En onsdagseftermiddag, just som jag är på väg till en teaterrepetition, ringde gamle vännen mästerlöparen Bernt Wigert och berättar, att min tiokampstränare, Karl-Erik "KEJ" Jonsson från Motala är borta. Det lyfter åter fram ett viktigt skede ur det liv jag som sagts sitter och skriver en självbiografi om. KEJ är en av de personer som betytt mest för mig, en man som kunde bekymra sig om att hjälpa en ung människa -- även en protesterande och rebellisk kille, som tyckte han visste bäst om det mesta. I det Motala där jag gick i gymnasiet och ansågs urbota dum av vissa lärare, kände jag mig olycklig och misslyckad. MAIF blev ett välkomnande hem och jag hängde på idrottsplatsen min mesta fritid. Jag skulle minsann visa omvärlden att jag var något -- t ex världens främste tiokampare, en Kjell Tånnander eller kanske till och med en Bob Mathias som tog OS-guld och satte världsrekord! Jag har gjort ett tacksamt återbesök på MAIF för att träffa alla gamla vänner där och KEJ och jag har skickat kort till varann, t ex när hans hustru gick bort för några år sedan. Ett oväntat möte skedde 1987 då jag av Hemmets Journal sänts att göra reportage om Vadstena. Då satt KEJ på landsarkivet och släktforskade. Enligt en av mina bildtexter hade han hittat en anfader som stupade vid Lützen 1632. KEJ insåg förstås att jag aldrig skulle bli någon berömd sportfantom, men han rättade vänligt mina många teknikfel och gav mig goda råd. Därmed gjorde han det som är viktigast i all uppfostran -- han SÅG den unge. Människor som i likhet med KEJ verkligen SER unga i en positiv och välvillig dager räddar liv, förhindrar brott och bidrar över huvud taget till en bättre framtid. Då jag nu är nära 75 har livet lärt mig att "KEJ-människorna" är de allra viktigaste och de som mest förtjänar att hedras. En av mina klasskamrater i realskolan, kallad Putte Präst för att pappan var kyrkoherde, har avlidit. Han blev känd rallyförare och man läste om honom ibland i tidningarna. När någon av det gamla gänget går vidare in i det okända, är det en dörr som stängs och en påminnelse om hur usel kontakt man haft i livet. Mitt fel! Och nu är det för sent. Visst är det hemskt att vi som var så unga och friska och så fulla av planer och förhoppningar nu är döda, sjuka och mer eller mindre utslagna. Dessutom är ju vi gamla fasligt förargelseväckande. En ung och hurtig bilist som enligt tidningarna stod på en handikapplats slog ihjäl en nära 80-årig kvinna som hade oförskämdheten att säga ifrån. När jag var ung hade man respekt för de gamla, deras visdom och erfarenhet. Så är det inte nu. Ungas tutar bara de ser gråa eller vita hårstrån på en annan bilist. Det är livsfarligt att tuta tillbaka. Sådant kan det i dagens Sverige vara dödsstraff på. Och om nu vi gamla stötar vill leva vidare -- vad nu det ska vara bra för?
När jag vaknar i morgonljuset och ser ut genom fönstret, upplever jag ofta att ett flygplan plötsligt lösgör sig ur det blå och ljudlöst kommer emot mig. Det är lite andlöst innan motorsurret hinner ifatt. Sedan varar ljudet långt efter det att planet försvunnit ovanför husets tak. Det är rätt många plan som flyger över oss, ibland varv efter varv. Kanske ska de landa i Köpenhamn. Ett tag avbröt planens radio vår radio. En gång blev jag förbannad och ringde Sturup om det, men självklart tog man inte mig på allvar. Man flinade hånfullt och kom fram till att min radio var för svag och felet mitt. Ett tag kom det Gud Ske Lov inga plan. En vulkan på Island spydde ut aska. Askan lamslog flygtrafiken över hela Europa. Flyg har inställts och folk åker buss hundratals mil. Får stå i kö för en toalett och lite mat. Eländes, elände ... Själv har jag avstått från att flyga sedan i början av 60-talet då Ajan och jag for med ett plan som skulle nödlanda först i Köpenhamn, sedan i Antwerpen och när det inte gått så damp vi verkligen ner i snöstorm i Brüssel, där jag lite senare höll på att bli skjuten av en polis ... Det där jäkla flygandet sprider skit i atmosfären och ett sådant här flygstopp måste vara rena fröjden för miljökämparna. Men så fort den välsignade vulkanen slutade bråka fortsatte allt i gammal vanlig stil. Man lär ju sig ingenting! Mycket uridiotiskt händer. Man häpnar bl a över hur nedrigt pressen behandlar våra främsta konstnärer. En av de verkligt stora skånska målarna planerade en retrospektiv utställning och en konstdoktor skulle skriva en bok till detta. Lunds konsthall vägrade ha utställningen. Där håller man en för de flesta obegriplig linje och kan tydligen inte tänka sig att ha annat än obegripligheter för att reta folket. Nå Kulturen ordnade en fin utställning, men då dröjde man recensera i både Sydsvenskan och Skånskan. I den senare har jag i tjugo år skrivit om sådant här men nu har dom sparkat ut mig och tydligen inte satt någon i mitt ställe. Snorkigt mot de arma konstnärerna. Jag skrev om bok och konstnär i Strömstads Tidning (!) och där blev chefredaktören glad. Hon har för flera år sedan köpt en av konstnärens bilder och beundrar honom starkt. Över huvud taget verkar de kulturintresserade i Strömstad. Folk hör av sig från alla håll om man skriver där. Tydligen läses Strömstads Tidning över hela landet. Den håller sin upplaga och tappar inte hela tiden läsare som vissa tidningar ... Jag skrev om en bok av Bertil Falk från Trelleborg och då var det en man från Vällingby som visste mer om saken än jag och s om skrev en intressant insändare om bl a Lena Nymans filmdebut. Sedan skrev jag om Åke Hodell och hörde en 82 år gammal person i Täby av sig. Vi hade ett långt och roligt samtal om allt möjligt, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och jag minns inte allt vad!
Konstnären jag skrev om inbjöd till avslutning på utställningen och eftersits. Jag och Ajan gick dit och fick höra ett intressant föredrag av konstdoktorn och konstnären själv. Min recension i Strömstads Tidning citerades -- märkligt var ju att inga Skånetidningar fanns att citera där i Lund ... På eftersitsen träffade vi en rad intressanta och kulturkunniga människor. De ville veta allt om vad Strömstads Tidning är för en avisa ... Efter min hjärtoperation har mina ben haft en tendens att svullna. Det hoplappade hjärtat orkar kanske inte hålla undan vattnet. Jag har fått kissetabletter och riskerar vid varje promenad att få böta om någon polis som råkar passera förbi, ser mig skvätta i en buske. Plikttroget tog jag en lång promenad på fält längs en sävfull bäck åt Lommahållet till. Ingen polis tog mig och inga flygplan dundrade kring och störde friden. Det kändes som när jag var pojke. Underbart! Sjukhuset i Lund har ävenledes lånat mig en pumpstövel som kramar vattnet ur benen. När nu denna ska lämnas åter verkar inga läkare vilja betalt för vidare bruk av den. Jag gick till den vårdenhet där jag var listad och läkaren blev sur som en citron. Inte behövde jag någon pumpstövel inte sade hon och höll en lång föreläsning om hur dumma politikerna var som bestämt att just hennes enhet skulle betala. Förresten var jag alltför smällfet och borde ut och gå i timmavis så slapp hon betala. Så det så!!! En kollega till henne hotade polisanmäla mig när jag sade emot och klagade på att hon pratat om hustruns operation i omklädningsrummet. Så jag vågade inte säga emot -- då kommer jag kanske i häkte och måste anlita Leif Silbersky. Han läste ju Dagermans "Att döda ett barn" i ett mål så nu berättar han kanske sagan om Mästerkatten i stövlar i rättssalen ... Jag bad om en kopia på utlåtandet om stövlarna. Men NEJ det fick jag inte. Läkaren sade att hon inte får ta kopia på en kopia ... Nog är det jättekul att vara patient. Jag minns med saknad doktor Wågman som var vår husläkare när jag var liten. Det var en vänlig och fint bildad man som kom åkande ett par mil från staden hem till oss när jag var sjuk. På den tiden var det intressanta att patienten skulle bli bra och inte en massa ekonomiska, politiska och kopieringstekniska detaljer som ska hindra behövlig vård ... Ibland känns det som om jag hamnat i en vansinnig värld där en vulkan på Island är det enda kloka!
I vår trädgård har vi ett par söta ekorrar som snor runt och glädjer oss med avancerade akrobatkonster i träd och på staket. I dag fick Ajan plötsligt syn på en koloni ekorrar i en gran. De var ganska små och vi tror att det är ungar som nu blivit stora nog att lämna boet och upptäcka världen. Roligt! Spännande! Hoppas de små pigga krabaternas får fina och långa liv och inte blir överkörda, uppätna eller ramlar och slår ihjäl sig. Fåglarna älskar inte ekorrarna och jag har läst någonstans att de piggögda rackarna gärna mumsar på fågelägg. Jag läser om ekorrarna i min gamla "Djurens värld" och lär att de håller kottarna olika då de äter, det finns höger- och vänsterekorrar precis som höger- och vänsterhänta människor. De äter jämt men blir aldrig feta så ivrigt som de motionerar. De har flera bon, varav ett är det finaste och vinterbonat. Där föds ungarna. Grankottar föredras framför tallkottar. Ollon och nötter äts med förtjusning. Blåbär, hallon och svamp står också på menyn. Liksom som sagt fågelägg. De kan vandra från en trakt till en annan. Ekorrens päls varierar men i Skåne är den sig lik vinter och sommar. Undersidan är vit. Den bruna färgen tilltar ju längre söderut man kommer. Ekorrarna är så snabba och viga att de klarar sig i de flesta situationer. Det händer att de tas av någon rovfågel men huvudfienden är mården som är ännu snabbare och vigare. Kan de reducera duvstammen som skitar ner över allt, så har de min välsignelse! Duvor gillar jag inte! De verkar rikta in sin spillning på min bil bara för att jäklas ... Usch! Förra året var det en kråkunge som verkade ha ramlat ur boet. Den vann vår sympati för att den verkade rätt översiggiven och hjälplös. Vi var rädda att någon av alla kringstrykande katter skulle döda den. Den övade flygning genom att flaxa upp på mindre stenbumlingar och blev skickligare och skickligare. När den tog sig upp på grannens tak applåderade vi. I år är det en kråka som vi tror är fjolårsungen. Även om vi i stort ogillar kråkorna gillar vi just den kråkan. Det är på något sätt som att se på Idol ... Valborgsmässoaftonen hittade vi en död fågelunge i trädgården. Jag grävde ner den. Sedan när vi satt och åt vid köksbordet såg vi en stor, vingspretig kråka flaxa iväg med en annan död unge i näbben. Vi antog att kråkan dödat ungarna och matade sina ungar med det. Självklart blev vi mycket upprörda och förbannade högt den äckliga och grymma besten. Men så såg vi ner på våra fat och slogs av att vi själva spisade läckra vårkycklingar ... Även våra vänner ekorrarna lär som sagt plundra fågelbon, äta upp ägg och sätta i sig kycklingar. Det är inte så konstigt att de stora, fula fåglarna ibland blir rasande på de små näpna ekorrarna. Vid sådana tillfällen håller man självklart på ekorrarna men det är så lagom rättvist om man tänker efter.
Och när man ändå är i full fart och tänker efter bör man inse, att hela det älskliga djurlivet i trädgården är ett grymt spel på liv och död. Den som inte ser upp blir uppäten av någon annan och värnlösa ungar är lovligt byte. Som barn upplevde jag att man ville och förväntade sig jag skulle ge mig in i det allmänna dödandet med en bössa i näven. Jag och en kompis sköt med slangbellor mot en ekorre och lyckades träffa den så den föll i marken. Triumferande tog min kompis upp den som vi trodde döda ekorren. Den vaknade till liv, bet min kamrat i hans hand och försvann därpå i ett rasande tempo över den krattade gången i herrgårdsparken. Den lättnad jag kände över att ekorren smet sin väg visade att jag verkligen inte var ämne till någon jägare! Nog är det hemskt att döda djur! Sedan är det naturligtvis inkonsekvent att äta kött men som någon sade: "Är det så djurvänligt att vara vegetarian och äta upp maten för djuren?" Som jag var godsägarson väntade både pappa och andra att jag skulle bli en framstående jägare. På ett stort gods med milsvida skogar är det naturligt att det ordnas stora älgjakter varje höst. Ett koppel av traktens godsägare och honoratiores inbjuds till dessa manliga manifestationer av dådkraft. Ett år anses jag stor nog att delta i jakten. Pappa tar ut mig i parken och där ska jag provskjuta en elefantbössa med 12 mm kaliber. -Tryck bössan mot axeln, den stöter hårt, upplyser Pappa och jag lyder hans råd. Rekylen har kraft som när en häst sparkar. Jag ramlar bakåt och får sedan ett enormt blåmärke som minne ett par veckor framåt. Därmed hade jag avlagt Jägarexamen. På jakten tilldelas jag ett av de bästa passen. Drevet kommer klappandes och en 18-taggare löper mot mig. Precis framför mig stannar det praktfulla djuret, står blickstilla och vädrar. Det tycks mig förskräckligt att jag ska döda detta vackra djur. Att det ska slaktas, dras till mejeriet, hängas på krok och ånga av sig. Jag siktar upp mot trädtopparna, höjer pipan och trycker av. Bössan sparkar bakåt och jag vajar fram och tillbaka. Älgen rusar sin väg. Drevkarlarna dyker upp. De frågar mig om älgen. -Jag bommade ... De tyckte att jag var en sopa. Missa ett sådant gyllene tillfälle!
Drevkarlarna undrade om älgen var skadskjuten men jag hade ju skjutit högt över älgen. -Näe, jag missade helt. Det var att förklara sig själv oduglig. Ovärdig. Stackars Patron som fått detta misslyckade barn. -Vi ska se till att det kommer en älg till. Fast lika grann som den här är svårt hitta ... Jag erbjöds alltså möjlighet till revansch. Inom mig hoppades jag, att det inte skulle komma någon mer älg. Jag sade mig att gjorde det det, så måste jag döda den. Det går inte att missa två gånger. Inte för Godsägarens son i alla fall. I ett par timmar var det tyst och stilla vid mitt pass. Jag grubblar över det som hänt och hatade mig själv. Varför kunde jag inte göra som de ville? Varför måste jag alltid bära mig dumt åt? Göra Pappa och Mamma ledsna och skämma ut dem! Där jag stod lovade jag mig själv dyrt och heligt att döda nästa älg om det kom någon. Pappa och Mamma skulle få vara stolta över mig. -Jean sköt en tolvtaggare i dag! Att jag först missade en artontaggare säger man inget om. Och hornet kommer att bevaras och sättas upp i hallen. När Patron har gäster kommer han att visa hornen. -Den där har jag skjutit och den där fällde Jean med en välriktad kula! Äntligen får stackars Pappa vara stolt över sin son! När solen är på väg ner kommer det ännu en älg. Den har ett ynkligt horn med bara några taggar, men det är i alla fall en älgtjur. Jag förmår sig inte heller denna gång till att döda. Skjuter över den älgen också. Sedan fick jag gå ut med chauffören och skjuta hare på söndagsmorgnarna. Som jag alltid sköt bom sändes jag på synundersökning ... För min del kan jag i alla fall inte fatta att det finns människor som finner glädje i att mörda stackars djur (undantagandes loppor, löss och liknande). Det finns t o m de karlar som i sin begravningsannons har en bild på en jägare med bössa. Var verkligen det viktigaste i deras liv att döda levande varelser?
I Aftonbladet läser jag att en kvinna ska komma ut med en bok som ska heta "Dödisgropen". Den titeln hade en bok jag kom med 1990. Den fick Deckarakademins pris som årets bästa deckare, kom med på tiobästalistan över svenska deckare samt fick överlägset mest röster i en landsomfattande röstning om "Våra favoritdeckare". Så översattes den till flera språk. Det finns i upphovsrättslagen bestämmelser om titelskydd. Jag har försökt upplysa damen ifråga om det men inte fått något svar. Kanske ska jag nu skriva "Den gamle och havet", "Tio små negerpojkar" och "Baskervilles hund"? Författarförbundets jurister ger mig bra formuleringar att sända till damen med "Dödisgropen" men fastän jag skickar flera meddelanden händer inte ett dugg. Då letar min dotter med hjälp av uppgifter i AB-artikeln upp ett telefonnummer som jag ringer. Det leder till en telefonsvarare. Jag hör inte vad som sägs där, men lämnar mitt nummer och blir att få bli uppringd. När jag pratar med min teaterassistent tutar det för inkommande samtal och jag kopplar in det. Det är kvinnan med Dödisgropen. Hennes dator är sönder -- därför har hon inte fått min E-post! Det visade sig vara en jättetrevlig tjej. Hon kände inte till min bok och skulle välja en annan titel på sin. Gud så skönt! Om min senaste bok "Poliser i Hultvik" var jag och talade i Limhamn. Det var "Litteraturens vänner i Skåne" och min underbara förläggare Kaeth Gardestedt som hade inbjudit mig. "Värsta polisskildringen?" var rubrik på affischen. Miljö för det hela var "BIO CENTRUM" som ligger vid Järnvägsgatan. En riktig bio anno dazumal inklusive piano. Stilen är indisk. När den tämligen stora publiken bänkat sig bugade jag mig och sade att nu skulle jag spela ett par sonater av Mozart för dem och lite av Beethoven desslikes. Publiken såg förvånad ut och flera sade sedan att de trott jag skulle göra detta. Men jag övergick till att berätta om boken och den självbiografiska trilogi jag just jobbar med. Det var en kunnig och trevlig publik som kommit och det var ett sant nöje att prata för dem. Bl a var den lysande deckarförfattaren Jenny Berthelius där och hon kom upp på scenen till mig och så talade vi om äventyret "Bo Lagevi" som vi bägge deltog i en gång. Samt en gång på Bäckaskogs slott när Jenny iförd ett lakan spökade för mig ... Bo Lagevi betyder Bolag är vi och det var ju ett vitsigt namn. Kar de Mumma (tror jag) skrev att Bo Lagevi hade en bror som skrev porr. Han hette Sam Lagevi ...
Jenny hör till våra främsta deckarförfattare. Hon debuterade 1968 med "... kom ljuva krusmynta", fick Sherlock för "Den heta sommaren" (1969) och skrev "Mannen med lien" som kom 1970 och som är en av de allra bästa svenska deckarna genom tiderna. Bland publiken i Limhamn fanns också min gamle tiokampsidol, Kjell Tånnander som bl a var trea i EM 1950. Jag minns ju hur jag slet och tränade för att bli en stjärna själv, men jag saknade nog de stora förutsättningarna. Jag var av normallängd och det var för kort. Så hade jag svårt hålla vikten vilket var förödande i min älsklingsgren stav. Men jag var snabb och stark. Skaplig på 100 meter, kula och diskus. Min nivå var ändå sådan att jag tog skolmästerskap och klubbmästerskap i diverse grenar. Jag var skolmästare i stav i Motala, tvåa i skolmästerskapen i diskus i Norrköping och tvåa i kula i studentmästerskapen i Uppsala och Enköpingsmästare i kula. Som tiokampare var jag som junior femma i senior-DM för Östergötland. Mer blev det inte, men roligt var det. Och att nu tala för en publik med en sådan stjärna som Kjell Tånnander närvarande, kändes stort! I mitt "Hemliga rum" har jag en bild på oss två! Min "Poliser i Hultvik" handlar inte i första hand om poliser, utan om hur illa barn och unga blir behandlade och vilka återverkningar det kan få, när de blir stora. Över huvud taget ser vi dåligt barn och ungdomar och uppmuntrar inte deras positiva beteende. I det avseendet har det blivit mycket sämre sedan jag var ung. Då var intresset för positiva ungdomar i massmedia stort, nu skriver man helst inte om dem. Men hittar de på något skit då blir de omskrivna! Jag har sedan tio år en teatergrupp i en kyrka. Ungdomarna lär sig professionellt agerande och flera av dem är mycket duktiga -- flera av mina gamla elever har blivit berömda skådespelare och det kan några av de här också bli om en tio-tjugu år om de uppmuntras. Jag försöker att få massmedia att uppmärksamma dem, men det är mest blanka nobben. För några veckor sedan skulle i alla fall en liten tidning komma och titta på en grupp som spelar Tennessee Williams: "The Strangest Kind of Romance". Tidningen bad mig sända material. Jag gjorde så och plockade även fram klipp från 1963 då jag satte upp samma pjäs med ett gäng unga. En repetition minns jag särskilt. En förvirrad ung man kom instörtande och skrek om att någon blivit skjuten. Vi trodde först att mordet skett i det Uppsalakvarter där vi repeterade. Småningom blev det klart att det som skett inträffat i Dallas, Texas. Det var USA:s president John F Kennedy som mördats. Vi slutade repetera och gick skakade hem. Om vår uppsättning skrev på den tiden många tidningar utförligt. Uppsala Nya återkom flera gånger och Svenska Dagbladet avhandlade pjäsen både före och efter dess premiär. Ergo --studenttidningen skrev också ett par gånger och Arbetarbladet, Norrköpings Tidningar och Stockholms-Tidningen ägnade stor plats åt det hela. Radion tog positivt upp pjäsen i "Kontakt med Thalia". Jag minnas att det var kulturpersonligheten Olof Buckard som recenserade där.
1963 var pressens intresse för min uppsättning stort. Annat är det 2010! Då försökte jag åstadkomma åtminstone bråkdelen av samma effekt och åtminstone få ett lokalblad att komma. Men inte kom de. Jag ringde och de sade att materialet jag sänt inte dykt upp. Jag ägnade timmar åt att ta fram nytt material och sände. Men de kom i alla fall inte -- reportern sade att hon inte fick skriva om Lund. Kunde hon kanske inte skriva om författaren Jean Bolinder istället? Jag sade att det var mina unga elever det gällde inte gubben Bolinder. Kunde jag få veta vem på tidningen som skrev om Lund? -Gärna det men hon är sjuk och kan inte skriva! Slutligen fick jag tag på en vikarie för den sjuka. Hon sade: "Du kommer ju för sent! Hade du ringt i tid hade det varit något annat!" Efter repetitionen som ingen reporter besökte, satte jag mig i bilen. På nyheterna berättades om en 16-åring som misstänktes ha mördat sin tjej. Han fick till skillnad från mina 16-åringar mängder med massmedial uppmärksamhet. Sänder vi rätt signaler till de unga? Minnet fungerar konstigt -- i varje fall mitt. Jag kommer ofta ihåg var jag var när jag hörde något förra gången. En melodi t ex. Jag minns att jag åkte på landsvägen och svängde till vänster. På höger sida om vägen låg ett rött hus. Och ... Mitt minne kan också blixtsnabbt borra sig in till mer eller mindre försumbar kunskap från ganska lång tid sedan. Härom dan var jag och såg om mina fötter. Nästa kund berättade att han var prästson från Mjölby. Hans far var min konfirmationspräst. Då mindes jag att vår grupp var hembjuden till prästen en eftermiddag våren 1950. Alltså ett par timmar för 60 år sedan. Prästen hade en söt treårig son som jag mindes hette Mats. -Heter du Mats? sade jag. Och det gjorde han! Efter sextio år kom jag alltså ihåg vad prästens lilla unge som jag bara mötte en gång, hetat. En gång skulle jag skapa en artikel om Oscar Wågman som skrev Sherlock Holmesparodier i början av 1900-talet. Hans son Erik var vår gamle husläkare. Jag letade överallt på UB men hittade ingenting. Då mindes jag plötsligt att jag någon gång på 1940-talet suttit en skinnfåtölj i hallen hemma på Laggarp. Pappa och doktor Wågman gick förbi och doktorn sade: Du förstår min pappa var ju präst i Blåvik. Jag slog i "Herdaminnen" på "Blåvik" och hittade gubben!!! Hur kan minnet selektera fram sådana bagateller efter ett halvt århundrade?
Böcker är viktiga i min krympande gammelmansvärld. Och det är intressant vilka böcker som andra läst. Min gamle vän Mats Rydén har utgivit "Atterboms boksamling 1804" på Kung Gustaf Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Mats Rydén är en mångsidig man. Han var en av landets bästa sprinters i början av 1950-talet och hade bl a östgötarekordet på 200 meter. En gång vann han och hans bror Hans dubbelt en nationell uttagning till EM. Där tog sedan Hans brons i stafett. Mats är han en framstående botaniker och kom härom året med den utmärkta "Botaniska strövtåg". Därtill i är han faktiskt -- professor emeritus i engelska! "Atterboms boksamling 1804" är ett tunt häfte med en utsökt och tidigare ganska okänd bild av den romantiske skalden från mitt (och bröderna Rydéns) Åsbo på omslaget. Bl a hade han dikter av poeten Carl Lybecker som skrev att "Bacchus: kärleken och dig/ Vill jag städse dyrka". Lybecker dog 1795 - samma år som Bellman. Han (Lybecker) blev bara 37 år. En förfader (?) till honom Georg Henrik krigade under Karl XII men dömdes från liv, ära och gods. Benådades av kungen och drog sig tillbaka till sitt gods som han inte fick lämna. En annan, mindre sympatisk boksamlare, var Hitler. Timothy W. Ryback har just kommit med "Böckerna som formade Hitler". Där får man bl a veta att Hitler ägde 16 000 volymer och gillade den nazianstrukne svensken Sven Hedins skrifter. Ej blir man stolt som svensk ... I den gamla kära Skånskan som slängde ut gubben Bolinder, läste jag en politikerinsändare som de hade modet att ta in. Det hedrar dem. Insändaren handlade om att alltfler nu ifrågasätter det presstöd som håller dom under armarna. Senaste orsaken är att den nationaldemokratiska "Nationell i dag" fick hela två miljoner i stöd. Man tycker på sina håll att det är att slösa med skattebetalarnas pengar. Insändaren som var författad av en borgerlig politiker skrev: "Är det rimligt att stödja tidningar som ingen vill läsa och hindra nya tidningar från att etablera sig? Presstödet är ett odemokratiskt system som snedvrider konkurrensen. Presstödet är ett hot mot tryckfriheten -- därför måste det tas bort!" Nu tycker jag gentemot detta att en bra sak med presstödet är att man motverkar att vissa företag som annars får all makt. Det kan bli ett trustvälde där de som inte slickar makten i baken får ett helvete. Det behövs konkurrens och mångfald. Tack vare Presstödet fick jag själv i tjugu år Skånskan som plattform. Men bortsett från detta strängt personliga så tycker jag att det ligger en hel del i vad den där insändaren tycker. Vi får väl se hur det går!