Jenny hör till våra främsta deckarförfattare. Hon debuterade 1968 med "... kom ljuva krusmynta", fick Sherlock för "Den heta sommaren" (1969) och skrev "Mannen med lien" som kom 1970 och som är en av de allra bästa svenska deckarna genom tiderna. Bland publiken i Limhamn fanns också min gamle tiokampsidol, Kjell Tånnander som bl a var trea i EM 1950. Jag minns ju hur jag slet och tränade för att bli en stjärna själv, men jag saknade nog de stora förutsättningarna. Jag var av normallängd och det var för kort. Så hade jag svårt hålla vikten vilket var förödande i min älsklingsgren stav. Men jag var snabb och stark. Skaplig på 100 meter, kula och diskus. Min nivå var ändå sådan att jag tog skolmästerskap och klubbmästerskap i diverse grenar. Jag var skolmästare i stav i Motala, tvåa i skolmästerskapen i diskus i Norrköping och tvåa i kula i studentmästerskapen i Uppsala och Enköpingsmästare i kula. Som tiokampare var jag som junior femma i senior-DM för Östergötland. Mer blev det inte, men roligt var det. Och att nu tala för en publik med en sådan stjärna som Kjell Tånnander närvarande, kändes stort! I mitt "Hemliga rum" har jag en bild på oss två! Min "Poliser i Hultvik" handlar inte i första hand om poliser, utan om hur illa barn och unga blir behandlade och vilka återverkningar det kan få, när de blir stora. Över huvud taget ser vi dåligt barn och ungdomar och uppmuntrar inte deras positiva beteende. I det avseendet har det blivit mycket sämre sedan jag var ung. Då var intresset för positiva ungdomar i massmedia stort, nu skriver man helst inte om dem. Men hittar de på något skit då blir de omskrivna! Jag har sedan tio år en teatergrupp i en kyrka. Ungdomarna lär sig professionellt agerande och flera av dem är mycket duktiga -- flera av mina gamla elever har blivit berömda skådespelare och det kan några av de här också bli om en tio-tjugu år om de uppmuntras. Jag försöker att få massmedia att uppmärksamma dem, men det är mest blanka nobben. För några veckor sedan skulle i alla fall en liten tidning komma och titta på en grupp som spelar Tennessee Williams: "The Strangest Kind of Romance". Tidningen bad mig sända material. Jag gjorde så och plockade även fram klipp från 1963 då jag satte upp samma pjäs med ett gäng unga. En repetition minns jag särskilt. En förvirrad ung man kom instörtande och skrek om att någon blivit skjuten. Vi trodde först att mordet skett i det Uppsalakvarter där vi repeterade. Småningom blev det klart att det som skett inträffat i Dallas, Texas. Det var USA:s president John F Kennedy som mördats. Vi slutade repetera och gick skakade hem. Om vår uppsättning skrev på den tiden många tidningar utförligt. Uppsala Nya återkom flera gånger och Svenska Dagbladet avhandlade pjäsen både före och efter dess premiär. Ergo --studenttidningen skrev också ett par gånger och Arbetarbladet, Norrköpings Tidningar och Stockholms-Tidningen ägnade stor plats åt det hela. Radion tog positivt upp pjäsen i "Kontakt med Thalia". Jag minnas att det var kulturpersonligheten Olof Buckard som recenserade där.