eller inte. "Fideikommissarien!" tituleras han ibland. Om det är hån eller aktning som ordet sägs med." Jag känner att min gamla ångest blir mindre när jag lever mig in i barnet Kims förgiftade värld. En psykolog jag gick till i flera år menade att alla mina neurotiska problem är ett svart arv från min onaturliga överklassbarndom. Det har skrivits många hyllmetrar om proletärbarns hemska förhållanden. Jag vill inte ge en motvikt med min skildring, men väl ett komplement. Det är faktiskt inte så roligt att vara ett litet hjälplöst, förtryckt och vettskrämt barn i ett slott heller ...
Andra delen av denna romantrilogi om Kim ska heta "Logementskåpet". Där avhandlas Kims tid i realskolan, gymnasiet i Motala, den fullkomligt vansinniga militärtjänsten på I4, ett par år i Enköping, studierna i Uppsala. Från I 4-tiden härstammar den episod som givit boken dess namn. Kim skrev om detta med hat mot en elak löjtnant men upptäckte allteftersom han skrev att hatet avtog. Som ung hämnades Kim på löjtnanten -- nu tycker han att den hämnden var väl grov. Han ångrar sig! Realskola är en skolform som inte längre finns i Sverige -- tyvärr. Den var trevlig, social och fostrade många till goda medborgare. Kim var under sin realskoletid fortfarande ganska social -- men det skulle snart bli annat! Här möter Kim en mycket god vän: "Nye rektorn satte sig snabbt i respekt. När skolan i kyrkan öppnade för läsåret framträdde den nye och verkade till en början snäll och välvillig på alla sätt. En av eleverna kände sig säker och djävlades med bänkgrannen. Då slog åskan ner från klar himmel! Rektorn blev rasande och skällde ut syndaren så det dånade i kyrkan. Alla eleverna blev vettskrämda. -En sådan djävla djävel, viskade Kim till killen bredvid, som var ny i klassen. Han verkar ju inte klok den fan! -Det är han heller inte, svarade grannen. Man får passa sig noga! Det lät så initierat att Kim undrade: -Vad vet du om det? Bänkgrannen svarade: -Det är min farsa alltså! Kim och Anders Tengstrand blev förstås bästa vänner efter detta och tillbringade mycket tid i varandras hem. Bl a följde Anders med till sommarstugan vid Sommen och var där flera månader under sommarloven. De åkte dit i motorbåt hela vägen och berömde sig av att vara de enda i hela världen som gjort detta -- det var sant eftersom det inte fanns någon sjöförbindelse. Båten stod mellan Laggarp och Malexander uppallad på en flakvagn dragen av en traktor. De sjöng då bl a "Calle Schevens vals" och kunde inga ord fram till bägge klämde i med 'krok'." Anders Tengstrand är namn på en levande person. Han är ett mattegeni och undervisar vid Högskolan i Växjö. Det har alltså gått mycket bra för honom. Om möjligt har det gått ännu bättre för hans son Per som är en av Sveriges och kanske världens främsta pianister. Som Kim en gång räddade livet på sig och Anders tycker han sig ha bidragit till musikhistorien ...
I Uppsala skapade Kim som regissör, producent och skådespelare världens först spexfilm "Hjernans storhet och fall". Den gjorde honom plötsligt till en kändis: Allt parodierades vid inspelningarna. Ett påhittat filmbolag påstods stå bakom filmen. Kim och en kompis utnämnde sig en natt till "Direktörer" och gick sedan på Gillet för att äta och dricka frukost. "'Direktörerna' fick Gillets stackars personal att servera frukost klockan fem på morgonen. När allt var inmundigat sade den andre "direktören" till servitrisen: -Nå det här var inte så illa. Men nu vill direktör Kim ha sin morgoncigarr. -Cigarrkassan är tyvärr stängd ... Kamraten propsade och till sist infann sig en yrvaken chef med en bricka rökverk. Han bugade servilt och undrade: -Vad önskar Direktör Kim? Kim hade aldrig i hela sitt unga liv rökt över huvud taget. Cigarrsorter visste han inget om. Han lutade sig bakåt, stirrade på hotellchefen och sade avmätt: -Men min gode man, har ni nu gjort er besvär för min skull får ni äran att välja morgoncigarr åt mig! Hotellmannen bugade och valde förstås sin dyraste klenod, en H Upman, Havanna. Den låg i ett silverfodral och kostade skjortan. Kim trodde att han nu krånglat sig ur knipan men karlen stod kvar och betraktade hans avnjutande av cigarren. Kim lyckades skruva av locket på hylsan och få ut cigarren. Dunkelt visste han att den skulle snoppas. På film hade han sett gangstrar bita av en bit och spotta ut. Han blundade och bet. Sedan tyckte han inte att han kunde spotta inne på Gillet utan svalde galant den avbitna cigarränden. Hotelldirektörens ögon blev stora, cirkelrunda och avspeglade en total häpnad. Kim tände sitt livs första cigarr och rökte den med avmätt och som han trodde "förnäm" min. Senare samma dag blev han av någon anledning ohyggligt sjuk ... Självklart är detta ett minne som jag skäms över. Men ska man berätta med sitt liv som inspirationskälla bör man vara ärlig om både andra och sig själv. I alla fall emellanåt ...
Filmbolaget ägnade sig inte enbart åt att festa. Det filmades faktiskt också. Filmen handlade om gangstern Hjernan som intog Uppsala, sålde Domkyrkan till en dum bonde och gjorde andra lika hemska dåd. Filmen ändades i fyra parallella slut. Publiken kunde välja det slut som passade bäst. Sluten var Ett lyckligt sådant, Ett Vilda Västernslut, Ett pajkastningsslut och ett Sorgligt. Efter första slutet stod "FIN", efter andra "FINFIN" osv. Allt Kim och hans vänner sett på film, parodierades. Här fanns Griffith-klippning, Chaplins Moderna Tider, tårtkastning, Vilda Västern, svart fransk film, neorealism och masscen á la Cecil B DeMille. Personpresentationen var inspirerad av von Stroheims "Greed". Masscenen spelades in på Sysslomansgatan. Kim fick polisen att spärra av och vakta. Enligt texten blev nu Hjernan "Skjuten på öppen gata". Kim hade försökt få lite sponsring och detta ledde endast till ett knippe vimplar från Nymanbolagen. Några skolklasser lockades skolka från lektionerna och vara med om inspelningen. En student ägde en öppen förkrigsmercedes och i den for Hjernan längs gatan som en annan Hitler. Ungarna skrek och viftade med vimplarna, ett mycket litet barn (som nu bör vara på god väg mot pensionsåldern) stultade fram med en blomsterbukett. Så fick bilen motorstopp och åskådarna fick hugga i och föra den vidare medan Hjernan fortsatte att jubla och vifta -- nu med en blomsterbukett i näven. Han blev alltså bokstavligen "skjuten på öppen gata". Uppsala Nya sände ut en mycket välskrivande journalist, Kim tror sig minnas att det var själve Hugo Wortzelius, medförfattare till den stora "Filmboken" som alla filmintresserade hämtade lärdom ur. Fredagen den 20 feb 1959 syntes Kim i UNT där han röt i en megafon till Hjernan och "gangsterbruden" Gracie Ljundahl. Kim beskrivs i texten på följande sätt: ""En ung man i grå tröja, rutig sportmössa, nonchalant applicerad halsduk, geniantydande solglasögon, megafon och uppsyn som en ung Cecil B. DeMille tjoade och röt och kameran gick". Det sägs att Kim "blev nästan förnärmad över frågan: Är det regidebut?" och replikerade "Ser det så ut?" "När han lugnat sig litet, kröp det emellertid fram att det var första filmen, påbörjad i oktober. Och nog verkade regissörsrytandet något av en vana vid det här laget. Gamle Griffith kunde inte ha gjort det bättre, och det blev en sjusärdeles fart även på statisterna när det kommenderades tagning och kameran gick. Så hade de också i bästa neorealistiska stil plockats från gatan ..."
Tredje delen av dessa minnen heter: "Retur avsändaren". En förläggare på ett storförlag blev rasande för att Kim inte gav ut hos honom. När Kim vänskapligen sände en bok till honom återkom den med mängder av RETUR AVSÄNDAREN stämplade på kuvertet. Denna del handlar bl a om Kims författarår. Som han skapat mer än hundra skönlitterära böcker och tusentals figurer möter han nu en del av dessa senare. En av dem är den lurige Petrus Andersson i "I rättan tid ..." 1975. Han gör en hel del, t ex detta: Petrus säger till Kim att Kim borde ha en bättre förläggare än den han har. Kim tycker om sin gamle förläggare men inser att han börjar bli väl till åren. Det sker mycket i branschen som förläggaren har svårt att hänga med i. Och förlaget är litet och har inga resurser. -På mitt förlag vill de gärna ge ut dig, påstår Petrus. Kim har kommit med en deckare varje år, nu har han en deckare och en roman på gång. Petrus försäkrar att hans förlag vill ge ut båda två. Men de vill träffa Kim. Så far Petrus och Kim till Stockholm och blir storslaget mottagna av det förlag som gett ut en rad böcker av Petrus. Det bjuds överdådigt på krog och förlagsfolket är mycket vänliga mot Kim. Men vad handlar hans nya böcker om? Kim berättar utförligt om de två böckerna och förlagsfolket tycker det låter jättebra. Det är verkligen böcker man vill ge ut! Väl hemma tar Kim kontakt med sitt förlag och sin förläggare som suckar vänligt och säger att han själv börjat inse han är för gammal. Han önskar Kim lycka till på det nya förlaget. --- Därifrån hörs ingenting. Och sedan hörs absolut ingenting. --- Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått, så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Petrus har fått honom att bränna sitt skepp och slipper nu konkurrens från Kim på den svenska deckarmarknaden. I Kims vackra tandrad av deckare varje år blir det nu en glugg". Därmed nog om böckerna om Kim. Jag tänkte hela tiden att mina arvingar skulle ge ut dem först efter min död. När nu nära ett år gått efter min hjärtoperation, börjar jag luta mot att jag själv ska stå för mina romaner. Flera förlag har hört av sig och vill ge ut. Ingen har fått några löften. Den som lever få se hur det blir!