Drevkarlarna undrade om älgen var skadskjuten men jag hade ju skjutit högt över älgen. -Näe, jag missade helt. Det var att förklara sig själv oduglig. Ovärdig. Stackars Patron som fått detta misslyckade barn. -Vi ska se till att det kommer en älg till. Fast lika grann som den här är svårt hitta ... Jag erbjöds alltså möjlighet till revansch. Inom mig hoppades jag, att det inte skulle komma någon mer älg. Jag sade mig att gjorde det det, så måste jag döda den. Det går inte att missa två gånger. Inte för Godsägarens son i alla fall. I ett par timmar var det tyst och stilla vid mitt pass. Jag grubblar över det som hänt och hatade mig själv. Varför kunde jag inte göra som de ville? Varför måste jag alltid bära mig dumt åt? Göra Pappa och Mamma ledsna och skämma ut dem! Där jag stod lovade jag mig själv dyrt och heligt att döda nästa älg om det kom någon. Pappa och Mamma skulle få vara stolta över mig. -Jean sköt en tolvtaggare i dag! Att jag först missade en artontaggare säger man inget om. Och hornet kommer att bevaras och sättas upp i hallen. När Patron har gäster kommer han att visa hornen. -Den där har jag skjutit och den där fällde Jean med en välriktad kula! Äntligen får stackars Pappa vara stolt över sin son! När solen är på väg ner kommer det ännu en älg. Den har ett ynkligt horn med bara några taggar, men det är i alla fall en älgtjur. Jag förmår sig inte heller denna gång till att döda. Skjuter över den älgen också. Sedan fick jag gå ut med chauffören och skjuta hare på söndagsmorgnarna. Som jag alltid sköt bom sändes jag på synundersökning ... För min del kan jag i alla fall inte fatta att det finns människor som finner glädje i att mörda stackars djur (undantagandes loppor, löss och liknande). Det finns t o m de karlar som i sin begravningsannons har en bild på en jägare med bössa. Var verkligen det viktigaste i deras liv att döda levande varelser?