I Uppsala skapade Kim som regissör, producent och skådespelare världens först spexfilm "Hjernans storhet och fall". Den gjorde honom plötsligt till en kändis: Allt parodierades vid inspelningarna. Ett påhittat filmbolag påstods stå bakom filmen. Kim och en kompis utnämnde sig en natt till "Direktörer" och gick sedan på Gillet för att äta och dricka frukost. "'Direktörerna' fick Gillets stackars personal att servera frukost klockan fem på morgonen. När allt var inmundigat sade den andre "direktören" till servitrisen: -Nå det här var inte så illa. Men nu vill direktör Kim ha sin morgoncigarr. -Cigarrkassan är tyvärr stängd ... Kamraten propsade och till sist infann sig en yrvaken chef med en bricka rökverk. Han bugade servilt och undrade: -Vad önskar Direktör Kim? Kim hade aldrig i hela sitt unga liv rökt över huvud taget. Cigarrsorter visste han inget om. Han lutade sig bakåt, stirrade på hotellchefen och sade avmätt: -Men min gode man, har ni nu gjort er besvär för min skull får ni äran att välja morgoncigarr åt mig! Hotellmannen bugade och valde förstås sin dyraste klenod, en H Upman, Havanna. Den låg i ett silverfodral och kostade skjortan. Kim trodde att han nu krånglat sig ur knipan men karlen stod kvar och betraktade hans avnjutande av cigarren. Kim lyckades skruva av locket på hylsan och få ut cigarren. Dunkelt visste han att den skulle snoppas. På film hade han sett gangstrar bita av en bit och spotta ut. Han blundade och bet. Sedan tyckte han inte att han kunde spotta inne på Gillet utan svalde galant den avbitna cigarränden. Hotelldirektörens ögon blev stora, cirkelrunda och avspeglade en total häpnad. Kim tände sitt livs första cigarr och rökte den med avmätt och som han trodde "förnäm" min. Senare samma dag blev han av någon anledning ohyggligt sjuk ... Självklart är detta ett minne som jag skäms över. Men ska man berätta med sitt liv som inspirationskälla bör man vara ärlig om både andra och sig själv. I alla fall emellanåt ...
Filmbolaget ägnade sig inte enbart åt att festa. Det filmades faktiskt också. Filmen handlade om gangstern Hjernan som intog Uppsala, sålde Domkyrkan till en dum bonde och gjorde andra lika hemska dåd. Filmen ändades i fyra parallella slut. Publiken kunde välja det slut som passade bäst. Sluten var Ett lyckligt sådant, Ett Vilda Västernslut, Ett pajkastningsslut och ett Sorgligt. Efter första slutet stod "FIN", efter andra "FINFIN" osv. Allt Kim och hans vänner sett på film, parodierades. Här fanns Griffith-klippning, Chaplins Moderna Tider, tårtkastning, Vilda Västern, svart fransk film, neorealism och masscen á la Cecil B DeMille. Personpresentationen var inspirerad av von Stroheims "Greed". Masscenen spelades in på Sysslomansgatan. Kim fick polisen att spärra av och vakta. Enligt texten blev nu Hjernan "Skjuten på öppen gata". Kim hade försökt få lite sponsring och detta ledde endast till ett knippe vimplar från Nymanbolagen. Några skolklasser lockades skolka från lektionerna och vara med om inspelningen. En student ägde en öppen förkrigsmercedes och i den for Hjernan längs gatan som en annan Hitler. Ungarna skrek och viftade med vimplarna, ett mycket litet barn (som nu bör vara på god väg mot pensionsåldern) stultade fram med en blomsterbukett. Så fick bilen motorstopp och åskådarna fick hugga i och föra den vidare medan Hjernan fortsatte att jubla och vifta -- nu med en blomsterbukett i näven. Han blev alltså bokstavligen "skjuten på öppen gata". Uppsala Nya sände ut en mycket välskrivande journalist, Kim tror sig minnas att det var själve Hugo Wortzelius, medförfattare till den stora "Filmboken" som alla filmintresserade hämtade lärdom ur. Fredagen den 20 feb 1959 syntes Kim i UNT där han röt i en megafon till Hjernan och "gangsterbruden" Gracie Ljundahl. Kim beskrivs i texten på följande sätt: ""En ung man i grå tröja, rutig sportmössa, nonchalant applicerad halsduk, geniantydande solglasögon, megafon och uppsyn som en ung Cecil B. DeMille tjoade och röt och kameran gick". Det sägs att Kim "blev nästan förnärmad över frågan: Är det regidebut?" och replikerade "Ser det så ut?" "När han lugnat sig litet, kröp det emellertid fram att det var första filmen, påbörjad i oktober. Och nog verkade regissörsrytandet något av en vana vid det här laget. Gamle Griffith kunde inte ha gjort det bättre, och det blev en sjusärdeles fart även på statisterna när det kommenderades tagning och kameran gick. Så hade de också i bästa neorealistiska stil plockats från gatan ..."