Förr i tiden levde människor i stort sett samma liv som sina föräldrar och dagarna var sig lika år efter år. Nu är det annat. Mitt liv har haft en massa uppbrott då jag lämnat -- eller tvingats lämna -- det säkra och invanda och börja på nytt. Så var det när jag slutade på Kvälls-Posten för att den skulle bli Idag, när Bra Böcker ombildades, då jag fick sparken på Hermods /Liber och när jag pensionerades från Polhemskolan. Alla sådana uppbrott är smärtsamma. Mina elever grät när slutade på Polhem men Lunds Kommun var helt okänsliga för detta. Nu har man efter nära tjugu år på Skånska Dagbladet slängt ut mig för man vill ha "friskt blod". Folk skriver och ringer och beklagar (och i vissa fall skäller ut mig för att jag "sviker" dem). Somliga tycker jag ska gå över till Sydsvenskan för det tänker de göra! Det är förstås enklare för en prenumerant än det är för en skribent. Min favorittidning är Kvällsposten, den är frisk, välskriven och underhållande. Klart bäst av kvällstidningarna! Stephan Linnér är en utomordentlig kulturchef. Han fanns med på "min" tid då den legendariske Ulf R Johansson var kulturchef och Ulf Mörling chefredaktör. Per Svensson jobbade då på kulturredaktionen bland de andra journalisterna -- tillbakadragen, vänlig och superbegåvad. Han blev med tiden bl a Kvällspostens chefredaktör och är nu Expressens kulturredaktör och har bl a skrivit en lysande bok om prins Gustaf Adolf -- han som aldrig blev kung själv men vars son nu är vår kung. Den som styrde Ulf R:s kulturredaktion var dock en lättretlig och bitsk herre som hette Börje. Runt Börje gick man försiktiga lovar, där hunden Börje låg vid husse Bertil Behrings fötter På KvP fann jag många vänner. Bo Plato, Birger Buhre, Christer Borg, Claes-Allan och Else-Marie Lundin ... lysande journalister alla. Buhre har t o m fått en plats uppkallad efter sig i Malmö. Mörling flyttade till USA och Lundins till Thailand. Jag saknar dem! När Kvällsposten skulle bli "Idag" hoppade jag av. Jag trodde inte på idén, den gick heller inte. Tidningen räddades av Bonniers. En rolig löpsedel som jag sparat berättade om det: "Gör som Bonniers, köp Kvällsposten". På Skånskan fann jag mig väl tillrätta med Jan A Johansson och Ann-Marie Nyman. Bägge var härliga att samarbeta med. Men så blev Ann-Marie pensionerad och det kom en ny ung kulturredaktör. Nu skulle det skrivas kort. En recension skulle ha högst 2500 nedslag, en krönika 2.800. Ett nytt foto skulle presentera mig. Hustru Ajan tog ett bra sådant men det dög förstås inte. Nu är det som pryder min hemsida så var och en kan ju se hur bra det är. I SkD tog "en riktig fotograf" ett där jag ser ut att vilja bitas. Märkligt! Snart började nya kulturredaktören förstöra vad jag skrev -- det blev fel inlagda och fåniga strykningar trots att jag skrev så många nerslag som jag skulle. Man sade inte att man ville peta ut mig, men tillslut fattade jag det. Och då kröp det fram. Redaktören sade att man ville "ha friskt blod!!!" Nog hade det varit hederligare att säga till mig att tidningen skulle göras om och jag skulle ut!