En onsdagseftermiddag, just som jag är på väg till en teaterrepetition, ringde gamle vännen mästerlöparen Bernt Wigert och berättar, att min tiokampstränare, Karl-Erik "KEJ" Jonsson från Motala är borta. Det lyfter åter fram ett viktigt skede ur det liv jag som sagts sitter och skriver en självbiografi om. KEJ är en av de personer som betytt mest för mig, en man som kunde bekymra sig om att hjälpa en ung människa -- även en protesterande och rebellisk kille, som tyckte han visste bäst om det mesta. I det Motala där jag gick i gymnasiet och ansågs urbota dum av vissa lärare, kände jag mig olycklig och misslyckad. MAIF blev ett välkomnande hem och jag hängde på idrottsplatsen min mesta fritid. Jag skulle minsann visa omvärlden att jag var något -- t ex världens främste tiokampare, en Kjell Tånnander eller kanske till och med en Bob Mathias som tog OS-guld och satte världsrekord! Jag har gjort ett tacksamt återbesök på MAIF för att träffa alla gamla vänner där och KEJ och jag har skickat kort till varann, t ex när hans hustru gick bort för några år sedan. Ett oväntat möte skedde 1987 då jag av Hemmets Journal sänts att göra reportage om Vadstena. Då satt KEJ på landsarkivet och släktforskade. Enligt en av mina bildtexter hade han hittat en anfader som stupade vid Lützen 1632. KEJ insåg förstås att jag aldrig skulle bli någon berömd sportfantom, men han rättade vänligt mina många teknikfel och gav mig goda råd. Därmed gjorde han det som är viktigast i all uppfostran -- han SÅG den unge. Människor som i likhet med KEJ verkligen SER unga i en positiv och välvillig dager räddar liv, förhindrar brott och bidrar över huvud taget till en bättre framtid. Då jag nu är nära 75 har livet lärt mig att "KEJ-människorna" är de allra viktigaste och de som mest förtjänar att hedras. En av mina klasskamrater i realskolan, kallad Putte Präst för att pappan var kyrkoherde, har avlidit. Han blev känd rallyförare och man läste om honom ibland i tidningarna. När någon av det gamla gänget går vidare in i det okända, är det en dörr som stängs och en påminnelse om hur usel kontakt man haft i livet. Mitt fel! Och nu är det för sent. Visst är det hemskt att vi som var så unga och friska och så fulla av planer och förhoppningar nu är döda, sjuka och mer eller mindre utslagna. Dessutom är ju vi gamla fasligt förargelseväckande. En ung och hurtig bilist som enligt tidningarna stod på en handikapplats slog ihjäl en nära 80-årig kvinna som hade oförskämdheten att säga ifrån. När jag var ung hade man respekt för de gamla, deras visdom och erfarenhet. Så är det inte nu. Ungas tutar bara de ser gråa eller vita hårstrån på en annan bilist. Det är livsfarligt att tuta tillbaka. Sådant kan det i dagens Sverige vara dödsstraff på. Och om nu vi gamla stötar vill leva vidare -- vad nu det ska vara bra för?