I vår trädgård har vi ett par söta ekorrar som snor runt och glädjer oss med avancerade akrobatkonster i träd och på staket. I dag fick Ajan plötsligt syn på en koloni ekorrar i en gran. De var ganska små och vi tror att det är ungar som nu blivit stora nog att lämna boet och upptäcka världen. Roligt! Spännande! Hoppas de små pigga krabaternas får fina och långa liv och inte blir överkörda, uppätna eller ramlar och slår ihjäl sig. Fåglarna älskar inte ekorrarna och jag har läst någonstans att de piggögda rackarna gärna mumsar på fågelägg. Jag läser om ekorrarna i min gamla "Djurens värld" och lär att de håller kottarna olika då de äter, det finns höger- och vänsterekorrar precis som höger- och vänsterhänta människor. De äter jämt men blir aldrig feta så ivrigt som de motionerar. De har flera bon, varav ett är det finaste och vinterbonat. Där föds ungarna. Grankottar föredras framför tallkottar. Ollon och nötter äts med förtjusning. Blåbär, hallon och svamp står också på menyn. Liksom som sagt fågelägg. De kan vandra från en trakt till en annan. Ekorrens päls varierar men i Skåne är den sig lik vinter och sommar. Undersidan är vit. Den bruna färgen tilltar ju längre söderut man kommer. Ekorrarna är så snabba och viga att de klarar sig i de flesta situationer. Det händer att de tas av någon rovfågel men huvudfienden är mården som är ännu snabbare och vigare. Kan de reducera duvstammen som skitar ner över allt, så har de min välsignelse! Duvor gillar jag inte! De verkar rikta in sin spillning på min bil bara för att jäklas ... Usch! Förra året var det en kråkunge som verkade ha ramlat ur boet. Den vann vår sympati för att den verkade rätt översiggiven och hjälplös. Vi var rädda att någon av alla kringstrykande katter skulle döda den. Den övade flygning genom att flaxa upp på mindre stenbumlingar och blev skickligare och skickligare. När den tog sig upp på grannens tak applåderade vi. I år är det en kråka som vi tror är fjolårsungen. Även om vi i stort ogillar kråkorna gillar vi just den kråkan. Det är på något sätt som att se på Idol ... Valborgsmässoaftonen hittade vi en död fågelunge i trädgården. Jag grävde ner den. Sedan när vi satt och åt vid köksbordet såg vi en stor, vingspretig kråka flaxa iväg med en annan död unge i näbben. Vi antog att kråkan dödat ungarna och matade sina ungar med det. Självklart blev vi mycket upprörda och förbannade högt den äckliga och grymma besten. Men så såg vi ner på våra fat och slogs av att vi själva spisade läckra vårkycklingar ... Även våra vänner ekorrarna lär som sagt plundra fågelbon, äta upp ägg och sätta i sig kycklingar. Det är inte så konstigt att de stora, fula fåglarna ibland blir rasande på de små näpna ekorrarna. Vid sådana tillfällen håller man självklart på ekorrarna men det är så lagom rättvist om man tänker efter.