Att vara gammal i Sverige är att vara mobbad. Det är med många som med den unga kvinnan i Alfredshällsparken i Bjärred. De tycker att gamla -- särskilt handikappade gamla -- ska gå hem och inte visa sig ute bland unga och friska och deras hundar. När det gäller trafik menar många att folk att alla över de 70 är åderförkalkade, dementa, blinda och döva. Skrev man så om någon annan grupp skulle man åka dit för diskriminering och hets mot folkgrupp: "Judar vet inte var växelspaken sitter!" "Kvinnor är inte i stånd att fatta en trafiksituation!" "Invandrare struntar i vägmärken!" Böter eller fängelse får man med all rätt för sådant, men en gammal person ligge ogill i allmänna tyckarlagen. Ett exempel på att det som är diskriminerande även skrivs av ansvarslösa journalister fann jag i KvP. Den 26.6.07 kräkte där Lars Klint under rubriken "Tassa inte med åldringarna" ur sig förakt för människor vars enda brott består i att ha blivit födda tidigare än redaktör Klint. Han utgår från en dödsolycka där en 77-åring och en 18-åring var inblandade. Polisutredningen var ej klar, men det struntade Klint i. Han medger att det kan vara så att den unge kört alldeles för fort, men drar ändå en slutsats som ej bara gällde den ännu inte dömda 77-åring utan alla vi äldre: "Så länge det är fullt lagligt för svårt dementa människor med giltiga körkort att sätta sig bakom ratten och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot äldre bilister som grupp". Men om nu trafiken blir allt hetsigare så beror det väl på att människor kör för fort. En var som i likhet med mig försöker hålla hastighetsgränserna något så när, vet att det innebär att man körs om av arga bilister som ger fingret. Klints slutsats är väl den att kör gamle Bolinder 91 km där det är 90 och blir omkörd av folk som kör 95-110 så är Bolinder en gammal senil propp som hindrar unga häftiga bilister som har bråttom och inte kan förväntas hålla lagen! Jag är förstås vad Lars Klint kallar "en senildement människa utan sjukdomsinsikt". Mot sådana beskyllningar är det svårt att försvara sig. Men låt oss nu anta att redaktören Klint har rätt, jag är senildement och vet inte om det. Visserligen skriver jag mina böcker och får ut dem, regisserar teater, har konstutställningar och bevakar kultur i SkD, men säkert kan jag göra allt detta i mitt senildementa tillstånd. I vart fall tror nog Klint det. Visst finns det senildementa gubbar och gummor som inte ska köra bil. Men det gör inte alla äldre olämpliga. Visst finns det dumma unga som låter humöret koka i trafiken. Det gör inte alla unga olämpliga. Nog har jag sett mc-förare som burit sig mycket olämpligt åt i trafiken. Det gör inte alla mc-förare olämpliga. Men visst finns det konstigheter med körkort. Jag har t ex fullt giltigt körkort för motorcykel utan att ens veta hur man sitter på en sådan och får igång den. Med Lars Klints ord något utbytta skulle man kunna skriva: "Så länge det är fullt lagligt för människor som aldrig kört en motorcykel att med giltigt körkort sätta sig på en sådan och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot mc-förare som grupp! Låter det ologiskt? Ja, men det är Klints ologiska formulering. Och hets mot en grupp människor är alltid motbjudande och orättvis!
Att vara gammal i Sverige, är att vara mobbad. Ännu värre är det att vara både gammal och handikappad. I SkD av den 17 juni 08 skriver Stefan Olofsson om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättar en Lionsmedarbetare i artikeln. Lions brukar slå sig för bröstet och berätta om hur mycket gott man minsann utför. Men nu vet vi sanningen. För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions! Det verkar som om det är något slags olympiatrupp som Lions mönstrar. De som inte hoppar 2.30 i höjd eller springer 1500 under 3.40 får inte var med i OS. De som inte utan stöd kan gå ska jäklar i min själ inte med till Hovdala slott! Hur skulle det förresten se ut i en fin och förnäm slottsmiljö om gamlingar i rullstolar och med rollatorer vistades där? Om Lions inhämtar jag i uppslagsboken att de är en "välgörenhetsorganisation" från USA. Att de kommer från landet där man hyllar framgång och föraktar olycka, antes mig redan innan jag läste detta. Men organisationen har funnits i Sverige sedan 1948 och man kunde ju tycka, att den på sextio år skulle ha lärt något om svenska, humana värderingar ... Själv har jag inte haft mycket med Lions att göra -- jag har inte känt någon sympati för deras pretentiösa framtoning. Utflykten till Hovdala slott kommer mig att tänka på hur det var när jag var barn. I realskolan fick de fysiska praktexemplaren välja lag och det var för hopen klena och undernärda ungar en utdragen plåga att stå där och vänta till sist. Ingen ville ha dem och de lyckade, som fick vara med tidigt, fnissade en hel del åt detta. På ett lika grymt sätt bjöd vissa barn till julgransplundring. De inviterade högljutt de populära och välbesuttna, men hade stor glädje av att inte bjuda vissa mobbade och fattiga ungar, som ju ändå aldrig skulle kunna bjuda tillbaka. För egen del har jag alltid tyckt illa om högljudd och skrytsam välgörenhet. I den kyrka jag besöker stoppar folk diskret ner sitt kollektbidrag i håven. Ingen kan se om det är 50 öre eller tusen kronor. Och bidragen går ofta till fattiga, utslagna och -- hör och häpna -- handikappade medmänniskor. I Lund där kyrkan ligger, finns det många, många olyckliga och på olika sätt sjuka och handikappade medmänniskor som varken har tak över huvudet eller mat att äta. En som hatade fisförnäm välgörenhet var August Strindberg. I Röda rummet låter han överklassdamer besöka de fattiga i Vita bergen. En snickare säger dem ett sanningens ord: "Det kommer en dag ... då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar stå som trumskinn ..." Men när de gäller de handikappade och Lions är det svårt att tro, att de stackars handikappade kan komma dånande som ett vattenfall och låta "välgörarna" sitta i rullstolar som de har fått göra, låter dem stanna hemma från festen som de har gjort ... Nej, sanningen i Lund 2008 är ännu grymmare och utsiktslösare än den i Vita Bergen 1879!
Häromdagen gick jag och hustrun på ishockey i Lund. Vi skulle se ett par av barnbarnen spela och det var första gången vi besökte den nya, påkostade anläggningen. Efter alla år vi har stått och frusit i den gamla nötta ishallen, så kändes det extra spännande att få besöka något nytt och förhoppningvis bekvämt och välordnat. Parkeringsplatsen är den gamla och bra betalt tar man av alla dem som intresserar sig för att hjälpa sina barn till en nyttig och sportig fritid. Man får trava en bra bit till Nya hallen. Dock finns det där P-platser för handikappade och det är en bra sak liksom att skyltarna inne i hallen har texten också på blindskrift. Men sedan har man glömt de handikappade! Min fru har efter sina många arbetsår på stumma sjukhusgolv problem med ett artrosknä. Väl inne i hallen visade det sig att endast en brant trappa, modell stege, ledde upp! Trappan var ytterst besvärlig för hustrun att ta sig uppför och även jag som ej har några skavanker att tala om, kände av mina sjuttiotre år. Att gå där var sannerligen osäkert! Man måste undra hur de handikappade som har parkeringsplatser utanför, sedan ska göra. Några ramper eller hissar för rullstolar såg jag inte till -- det verkar som om Lunds stad tror att ishockey enbart är till för en publik som är lika pigg och fysisk kapabel som spelarna på isen! Handikappade kommer helt enkelt inte upp på läktaren! Jag kom att tänka på vad jag skrivit om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättade en Lionsmedarbetare i en Stefan Olofssonartikel. "För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions!" skrev jag i SkD men Lions bevärdigade mig inte med minsta svar. Vad Lions gör kan man tydligen inte påverka. Men att Lunds Kommun visar handikappade människor denna nonchalans är inte bara rent hjärtlöst utan därtill så vitt jag förstår kriminellt, eftersom det faktiskt finns en lagstiftning som tar de handikappades rätt till vara. Kommunen borde anmälas för sin nonchalans mot handikappade! Varför gjorde inte arkitekten en låg, handikappvänlig läktare intill rinken -- gärna med ett café från vars platser man kan se vad som sker på isen? Då hade han höjt nöjet för åskådarna betydligt och dessutom behandlat handikappade på ett juste och lagligt sätt! Men kanske är det så att man i Lund, Lionsmedarbetare eller inte, föraktar de handikappade och inte vill ha dem med i gemenskapen?