När det stod klart att jag skulle forska i Lund och skriva böcker valde vi Bjärred att bo i. Det var på 60-talet. Som vi trivdes där! Vänliga och opretentiösa människor befolkade byn. Snart kände jag de flesta, bl a i fotbollsklubben. Justa och hederliga personer med vanliga yrken. När vi flyttade in på "vår" gata var grannarna sådant som tegelbrukskamrer, vagnmakare, trädgårdsmästare, bönder som pensionerat sig, postfröken och elektriker. Alla kom och hälsade och ungarna lekte med varandra. Det var en underbar tid -- allt var så lugnt och fridfullt som en författare kunde önska. Nästan som i miss Marples by hos Agatha Christie. Fast utan andra mord än dem i mina böcker. (Jo, en av barnens kamrater mördades på vägen till Lund -- polisen missade förstås det mesta!) Men det var sista akten på en snart färdigspelad pjäs. Nu flyttade det in direktörer, affärsmän, tjänstemän i karriären och -- stockholmare. Folk som tyckte de var fina och som körde dyra bilar och bar märkeskläder. Ungarna hade man föga tid med och fasaderna var viktigast på huset. Och i Livet. Vi hade öppet hus för ungar. Det kryllade av överklassbarn som inte fick vara hemma i de fina husen. Jag tyckte att jag under en tioårsperiod hade minst en hungrig och fattig direktörsunge som gäst vid lunchen varje dag. Barnen försökte placera författaren på en social skala. Som allt i deras föräldrars värld handlade om pengar, undrade de: "Hur mycket kostar din skrivmaskin?" På vår gata med byggmästarvillor på generösa tomter från 1900-talets början, växte det upp Hollywoodhus på minimala jordlappar. Man rev, renoverade och byggde nytt. Det kunde lika väl vara en Stockholmsförort den vi nu bor i. Från min trädgårdsgrind kunde jag se mil av böljande sädesfält och Lunds Domkyrka längst bort. Bakpå min första bok som kom 1967 är jag fotograferad med den utsikten. Nu står cigarrlåda vid cigarrlåda och när jag skrev om det i en bok lät nybyggare sina halvvuxna ungar klå upp mina små -- något jag inte fick reda på förrän mina barn var vuxna. När jag på min färd nu i byn i dag ska parkera framför kommunhuset har en "dam" ställt sin Mercedes så egoistiskt att jag blir tvungen vada genom en vattenpöl när jag går ur min gamla skruttiga SAAB. Det var en gång ... en drömby som hette Bjärred. Men det var länge sedan nu!