87

I går kväll ringde ett par av Skånes främsta konstnärer och ville veta hur det skulle bli med mitt skrivande i Skånskan. Jag sade som det var, att det var slut med detta skrivande. De blev verkligt ledsna. -Vi försvinner ju om ingen skriver om vår konst! Jag undrade i mitt stilla sinne om de nya kulturredaktörerna med sitt friska blod ens vet vilka de här konstnärerna är. Själv har jag följt dem i alla år och beundrat dem. Han har ett stort och äkta miljöengagemang och hon är en riktig poet. Jag har faktiskt köpt ett litet självporträtt av henne. Efter samtalet i går betraktade jag det länge -- att kunna måla så utmärkt tar många årtionden att lära sig. Det är inget publikfriande skräp av det slag som många ställer ut. Att komma så långt och så bli bedömd eller glömd av folk som inget vet och begriper! Noli turbare circulos meos! Det lär ha varit geniet Arkimedes utrop när han vid Syrakusas erövring låg i sanden och ritade cirklar. När en romersk soldat kom för att ta honom till befälhavaren, ropade Arkimedes "Rubba inte mina cirklar" men blev nerhuggen 212 f Kr. Jag tycker det är en fin bild av den stora konsten och vetenskapen visavi den slöa, okunniga, dumma massans medlemmar och dess lust att förstöra, förtiga det som man inte förstår sig på. Ett talande exempel på hur den nya generationen uppfostras fick jag när jag var och handlade i ICA i morse. Ett mycket litet barn skrek som om man kört en spik i det. Den söta mamman talade vänligt till skrikhalsen. Det framgick att barnet ville ha en banan. Därför skrek det. Jag tänkte: "Ja, så gör ju barn. Så har mina ungar och barnbarnen också gjort!" Så föll modern till föga. Hon skalade bananen och gav barnet. Det blev tyst och stilla där i affären. Den stackars modern kunde andas ut. Men vad hade då skett? Jo barnet hade lärt att vrålar man tillräckligt så får man som man vill. Och det barnet kommer i fortsättningen att illskrika så fort det inte får som det önskar. Den eftergivna mamman och omgivningen kommer om och om att utsättas för örontortyr av en liten diktator som ser till att få sin vilja genomtrumfad. Jag tycker inte att man ska vara hård mot barn och absolut inte elak, men man måste kunna sätta gränser och vara konsekvent. Som gammal lektor har jag tillämpat detta många gånger med gott resultat. Elever som jag utkämpat en sådan kamp med är nu goda vänner som skriver, skickar kort och hälsar vänligt på sta´n. Samtidigt läser man om gamla kvinnor som terroriseras, misshandlas och utnyttjats av sina bortskämda ungar som aldrig lärt sig att det finns gränser!