När "Hjernans storhet och fall" hade sin premiär i Uppsala uppmärksammades den stort i massmedia, främst i Upsala Nya Tidning. På samma sätt var det med alla de följande filmerna och teateruppsättningarna. Man skrev och skrev och sände gärna ut stora journalistnamn. Den legendariske Hugo Wortzelius (mannen bakom "Filmboken") intervjuade mig kunnigt och roligt när jag regisserade en masscen på en avspärrad Uppsalagata. Och Gösta Knutsson bjöd in mig till sin radiostudio i Universitetshuset. Detta intresse för vad unga människor gjorde, ledde till att vi som blev uppmärksammade blev ännu mera intresserade av det vi gjorde. Och så var det åren igenom. Även när jag satte upp skolteater i Lund. Då skrev Sydsvenska Dagbladet - nu Sydsvenskan - flitigt om våra pjäser och uppsättningar. Intresserade var också Arbetet, Skånskan och Lunds Lokaltidning. Radio Malmöhus inbjöd till sin studio. Det fanns en liten tevekanal som sände reportage om oss och även en timslång film som eleverna gjorde. När jag letar i mina teaterpärmar möter jag många unga elever som nu fortsätter med teater, film eller andra uppträdanden sedan de blivit uppmuntrade i massmedia. Jag slog slumpvis upp 1992 och hittade där mängder med klipp. I en uppsättning av Kent Anderssons "Flotten" medverkade bl a Fredrik Önnevall. Han är i dag känd som teves skicklige och populäre Kinakorrespondent. I Arrabals "Picknick på slagfältet" spelade Olle Palm som ofta syns i teves Malmöredaktion, Jonas Sykfont som gjort tevesuccé i Varanteatern, samt Sanna Persson nu känd som Jolanta i Hipp Hipp. Sanna Persson spelade också en stor roll i Jan Troells "Vit som en snö". En elev med ett snarlikt namn, Anna Persson kom till skolan året därpå. Hon är idag etablerad skådespelerska med flera teveroller och väldiga framgångar i Göteborg. Hon ska gästspela i Malmö i höst. Dramautbildningen kan användas till mycket. En av de mest begåvade av mina elever Albin Davidsson är nu skolpräst i Malmö. Att vi fått alla dessa framstående personer på scener, teveskärmar och filmdukar beror delvis på att journalisterna i det begynnande nittiotalet intresserade sig för dem. Tyvärr var det därvidlag - som jag varit inne på -- mycket bättre förr. Sydsvenskan slutade skriva om oss efter det att Bonniers köpt dem. Övriga tidningar visar ljumt intresse. Idag ägnar man mycket spaltutrymme åt unga som misskött sig med t ex narkotika och kriminalitet. Skötsamma och ambitiösa teaterelever saknar man allt intresse för. Det är Svenska kyrkan och Petersgården som står bakom min teatersatsning. Men kyrkan ska bara synas i massmedia i diverse negativa sammanhang. Skulle någon förvirrad präst tafsa på en konfirmand blir det världskrigsrubriker i kvällstidningarna. Samt hinkvis med arga insändare om hur usel kyrkan är. Det är i och för sig ej fel, men varför kan man inte ägna en spalt åt det bra som kyrkan gör? -Ni övar ju på kvällarna, sade en redaktör. Vi har ingen ersättning för obekväm arbetstid. Så vi kan inte komma! Obekväm arbetstid! Gamla tiders journalister visste inte vad sådant var. Nog var det åtskilligt mycket bättre förr!