1963 var pressens intresse för min uppsättning stort. Annat är det 2010! Då försökte jag åstadkomma åtminstone bråkdelen av samma effekt och åtminstone få ett lokalblad att komma. Men inte kom de. Jag ringde och de sade att materialet jag sänt inte dykt upp. Jag ägnade timmar åt att ta fram nytt material och sände. Men de kom i alla fall inte -- reportern sade att hon inte fick skriva om Lund. Kunde hon kanske inte skriva om författaren Jean Bolinder istället? Jag sade att det var mina unga elever det gällde inte gubben Bolinder. Kunde jag få veta vem på tidningen som skrev om Lund? -Gärna det men hon är sjuk och kan inte skriva! Slutligen fick jag tag på en vikarie för den sjuka. Hon sade: "Du kommer ju för sent! Hade du ringt i tid hade det varit något annat!" Efter repetitionen som ingen reporter besökte, satte jag mig i bilen. På nyheterna berättades om en 16-åring som misstänktes ha mördat sin tjej. Han fick till skillnad från mina 16-åringar mängder med massmedial uppmärksamhet. Sänder vi rätt signaler till de unga? Minnet fungerar konstigt -- i varje fall mitt. Jag kommer ofta ihåg var jag var när jag hörde något förra gången. En melodi t ex. Jag minns att jag åkte på landsvägen och svängde till vänster. På höger sida om vägen låg ett rött hus. Och ... Mitt minne kan också blixtsnabbt borra sig in till mer eller mindre försumbar kunskap från ganska lång tid sedan. Härom dan var jag och såg om mina fötter. Nästa kund berättade att han var prästson från Mjölby. Hans far var min konfirmationspräst. Då mindes jag att vår grupp var hembjuden till prästen en eftermiddag våren 1950. Alltså ett par timmar för 60 år sedan. Prästen hade en söt treårig son som jag mindes hette Mats. -Heter du Mats? sade jag. Och det gjorde han! Efter sextio år kom jag alltså ihåg vad prästens lilla unge som jag bara mötte en gång, hetat. En gång skulle jag skapa en artikel om Oscar Wågman som skrev Sherlock Holmesparodier i början av 1900-talet. Hans son Erik var vår gamle husläkare. Jag letade överallt på UB men hittade ingenting. Då mindes jag plötsligt att jag någon gång på 1940-talet suttit en skinnfåtölj i hallen hemma på Laggarp. Pappa och doktor Wågman gick förbi och doktorn sade: Du förstår min pappa var ju präst i Blåvik. Jag slog i "Herdaminnen" på "Blåvik" och hittade gubben!!! Hur kan minnet selektera fram sådana bagateller efter ett halvt århundrade?
Böcker är viktiga i min krympande gammelmansvärld. Och det är intressant vilka böcker som andra läst. Min gamle vän Mats Rydén har utgivit "Atterboms boksamling 1804" på Kung Gustaf Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Mats Rydén är en mångsidig man. Han var en av landets bästa sprinters i början av 1950-talet och hade bl a östgötarekordet på 200 meter. En gång vann han och hans bror Hans dubbelt en nationell uttagning till EM. Där tog sedan Hans brons i stafett. Mats är han en framstående botaniker och kom härom året med den utmärkta "Botaniska strövtåg". Därtill i är han faktiskt -- professor emeritus i engelska! "Atterboms boksamling 1804" är ett tunt häfte med en utsökt och tidigare ganska okänd bild av den romantiske skalden från mitt (och bröderna Rydéns) Åsbo på omslaget. Bl a hade han dikter av poeten Carl Lybecker som skrev att "Bacchus: kärleken och dig/ Vill jag städse dyrka". Lybecker dog 1795 - samma år som Bellman. Han (Lybecker) blev bara 37 år. En förfader (?) till honom Georg Henrik krigade under Karl XII men dömdes från liv, ära och gods. Benådades av kungen och drog sig tillbaka till sitt gods som han inte fick lämna. En annan, mindre sympatisk boksamlare, var Hitler. Timothy W. Ryback har just kommit med "Böckerna som formade Hitler". Där får man bl a veta att Hitler ägde 16 000 volymer och gillade den nazianstrukne svensken Sven Hedins skrifter. Ej blir man stolt som svensk ... I den gamla kära Skånskan som slängde ut gubben Bolinder, läste jag en politikerinsändare som de hade modet att ta in. Det hedrar dem. Insändaren handlade om att alltfler nu ifrågasätter det presstöd som håller dom under armarna. Senaste orsaken är att den nationaldemokratiska "Nationell i dag" fick hela två miljoner i stöd. Man tycker på sina håll att det är att slösa med skattebetalarnas pengar. Insändaren som var författad av en borgerlig politiker skrev: "Är det rimligt att stödja tidningar som ingen vill läsa och hindra nya tidningar från att etablera sig? Presstödet är ett odemokratiskt system som snedvrider konkurrensen. Presstödet är ett hot mot tryckfriheten -- därför måste det tas bort!" Nu tycker jag gentemot detta att en bra sak med presstödet är att man motverkar att vissa företag som annars får all makt. Det kan bli ett trustvälde där de som inte slickar makten i baken får ett helvete. Det behövs konkurrens och mångfald. Tack vare Presstödet fick jag själv i tjugu år Skånskan som plattform. Men bortsett från detta strängt personliga så tycker jag att det ligger en hel del i vad den där insändaren tycker. Vi får väl se hur det går!