Många undrar hur det går med min självbiografi. Ja, det undrar jag verkligen själv också! Jag avser att skriva den som en roman i tre delar om en kille som heter Kim. Det är egentligen inte jag, men han upplever mycket av det jag varit med om under ett fantastiskt liv. Första delen "Urtaget hjärta" handlar om hur Kim växer upp i ett slott med en dominerande, alkoholiserad far och en vacker och undergiven mor. Barnflickan Ida var hans stöd första åren men när hon slutade, hamnade barnet Kim i en kris. Bokens titel är ett citat från Strindberg och syftar på den stora hjärtoperation den åldrade Kim genomgått. "Det är nästan med Slottet som med Idas röst. Att lyssna till Slottets ljud är som att ligga i en livmoder och höra hjärtslag från en väldig mor som omger en. Men Idas röst är Lugnande. Slottets puls är Skrämmande. Han ligger i den stora engelska sängen och är ett Barn i Slottet. Han är liten. Har ännu inte fått hår på underlivet. Han är en fin pojke. En fin pojke måste alltid uppföra sig fint. Arbetarungar är det annat med. De har inga läshuvuden men stora pittar och får hår på dem medan de ännu egentligen bara är barn. Vinden river i alléns träd. När det blåser ska man tänka på de stackars sjömännen på havet. Deras båtar kan gå under och då drunknar sjömännen. Allt är Hemskt. Världen om natten är som ett dunkande hjärta. Det knäpper i väggarna. Knakar i träden. Hörs det ljud nerifrån gårdskontoret rakt under hans engelska säng, kan det vara tjuvar som gör inbrott. Eller mördare som gör sig beredda att med knivar i händerna smyga uppför trapporna. Ett dunkande modershjärta. Han ligger i livmoderns kokong och känner inte sin mor. Hör bara hennes hjärt-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk. Kim känner ännu inte heller sin far. Vet inget om hans fixa idé. Den går ut på att fadern vill skapa en idealvärld där han bestämmer omtänksamt och alla lyder honom. Kim är hans Son. En fin pojke som ska styra vidare när fadern slutat. Antingen han vill eller inte. "Fideikommissarien!" tituleras han ibland. Om det är hån eller aktning som ordet sägs med." Jag känner att min gamla ångest blir mindre när jag lever mig in i barnet Kims förgiftade värld. En psykolog jag gick till i flera år menade att alla mina neurotiska problem är ett svart arv från min onaturliga överklassbarndom. Det har skrivits många hyllmetrar om proletärbarns hemska förhållanden. Jag vill inte ge en motvikt med min skildring, men väl ett komplement. Det är faktiskt inte så roligt att vara ett litet hjälplöst, förtryckt och vettskrämt barn i ett slott heller ...