I TV spelades upp en intervju med Anna Lindhs efterlämnade man Bo Holmberg, där han ångestfyllt klagade över att mördaren bara fick sitta och tiga sig igenom rättegången. Det var svårt att inte få tårar i ögonen, när man såg hans förtvivlan. Jag har varit lektor i historia. Självklart gick jag med mina elever igenom mordet på Olof Palme -- Anna Lindh levde fortfarande då jag pensionerades. Lika självklart tog jag upp de mänskliga aspekterna på det som hände Palmes familj -- det var en hustru och barn som förlorade en make och en far och inte bara Sverige som miste en statminister. Det vi kallar "historia" är förgången verklighet och det som inträffade då hände människor av kött och blod och med samma känslor som både jag och eleverna har. I "Vi i femman" -- inte minst i en regionfinal -- tävlar elever som anses särskilt kunniga. (Det betyder förmodligen att resten är ännu mera obildade.) När dessa tävlande saknar elementära kunskaper, är det ett tecken på att dagens skola egentligen inte lär eleverna någonting. Lärarna är i många fall slappa, okunniga och kan varken lära ut eller fostra. Det senare är det värsta. Saknar då dessa magistrar och fröknar medkänsla för Palmes familj och Anna Lindhs man och barn?! Anna Lindhs söner är nu vid unga år föräldralösa. Detta är en grym tragedi, även utan att deras mördade mor hånfullt kallas "Musse Pigg" i radion. Håller skolan på att fostra ungdomarna till både okunniga och okänsliga demokratiföraktare? När jag var lektor i historia försökte jag göra mina elever intresserade eftersom det är ett bra sätt att lära något. Jag kunde t ex börja med att fråga: -Varför blir det ett himla liv om ett äkta par gör samma sak på Mårtenstorget som de gör hemma i sängen? Det väckte genast intresse och en livlig diskussion uppstod. Vi kom småningom fram till att vi alla lever i minst två sfärer, en privat och en offentlig. I den privata kan man rapa, prutta, gå naken och ha samlag. I den offentliga skärper man sig och uppför sig "anständigt". Vi pratade om vilka miljöer som är offentliga och vilka som är privata. Skolan är offentlig men WC-na på skolan är privata. Hörs pruttandet ut i korridoren blir även WC offentlig sfär. Eleverna kom med en mängd intressanta iakttagelser. En flicka berättade att hon bodde med sin mamma som var frånskild. De två hade det bra och ogenerat tillsammans i sin privata sfär och kunde t ex gå omkring nakna en förmiddag. Så fick modern en karl som flyttade in och då förvandlades flickans privata sfär till en offentlig. På detta sätt hade mina elever nu kommit i centrum och aktiverades med att berätta om sådant de kände till. Men hur blev det då "Historia?" Jo, det ska jag strax berätta!
När eleverna analyserat "privat sfär" och "offentlig sfär" fram- och baklänges, berättade lektor Bolinder att Erasmus Rotterdamus som levde kring 1466-1536, skriver att man inte bör börja prata med någon som sitter på gatan och tömmer tarmen. Som min avsikt var att eleverna -- inte i för hög grad jag -- skulle skapa lektionen, fick de nu kasta sig över detta ur sfärsynpunkt. De kom fram till att man tydligen inte skiljde mellan offentlig och privat sfär vid Nya tidens början och att föregångsmannen Erasmus nog var inne på att skilja lite mellan sfärerna. Han sade inte att det var fel bajsa offentligt men tyckte, att de som gjorde det borde få vara ifred. Sedan följde jag sfärtemat historien igenom till vår tid. Då var det dags att se på kvinnans roll -- om de kvinnliga elevernas mormors mor hade gått ensam en kväll på sta´n hade hon blivit betraktad som prostituerad -- att "gå på gatan". Det var ungdomskulturen Raggarna som tog kvinnan ut i den offentliga sfären. Först skulle raggartjejerna göra typiskt "kvinnliga" sysslor: Köpa hamburgare, putsa bilarna och lägga upp sig på motorhuvarna ... Flower-power gjorde könen jämlika -- och så fick kvinnan samma rätt till det offentliga rummet som killarna. Detta sätt att ha historia gjorde de allra flesta eleverna intresserade. Det var deras tillvaro som skapats. Vi struntade i att ha bok och läxor -- våra diskussioner gav underlag för en avslutande jätteskrivning. Ett par lärarkandidater, som trots mina kollegors avrådande, slank in på en lektion sade att de var imponerade av elevernas kunskaper men tyckte synd om dem -- de måste ju ha rent förskräckliga läxor! När jag sade att de inga läxor hade, blev de förvånade. De fick veta av kollegor till mig att som jag kunde man inte undervisa. Så de återkom aldrig. Men mina elever skriver fortfarande till mig om det intresse jag skapade. Jag vill föra mina idéer vidare och skrev om dem i Skolvärlden. En adjunkt blev rasande och skrev en artikel om hur obildad, omöjlig och farlig jag var. Erasmus och han som tömde tarmen var bajshumor av värsta slag. Nej fy för en lärare som Bolinder! Jag tyckte när jag var elev att lärare i allmänhet var inskränkta, dumdryga och elevfientliga. När jag som vuxen provade på yrket som lektor i Lund fann jag ingen anledning att ändra på min inställning. Inte tycker jag att det är konstigt att svenska folket kan så lite historia att man i "På spåret" tror att Kristina efterträddes av sin sedan länge döde farfar!