Det svenska ishockeylaget har blivit utslaget i OS trots alla miljonärer till stjärnor. Förr var det så att man möttes i tävlingar, för att se vem som var duktigast. Nu anser man sig i förväg veta vem som är bäst. Vinner inte den personen eller det laget är det en "KATASTROF". Folk som varit med och förlorat blir hatade och deras barn kan bli mobbade. Det är ju så att VI vinner, men DOM DÄR förlorar. När DOM DÄR förlorade i fotboll i Berlin 1936 var det ett jämmer utan ände. Och Farbror Sven refererade om de där japanerna som gjorde vattvälling av våra svenska pojkar. 1948 vann VI OS-guld i fotboll, och detta t o m fredagen den trettonde! Alla VI som vann 1948 är döda nu, så det är inte så konstigt att saken håller på att glömmas bort. Apropå ishockey så var mina personliga framgångar i detta spel inte så väldigt stora. När jag äntligen fick vara med i laget hemma på ån dribblade jag elegant förbi en spelare och sköt ett flott mål. I egen kasse fick jag så veta och därpå bjöds jag stryk av lagkompisarna och utvisades för all framtid. Efter detta togs jag aldrig ut till Tre Kronor och fick inga proffsanbud från Kanada. I fotboll gick det inte stort bättre. Vår gård skulle spela match mot granngården. Brist på manskap ledde till att jag till allmän förvåning inklusive min egen, uttogs. Jag slet hårt, men kom aldrig åt bollen. Sedan var jag helt slut och byttes jag ut mot en liten flicka. Ingen kunde i det bittra ögonblicket ana att jag skulle få en dotter som cirka trettio år senare skulle bli riksmästare i fotboll. Mitt bollsinne verkar vara under all kritik. Min sport blev sedan fri idrott, särskilt tiokamp. Jag blev skolmästare i stav och Enköpingsmästare i kula. Som junior blev jag tiokampsfemma i senior-DM för Östergötland. Detta DM var min första stora och riktiga tiokamp. Jag hade aldrig sprungit 110 meter häck. För att få lite erfarenhet ställde jag ut en häck innan tävlingen och försökte ta mig över. När jag var mitt över häcken tog farten slut och jag blev bråkdelen av en sekund sittande på den. Så damp jag i banan och någon på läktaren sade: "Där var det en som bröt tiokampen!" Men skam den som ger sig. Lite rådbråkad ställde jag upp och hoppade jämfota över häckarna. Motståndarna försvann i fjärran och jag gick i mål på ca 27 sekunder. Det var så dåligt att det inte gav någon tiokampspoäng över huvud taget. På hösten meddelades sedan att jag var juniorklubbmästare i häck! Jag var nämligen den ende junioren i klubben som sprungit ett häcklopp det året!
Även om jag "gjort min sista tiokamp", tycker jag om att se på sport i TV. Det är rent fantastiskt vad radio- och TV-sporten blivit skickliga. De lär ha 90 kameror på en enda viktig ishockeymatch! Förr satt i bästa fall en gubbe och filmade. När Ingo slog sin finaste knock kom den inte med, för filmaren återgav just då publiken! Och kommentatorerna är proffsiga. När Ingo boxades taktiskt i OS-finalen 1952, gjorde reportern allt för att håna och nedvärdera honom. Så gör ingen nu, om en idrottsman inte uppfyller högt ställda förväntningar. Jag tittade på Vasaloppet. Det var verkligen fint skildrat i TV med mängder av bilder från själva tävlingen, intervjuer och kringsnack. Superkunnigt. Man får till och med veta löparnas puls, hur nu detta är möjligt. Att åka är en enorm ansträngning. Jag låg på min säng och tittade och gick ner ett kilo från start till mål. Visserligen med doktorns kisspiller som hjälp men i alla fall ... Radio och TV avslöjar av bara farten rätt mycket om saker och ting. T ex hur fruktansvärt okunniga svenska folket är om sin historia -- ett resultat av sossarnas nedrustning av skolan. I "På spåret" frågades om vem som efterträdde drottning Kristina när hon abdikerade 1654. Ena laget gissade på Karl IX -- hennes farfar! Det andra på Karl XII som föddes 1682! Som de gamla sjunga så pipa de unga: Lyssnar man på "Vi i femman" får man många exempel på att kunskapsnivån i den svenska skolan sjunkit rent katastrofalt. Dagens femteklassister tycks inte veta just någonting. I en av tävlingarna visade sig t ex Bibeln vara en helt okänd bok för några. 11 februari frågades, i en regionfinal som jag lyssnade på, om namn på två svenska politiker som mördats. Ett av lagen som tydligen inte hört talas om vare sig Olof Palme eller Anna Lindh gjorde sig "roliga" genom att svara "Kalle Anka" och "Musse Pigg". Att de inte kan, är kanske mera odugliga lärares fel än elevernas. Men att skämta på det sättet om demokratins företrädare, som enligt vad som framgick av frågeställningen fått ge sina liv, är föraktfullt och passar dåligt i massmedia. Programledaren borde sagt till, men gjorde det slappt nog inte. Dagen därpå meddelade radion, att Anna Lindhs man Bo Holmberg avlidit. I Aftonbladet (Kerstin Nilsson m fl) läste jag om att Bo Holmberg aldrig kom över sin sorg efter Anna Lindh. "De hade så roligt ihop" löd en rubrik. "Sveriges utrikesminister var också hustru och mamma -- eller framför allt, hustru och mamma." När hon brutalt mördats blev hennes man "väldigt ensam". Han isolerade sig i sin lägenhet och kom aldrig över sin sorg. Hemtjänstens personal hittade honom. Sönerna bodde hos sin moster.